Anonym (Rocco) skrev 2015-08-04 17:36:47 följande:
Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag söker ingens empati, vill bara tala om att jag uppriktigt börjar fundera på vad jag sitter fast i, och det skrämmer mig.
Detta har hänt under dagen.
Jag vaknade vanlig tid. Skrev på familjeliv om vad hon föreslagit igår kväll, att det går komma på sätt att dämpa den saknad och längtan jag har, och ersätta den genom att se på annat i förhållandet som är eller kan bli bra.
När jag inte gick med på att försöka dämpa min saknad, lust eller längtan, eftersom den ligger på en helt normal och sund nivå, så sa hon "det är alltså slut?". Jag svarade att i och med att jag inte kan se mig om tio år utan hela den biten, så ja, det är slut. Hon svarade att efter jag slutat jobba så skulle jag hitta någon annanstans att ta vägen, för hit skulle jag inte komma.
Imorse kände jag att jag kommer inte klara arbeta. Jag kommer vara mer belastning än tillgång, så jag ringde och sjukanmälde mig.
Packade ihop det allra viktigaste och åkte iväg mot min mor.
Väl där skrev jag till min sambo vart jag var och att det blir bäst på detta viset, både för oss och barnen.
Då hände det jag befarade. Smsen började ramla in, ett efter ett. Hur jag hade missuppfattat, och varför jag inte vill ge det en chans till, att jag ska glömma det hon sagt om att hon är sån som person, att hon gör vad som helst, att hon älskar mig.
På några timmar kom det totalt 46 sms.
Jag vek mig. Köpte allt hon skrev och kände att nu har vi nåt att bygga på.
Skrev tillbaka att jag kommer hem.
Väl hemma går det en halvtimme innan hon förklarar att ifall hon ska kunna lägga all den energi som krävs för att vi ska lösa vårat, då behövrr hon slippa alla krav från samhället. Dessa krav hon pratar om är arbetsförmedlingen och de möten och träffar de kräver att hon kommer på i utsatt tid.
Därför funderar hon på att strunta i allt vad arbetsförmedlingen heter.
Ok, tänkte jag och gjorde en snabb huvudräkning. Det innebär att vi (två vuxna och fem barn) ska leva på 12000:- i månaden. Hyra och el är strax under 11000 :-.
Redan där började jag fundera på hur jag kunde falla så enkelt för alla dom där sms'en, när vi bara ska gräva vår grop djupare och djupare.
Det spelade ingen roll hur jag försökte förklara vad jag känner, och hur och varför det blir bäst att vi går åt varsitt håll. Det fanns svar på allt. Allt ska ändras, jag har missuppfattat, jag gör vad som krävs.
Nu är jag här igen. Och, det må låta fjantigt, men jag börjar bli rädd.
Whaaat?! Har inte läst så mycket i tråden. Men att "behöva" skippa kravet på samhället?! Kravet från samhället är att JOBBA och betala skatt! Inte att gå på arbetsförmedlingen för några få möten per vecka för att få ut aktivitetsstöd (vilket jag förmodar att hon får)=bidrag från staten.
Hon spelar dig, å du hamnar henne rakt i händerna.
Hon behöver vakna. Låter lite som att hon är deprimerad..om detta har hänt den senaste tiden hon inte alltid har varit såhär. Hon behöver nog prata med någon. För tillfället låter det som att du är bättre utan.