Tjugo års otrohet

Tack för lyckönskningarna. Nu blandas varje dags tankeverksamhet med inredning och möblering. Det är verkligen blandade känslor som jag skriver. Kunde jag välja så hade jag varit utan denna erfarenhet. Dessa sju månader har sargat mig så till den milda grad att ord inte finns. Min man säger hela tiden att " det är ditt val att flytta, du får stanna kvar " vadå val och vadå får. Jag väljer inte för det finns nämligen inga alternativ. Vad som är komiskt är att vi bestämde för ett år sedan att han skulle flytta hem sitt kontor till en av gäststugorna och samma datum som han flyttar hem så flyttar jag ut vilket inte var bestämt förra julen. Då visste jag ju nämligen inte vilket helvete jag skulle hamna i som skulle göra att jag var tvungen lämna. Som livet kan bli. Förresten jag har köpt de mesta av möblemanget på blocket. Allt utom säng och soffa förstås. Jag tycker om gamla 50-60 tals möbler. Jag försöker intala mig själv att jag ska få den mysigaste, hemtrevligaste lyan någonsin.

Jag har läst din historia och jag är väldigt berörd av den. Jag känner igen mig i precis allt du skriver. Jag går genom nåt liknande. Bomben kom för 7 månader sedan för mig också. Vi ska försöka lappa ihop vårt förhållande igen. men jag vet inte. Det är så sorgligt att vara tillsammans med någon som man sett upp till, någon som man litat på och som man trott allt gott om göra nåt så svinigt och sett en i ögonen efter det.

i mitt fall blev jag bedragen av en "kompis". Jag har också skrivit till honom för att få en förklaring eller kanske bara ett " förlåt". Men det är dödstyst. Hatar fanskapet!

Det känns som om man förlorat en bit av sig själv. Även om min fru nu gör allt i sin makt och verkligen förändrat sig så kommer aldrig sorgen över att ha levt i en lögn så länge gå över.

I vårt fall har vi barn under 10 år så det är inte bara att lämna.
Det är kämpigt att veta att det aldrig kommer att bli som det var tidigare. Jag saknar mitt gamla liv. Livet suger ibland.

Hoppas du får en fin jul trots eländet. Jag finner iallafall en konstig tröst att det finns fler därute som går genom samma sak. Den första tiden kändes det som att man var ensam i hela världen om att gå genom detta.

Kram.

Hej på dig.

Det gör ont i mig när jag vet att du lidit och lider som jag. Bara den som upplevt vet hur det känns.

Kan inte hellre förstå att den som varit med om att skapa eländet inte kan stå till svars och åtminstone besvara några av de frågor som man har. Tystnad och en otrolig feghet är vad dom besitter. Jag har mailat, skrivit brev och nu sist sänt sms men tystnaden är total. Jag hatar också fanskapet.

Jag förstår att du sitter i ett annat läge som faktiskt tänker på barnen vilket hon inte har gjort under otroheten.

Det blir aldrig som förr det vet både du och jag men vi försöker dela varandras sorg och förtvivlan så stöttar vi varann. Du skriver också att du saknar det gamla livet och vet du det gör jag också såå enormt. När allt var fint och lyckligt som man trodde. Kan inte hålla tillbaka tårarna när jag skriver...

Du träffar väl någon som du kan prata med ? Jag går hos psykolog vilket har gett mig mycket stöd. Dessutom har jag många goda vänner som stöttar mig när jag behöver och barnen inte att förglömma.

Hoppas du me får en God Jul så gott det går och kram på dig

Mycket som händer, och bra att du har fått samtalsstöd TS.

Vad snäll mot dig själv i jul, en del människor är helt immuna mot den emotionella skada de gör på andra så man kan inte förvänta sig att de ska visa ånger på den nivå som vore befogad. Och hur som helst så kan de inte göra det gjorda ogjort.

När den värsta sorgen har börjat tona bort så kommer friheten. Tänk så mycket du kan göra nu- allt kan du bestämma själv, göra själv, njuta av själv!

Tills du har hämtat dig och är redo att riskera en relation igen.

Dag för dag, så blir det bra.

Att förlåta något enstaka snedsteg är väl en sak (speciellt om man vill kämpa lite extra för hemmaboende små barn och liknande), men att förlåta 20 års dubbelliv?

Nej, du gör HELT rätt TS!

Den där mannen förtjänar dig inte.

Här är mina erfarenheter: det som svider värst är själva känslan att ha blivit lurad.

Du kanske känner dig lurad på det gemensamma liv du trodde ni hade. Du var ju övertygad om att det var du, han och era barn, men i verkligheten var det du, han, era barn och A. Alltid närvarande i någon del av hans tankar....

Vad underbart att du kommer få din lägenhet i början av det nya året! Nystart! Allt är "rent" istället för den "smutsiga" känsla som infinner sig i ert tidigare gemensamma hem.

Lycka till!

Så sant.

Vad jag förstår av alla inlägg så är det många fler än jag som tycker att " man skadar inte den man älskar " vilket min man säger att han gjort och fortfarande gör. Kom han på det nu eller ?

" ja men visst ja, jag älskar ju min fru "

Jo jag har tagit rätt beslut utan minsta tvekan men nog är det sorgset att det blev såhär.

Kommer nog aldrig förstå någon som lurar någon på ett helt liv. Vad jag vet var han bara otrogen ett få tal gånger men det räcker för att jag inte ska kunna tro på något. Någon som kan ljuga om sådant kan väl ljuga om vad som helst? Någon som kan såra så, vem är man då?

Jag tycker att den här julen varit så svår, är så svårt och så är det nyår också att ta sig igenom. Hur gör ni? Kram

Det är svårt att ge goda råd när jag själv är så enormt sårad. För mig tog det åtminstone fem månader innan jag kände mig så pass stark att jag kunde fatta beslut som kändes bra för mig eller så pass bra att jag kände ett lugn inombords. I början visste jag varken ut eller in. Allt var bara kaos. Jag ville inte bo kvar, ville inte flytta, ville knappt leva. Jag visste totalt i ingenting. Jag ömsom grät omsom skrek ut min förtvivlan och ilska. Jag är idag efter sju månader fortfarande väldigt ledsen men har iaf kunnat ta ett beslut om att det bästa för mig är att bara lämna. Jag handlar och inreder, min man betalar. Han mår jättedåligt över situationen men har ju själv bäddat. Jag vet fortfarande inte hur det blir att bo ensam men det är värt ett försök. Nu är det mitt liv som gäller. Jag litar absolut inte på min man ännu men det är upp til honom att bevisa sin sin ärlighet. Kan erkänna att jag kommer ha svårt att kunna lita på en man i framtiden. Du skriver inte hur länge sedan där är att hans historia uppdagades. Lycka till iaf

hej och tack för ditt svar.
Min fru går nu till en psykolog för sitt bekräftelsebehov och har väl så att säga förstått den skada hon gjort. Hon har verkligen ändrat sig och blivit den kvinna som jag alltid velat ha och som hon själv vill vara. Vi har pratat om saker och kommit närmare varandra än vi gjort under hela vår tid tillsammans ( 18 år) . jag har för mig att du skrev nåt liknande också. Allt skulle kunna bli så bra om det inte vore för allt svek. Det är inte bara att glömma och gå vidare med den nya förbättrade kvinnan. Åtminstone inte för mig. Jag vet att hon nu är bättre och att hon kämpar för oss men jag kan inte förlåta allt svek. Det gör för ont fortfarande. Jag tror att du är i samma läge. Det är för många "hur" och "varför" och "när".  Det är så förbannat tragiskt hur människor hittar på patetiska ursäkter för sig själv för att fortsätta sitt vidriga beteende. Jag avundas dig på ett sätt som tagit detta steg. Själv har jag tänkt på det minst 1000 gånger sedan det kom upp men jag vill inte såra mina barn. Min äldsta dotter har tagit väldigt illa vid sig med alla bråk vi hade i somras. Jag var så  otroligt arg och ledsen och vilsen. Min dotter ska inte behöva uppleva att se sina föräldrar så trasiga igen. För vad det är värt så tycker jag att du gör helt rätt. Skit i din jävla gubbe! Att ha betett sig så i hela ert liv går inte att förlåta. Det finns inget som helst försvar för detta.

Ta dock inte mig på orden. Jag är fortfarande själv för trasig för att kunna tänka riktigt rationellt.  Det finns ju tydligen nåt som heter att "människor förändras" Själv skulle jag vilja kunna förlåta och glömma och se framåt. Det är faktiskt min högsta önskan just nu.

Ja det finns ju hur mycket som helst att prata om när man blivit sviken som vi blivit. Jag har ju inte hunnit flytta än eftersom alla möbler inte är på plats ännu men något har hänt med mina känslor sista veckorn. Nu efter sju månade börjar jag känna att känslorna för min man har blivit rejält naggade i kanten. Allt har blivit så förstört i och med hans svek så jag ser på honom med andra ögon, han betyder helt enkelt inte lika mycket för mig längre och det har jag berättat för honom. Konstigt är väl inte det. Man kan inte tycka om någon som skadat en på samma sätt som innan smällen kom. Alldeles i början var jag helt desperat och kunde inte tänka klart, allt var kaos i min hjärna. Nu har jag fått distans och förstår vidden av det hela. Mannen i fråga saknar all respekt för mig, hans egen hustru sedan såå lång tid tillbaka. Min ring är borta sedan länge medans hans sitter kvar på fingret.