Kommer jag NÅGONSIN att få jobb som socionom?

Jag är inte typen som skriver på såna här forum ofta, men nu har det gått så pass långt och jag behöver ärligt talat lite input från annat folk... Jag är bara så LESS. Jag ska försöka sammanfatta så att det inte blir en lång, komplicerad wall of text. Men seriöst. Vad ska man göra i en sådan här situation? Samhället ger en INGEN chans.

Jag är kvinna, jag är 26 år gammal.

Exade som socionom i Örebro ca. juni 2012, och har sedan dess varit arbetslös. Jag gick direkt från gymnasiet till uni, vilket jag är medveten kan vara ett problem då avsaknaden av erfarenheter får många att vända bort sig, men jag hade helt enkelt inte möjligheten att jobba, och ville därför avsluta min utbildning så fort jag kunnat. Vissa livsförhållanden kan man inte göra nånting åt.
Jag är även synskadad sedan födseln och bara detta får ju många att backa, men som ni säkert kan förstå så har jag också haft svårigheter att ta körkort p.g.a. detta. När de erbjöd körkortslektioner på gymnasiet var min syn inte tillräckligt bra att ens försöka, men nu när jag är äldre och när det behövs är det försent. Dessutom kostar det ju skjortan. Jag har övningkört lite med mamma och det funkar bra, men att börja ta lektioner kommer inte på frågan, min ekonomi är LÅNGT ifrån gallant just nu.

Jag har sökt ett ofantligt antal jobb under dessa år, både inom och utanför min profession. Jag får sällan ens en chans att gå på intervjuer, och när jag väl går har jag blivit allmänt bemött av ointresse och kallhet - känns mer som att de kallar en bara för att man inte ska kunna hävda att de diskriminerar en.

Hursomhelst så har jag lite erfarenheter, en 6 månaders praktik på BUP och annat administrativt arbete, men tydligen räcker detta inte. Jag har erfarenheter av familjehemsarbete och arbete med ensamkommande barn. Så med tanke på att jag är nyutexad har jag ändå LITE kött på benen. Men trots detta får jag alltid de där konstiga frågorna på de få intervjuerna jag varit på, "Så vad har du gjort sedan 2012"? - klart folk undrar varför man har varit arbetslös så länge och hela situationen blir värre ju mer tiden går, så jag börjar få LITE panik nu.

Jag har varit på några intervjuer nu senast, det är absolut INGET fel med mina personliga brev eller mitt skrivande - jag kan datorer, administration och talar 5 språk flytande. Jag kan MYCKET. Men när jag var på en VÄLDIGT lovande, bra intervju häromdagen där de verkligen fastnade för mig, och det bara hade EN till de tänkte intervjua, tänkte jag... wow, nu är det min chans, jag har en BRA chans! Men självklart fick jag ett samtal idag, samma gamla vanliga visa, men hon sa att det enda jag "föll" på var min körkortsbrist... Andra intervjuer har nekat mig p.g.a. att jag "saknar för många erfarenheter" och de skulle tydligen behöva betala mig för låg lön... Och de flesta har, som jag sagt, visat noll intresse av mig som person och hela intervjun känns mest påtvingad. Jag förstår inte... jag är mig själv, ärlig, positiv, stark, intelligent, välutbildad och ändå får jag bara en massa SKIT slängt i ansiktet, och kommentarer som hela tiden pekar på att jag mer eller mindre inte är värd ett arbete, att jag inte kan det man ska kunna... "KAN du egentligen vad vi jobbar med?" och andra korkade frågor och kommentarer som underminerar mig och mina förmågor, ibland relaterat till min unga ålder, ibland till min erfarenhetsbrist, ibland till mitt handikapp till och med!

Värt att nämna är att jag söker ALLA sorts tjänster, både 6-månaders biståndsvikariat och andra mer avancerade tjänster, men jag blir behandlad likadant oavsett. Jag söker också jobb på många håll här i Skaraborg, även utanför länet! Alla vill ju ha den där socionomen med 10 års erfarenhet och ett evigt leende på läpparna. Så det är inte så att jag söker "fel" tjänster. Det är snarare så att arbetsmarknaden verkar ha ofantligt höga krav oavsett tjänstens krav i sig!

Hur FAN ska man få en chans i detta samhället, när man är synskadad, OCH nyutbildad? INGEN förstår. Arbetsförmedlingen har ju varit jättehjälpsamma med sina idéer om att "kanske är det ditt CV som behöver förbättras..." och "jobbgaranti för unga" som inte ledde till någonting... Och sen när de inte haft några fler förslag, är allt de kan säga "Tja... jag vet inte varför du inte kan få jobb, du borde ju kunna få det! Kämpa på!".... Ja, jag har verkligen kämpat på nu i tre år, och det leder ingenstans. Jag räcker helt enkelt inte till. Antingen är jag oerfaren, eller så är min synskada ett problem, eller min körkortsbrist, eller mina livsval - gud förbjude att man vill avklara sina studier som ung, måste ju vara något fel på en.

Ok, ber om ursäkt för ett långt inlägg och lite aggressiva undertoner här och var, det är absolut INTE såhär jag beter mig under intervjuer etc, jag tar helt enkelt smällarna och kämpar på med ett leende, men jag börjar spricka ordentligt nu. Jag är frustrerad. Jag har skulder, jag har saker jag behöver köpa, bistånd får jag ju men det är inget liv jag vill leva.

VAD kan jag göra? Har jag blivit diskriminerad? Finns det något jag har missat, något kryphål som kan hjälpa mig som synskadad, oerfaren och körkortslös, att få jobb? Borde jag hålla tyst och nöja mig med det lilla jag har eller borde jag vara argare än jag är?

Tacksam för svar.

Mvh