Måste de ta barnet efter kejsarsnitt??

Jag var med om ett urakut snitt. Barnet fick bara pappa de första 4 h innan jag fick träffa honom. Jag lade upp barnet på bröstet och genast kom amningen igång utan problem. Då hade sonen spenderat sin fösta timme med provtagningar och in kopplad i maskiner och övriga 3 timmar på pappas bröst där han blev koppmatad och fick suga på napp.

Amningen har inte strulat en endaste gång för oss :)

Beror säkert mycket på hela situationen om det går att vara oåtskilda konstant. Jobbar som bm och hos oss är det omöjligt - op salen långt borta o vi är i värsta fall 3 på skift så har tid ca 5min att stå kvar i op salen med babyn i hudkontakt. Op personalen tar inte ansvar för babyn utan kräver en bm där hela tiden vilket även tekniskt är lite svårt faktiskt bland alla andra som skall jobba o sköta sitt, bm har liksom ingen plats nära mamman utan är mest i vägen så jag vet att ingen skulle vilja ha mig (oss) där hela tiden då dom syr ihop. Dessutom ofta är mamman väldigt trött av alla mediciner o somnar under den tid dom syr ihop hennes buk. Rent tekniskt är det väldigt svårt o få babyn i hudkontakt pga alla sladdar, mätare kläder, skyddsdukar osv utan brukar stå med babyn nära nära men ovanpå kläderna för puttar man in babyn längre under skyddsduken är risken stor han /hon få in fötterna under sterila dukarna o ner mot läkarnas område o DÅÅ SKULLE VI FÅ DE HETT kan jag lova.....svårt o förklara med lätt är det inte. Att stå där 1h kan jag nog inte tänka mig.

Dessa tankar med "baby o mor nära varann 24h" är rätt nya (nu talar vi om 15-20år) och många sjukhus har helt enkelt inte praktiskt möjligt att få detta att fungera efter ett snitt. Mammorna går till uppvaket där det kan ligga 10tals andra nyopererade o ingen av op-sköterskorna vill ha nyblivna pappor där sittande o lyssna på allt där händer, än mindre nyfödda. Är ju ändå ett sjukhus med diverse bakterier. Babyn bör få tillsyn ordentligt dom första timmarna, det är inte möjligt i ett uppvak där ingen bm är - för babysarna är på deras ansvar o vi KAN inte sitta där då vi har annat jobb. Sjukhus där dessa saker fungerar är få - o jättebra så, men vi ska inte glömma att bara för 20år sedan fick mamman ev se sin nyfödda (som fötts genom snitt) först dagen efter om omständigheterna gjorde det så. Idag är det jättebra läge med dessa saker och viktigt är att den första amningen skall ske inom sex timmar. Anknytningen till babyn har nog inte med denna sak att göra, i alla tider har mammor knutit an till sina babysar fast dom inte varit hud mot hud 24h (kanske denna sak är en orsak o skylla på i vissa fall), vågar nästan skriva under på att dom varit MER knutna till sina babysar för 20-30 år sedan än idag - då fanns inte diskussionerna om sk egen tid mm utan man fanns med o hos sina barn 24h sen man åkte hem från BB. Jämför man BBtiden då o nu finns hundra saker som ändrats - nu är man med sina babysar dygnet runt på BB medan man förr fick in dom var fjärde timme för matning, däremellan var dom i barnkammaren med barnskötare som skötte dom. Men det är en helt annan historia.

Litar du inte på att din sambo kan ta hand om bebisen minst lika bra som du?

Det är väl lika "skambelagt" att inte känna den där instinktiva känslan du beskriver heller ;) 

Den forskningen säger också att nära hudkntakt med pappan ger precis samma resultat :)

Jag fick ha sonen på bröstet ett par minuter efter att han kommit ut, sedan tog de honom för mätning och vägning. Och för att kontrollera andningen då, han fick rätt dåliga apgar på första kollen men det är ju vanligt för snittbebisar.

Sen fick jag ha honom ytterligare en kort stund innan pappan och han fick gå iväg till BB. Hade ärligt talat bara vart obekvämt att ha honom på bröstet/halsen under hela tiden de sydde, trots att det gick väldigt fort.

Sen rullades jag till uppvak, låg där i två och en halv timme. Under tiden satt sonen och pappan hud mot hud två våningar ner.

Jag är jätteglad att min man fick de där första värdefulla timmarna, och han har i efterhand erkänt att han är lite glad att de hade sådana rutiner på sjukhuset. Och jag förstår honom, för sen är allt fokus på mamma, bebis och amningen.

Har inte haft några som helst problem med varken amning eller anknytning. Det var ju ingen som rövade bort sonen, han var med sin andra förälder bara.

Men absolut! Om man låter förlossningssättet påverka ens relation med barnet så till den milda grad att det blir "för evigt på ett negativt sätt" t ex borde man nog leta orsaken till det hela inom sig och prata med nån professionell, och inte skylla det på ks. Och man kan ju undra varifrån denna hets och förväntan om "perfekta förlossningar" kommer ifrån som verkar existera i det svenska samhället idag. För mycket ledighet och för lite att göra i livet innan förlossningen?

Själv hade jag en enda förväntan - att barnet skulle komma levande ut. Och eftersom den förväntan uppfylldes var allt bra, oavsett att det blev komplikationer med nedsövning mm. Tror folk borde tagga ner sina mamma-moln-fluff-förväntningar en aning.

Jag är ingen avundsjuk man.

Jag är en kvinna som fick barn efter en dramatisk förlossning som slutade i ett urakut snitt. Det gick timmar innan jag vaknade O fick se mitt barn. Under tiden låg barnet på pappas bröst. Jag ammade utan problem och har en ovanligt trygg unge med en stark relation till oss båda.

Den absolut största risken för förlossningsdepression osv är tidigare psykisk ohälsa, det beror inte på hur många minuter man fått ha barnet i mammans famn.

( hos prematurer så fungerar dessutom känguru metoden med vilken vuxen som helst, behöver inte ens vara en släkting som håller..)

Självklart inte men jag tycker det är sorgligt om man inte kan önska sig något utöver det. Som om det vore en motsättning att vilja ha ett friskt barn OCH en bra upplevelse av födseln.

Det finns ännu ingen fakta på hur jag upplever de där minuterna.