Är det så fel att vilja bli lyxhustru?

Varför? För att här i Sverige anpassas mycket efter hur mycket pengar man drar in. Om du inte vill jobba så ska du i alla fall se till att gifta dig jävligt rikt utan äktenskapsförord så att om det skiter sig så har du det ekonomiska på det torra ändå. Hur kul blir det den dagen din man dör/ni separerar och du sitter där helt barskrapad utan arbetslivserfarenhet? Händer det när du är i pensionsålder får du ju typ leva på luft. Och tänk inte ens tanken att gå på soc för de kommer kolla eran gemensamma ekonomi X antal månader bakåt och har ni levt för minsta krona över deras gräns så kan det dröja riktigt länge innan du får bidrag.

Lyxhustru är inte så himla lyxigt som det låter heller. Tänk dig att du har pms, grinig som fan men måste tvingas med på nån jäkla representation eller hålla i nån trist tillställning, eller "måste" suga av din make till frukost varje dag (du måste ju inte men eftersom han ser till att du lever i överflöd så känner du dig på nån nivå ändå tvingad). Du kan inte äta den där chokladtårtan på konditoriet eftersom du måste gå ner fem kg den här veckan för att komma i den svindyra coutoreklänningen han köpte till middagen ni ska på hos hans chef. Du kan inte säga och tycka vad du vill, du är mer en möbel när ni umgås med andra. Glöm lata pyjamasdagar med näven i chipspåsen. Du måste vid varje tillfälle representera din man för alla hans pengar som ser till att du lever lyxliv är byggt på hans rykte och fina fasad.
Jaha, du blev gravid, vad roligt, grattis! Du mår illa och har foglossning men upp och sminka dig, för nu ska ni inviga en båt. Du ploppar ut ungen och förväntas vara tillbaka i matchvikt helst igår. Sen ska du umgås med andra lyxfruar och gå på bebisyoga och vakta dig noga för hur du klär ungen och hur länge du ammar, vad du ska mata den med och hur du ser ut. Yta, yta, yta, hela dagen lång inget annat än yta.
Behaga din man varje sekund annars får du slängt i ansiktet att Wangklänningen du bar på ditt bröllop minsann inte var gratis.
Jag vantrivs.

Jag blir ju naturligtvis inte tvingad till att göra saker, men det känns som en tyst överenskommelse. Skulle kännas så fel att inte ställa upp på honom, jag spenderar trots allt väääldigt mycket av hans pengar. Jag är inte livegen och han gör saker för min skull också ibland även om han inte är jättesugen på det. Så ska jag inte ljuga och säga att det inte är rätt härligt att få en spahelg ensam i Paris med fullservice... Men ibland önskar jag att jag hade valt ett annat liv.