• Confused91

    Vad lider min pojkvän av?

    Jag har varit tillsammans med min pojkvän i 2 år. Vi bor inte tillsammans men vi tillbringar mycket tid tillsammans. Det senaste året har det varit upp och ner och jag har börjat på riktigt psykist dåligt. Det är en lång text och lite "hoppigt" men jag hoppas ni förstår ändå!

    Vi bråkar bara om småsaker, men det blir alltid att "man gör en höna av en fjäder".

    Problemet är, att han inte beter sig som en vuxen människa. Han är 28 år gammal. När vi har det bra så är det helt underbart men sen det är dåligt så är det verkligen dåligt.

    Han har svårt för att disskutera saker och ibland säger han "jag orkar inte prata just nu för jag är trött" och då blir jag frustrerad och "på" honom och då blir han förbannad och kastar ur sig hårda ord till mig och han kan be mig lämna hans lägenhet. I många bråk har han bett mig ge tillbaka hans nyckel som jag har säker 7 gånger och skrivit många gånger att "han gör slut" fast han inte gjort det eller menat något av det han säger. Det har hänt flera gånger. Eller kastat ut mig mitt i natten, lämnat mig ensam ute mitt i natten efter att vi har bråkat. Han behandlar en som att man vore hans fiende.

    Många gånger när jag verkligen har lagt ner saker så fortsätter han sura och då kan han slänga ur sig saker för att skuldbelägga. Det känns på något sätt som att han alltid måste ha sista ordet.

    Han säger "jag skulle aldrig skulle säga elaka saker till dig om du hade lyssnat på mig för då hade jag inte behövt bli arg". Fast då skulle man kunna vända på det och istället tänka: Hade han kunnat bemöta och ge mig repsons i det jag säger så hade han aldrig behövt bli arg och då hade han aldrig slängt ur dig saker och ting. Jag tycker att det är precis samma sak som när en man slår sin partner och säger "Jag skulle aldrig slagit dig om du inte provocerade mig."

    Dagen efter bråk, hör jag inte ett ljud från honom eller om vi är tillsammans just då så låtsas han som ingenting har hänt och sitter och surar, sen försöker jag ta upp det som hönde igår, men då passar inte det. Jag får allid höra att jag "jiddrar" eller "tjaffsar". Han är inte den som kryper i första taget utan det är jag som har gjort det, för jag hatar att vara osams. Jag får aldrig en ursäkt FÖRST av honom och det är aldrig han som kommer till mig, springer efter mig eller liknanade. En gång, bestämde jag mig för att inte höra av mig för denna gången tyckte jag absolut inte att jag gjort något fel. Det tog 4 dygn innan han hörde av sig till mig. Vad är det för pojkvän?

    Han säger att hans "stolthet" hindrar honom i mycket och att han är långtjurig. Han erkänner sällan sina fel och när han väl erkänner dom så skyller han på mig på samma gång. "Jag kommer inte kunna leva tillsammans med dig om du hela tiden ska skylla allt på mig. Du klagar på mig hela tiden" har jag fått höra några gånger. Om han blir arg och ska gå hemifrån mig frågar jag honom varför han ska gå. Då säger han "För att du beter dig dåligt. Du lyssnar aldrig på vad man säger till dig." och i en sån situation har jag fått höra att jag är trög eller efterbliven. Han kan inte vara specifik och förklara med ord hur han tycker och känner utan han använder nästan samma meningar varje gång.

    Jag tänker såhär, att han lyssnade ju inte på mig heller, när jag vill prata med honom om något, en konflikt som varit tillexempel. Jag som flickvän, ska väl inte behöva gå runt på tå för honom, för det är det jag gör tycker jag. Jag har märkt en sak med mig själv att jag har börjat inleda våra samtal med "Jag är inte arg/sur och jag är helt lugn" innan jag tar upp saker med honom. Är inte det ganska sjukt? Jag känner att jag går på tå och tänker ofta att jag inte kan säga vissa saker eller göra något för jag vet inte hur han ska bemöta saker och ting och jag är rädd för att det ska bli bråk.

    Jag kan vara väldigt insensiv och jobbig men det har även varit gånger jag inte tjatat på honom och då har han ändå sagt "jag orkar prata just nu för att jag har haft en skitdag på jobbet eller att han är trött". Han ber mig att jag ska välja mina tillfällen att ta upp saker och när jag tar upp saker tillexempel en onsdagkväll, framför tvn så passar inte det för honom och då säger han att han inte orkar prata och ibland har det hänt att jag får utbrott på honom för jag känner att jag aldrig blir hörd, och då är det jag pissar på honom och inte visar respekt samt att jag får höra att jag är ett psykfall och att jag har psykiska problem som jag borde söka hjälp för. Enligt mig så är han den sista människan på jorden som som ska yttra sig om ordet "respekt".

    Vissa människor vill lugna ner sig när dom blivit arga, det förstår jag, men det ska väl inte behöva ta hur lång tid som helst eller att den ena personen får sitta och "vänta" tills den andre vill prata? Många gånger har jag ringt och gråtit osv men han har ibland slängt på luren eller sagt "Allt handlar inte om dig. Det är inte bara dig det är synd om"

    En grej som jag tycker är väldigt märklig. I början när vi dejtade, var jag ganska dum och ljög för honom två ggr, och då sa han: "hur kan du säga att du älskar mig när du ljuger för mig. Man ljuger inte för den man älskar". Jag vet att jag ljög, men det har jag slutat med och han har förlåtit mig för det och efter det har jag varit 120 % lojal och ärlig mot honom. Många gånger vi har bråkat har han sagt vissa saker till mig som inte stämmer. Tillexempel att han var i en annan stad, att han ringde polisen på mig, att du var med någon tjej, att din granne klagade på att jag var för högljud när vi bråkade. Enligt mig är det lögn. Eller? En gång la han till en randomtjej på snapchat, som han inte ens känner, och hans anledning till det visste han inte och han mindes det inte, men senare kom det fram att han hade gjort det en gång "när vi var osams". Han la till tjejer på FB och Instagram en gång när vi bråkade och senare sa han att han hade gjort det för att göra mig svartsjuk.

    Kommunkation till ett bra förhållande är en viktig och stor del och att man ska väl kunna ge och ta kritik utan att det ska bli skrik och bråk eller att den ena personen flyr undan ifrån situtionen och problemet och soppar det under mattan eller tiger ihjäl konflikten.

    I ett bra och sunt förhållande ska man kunna diskutera saker med varandra, negativa som positiva, och man ska kunna förvänta sig att man får någon sorts repsons på det man säger och man ska inte vara rädd för att uttrycka sin åsikt för att personen är rädd att det ska bli skrik och bråk. Jag känner att jag försöker reparera förhållandet hela tiden och jag har gjort allt i min makt. Jag tycker själv att jag är världens bästa flickvän!

    Jag har bett honom gå till psykolog men han vägrar. Det som gör mest ont, det är inte alla hårda ord jag fått höra utan det är att jag aldrig känt att han funnits där för mig. Han har funnits ekonomiskt för mig, men aldrig känslomässigt. Aldrig tröstat mig när han gjort mig ledsen. Aldrig kommit till mig när han har gjort bort sig eller när vi bråkat. Han har låtit mig få vänta tills han vill prata. Allting har varit på hans villkor nästan hela tiden.

  • Svar på tråden Vad lider min pojkvän av?
  • todo nada

    Det är "ditt fel" att han har tappat respekten för dig, i den bemärkelsen att du tillåter honom att behandla dig som han gör. Fast mest låter det som att du tappat respekten för dig själv!

    Det finns många män i världen som hade uppskattat någon dom du, varför lägg din tid på en omogen liten pojke? För det är precis vad han låter som, en liten snorunge som grinar, tjurar, och kan gå över lik för sin sak. För honom verkar ni inte vara två individer som ska bry er om varandra i relationen, utan en individ som ska göra den andra nöjd.

    Tyvärr, är mitt enda råd att lämna honom. Han behöver komma till insikt och förändra sitt beteende om han ska kunna ha ett normalt förhållande. Vilket han aldrig kommer göra så länge du acepterar hans behandling av dig.

    Han vet inte ditt värde uppenbarligen, var smart nog att veta ditt egenvärde och lämna den barnrumpan bakom dig istället.

  • Anonym (...)
    Confused91 skrev 2015-09-19 12:16:26 följande:

    Du har så rätt i allt du skriver. Jag känner att jag har blivit så överkörd och trampad på. Jag har förlåtit honom så lätt många gånger, men när jag gör något som inte passar honom så har HAN svårt att förlåta. Det jag menade med att han låter mig vänta och tiger ihjäl saker.

    Jag vet att han har tappat respekten pga att jag hela tiden har förlåtit, men jag anser att han ska ha samma respekt för mig även om jag förlåtit honom och jag har tillåtit honom att köra över mig, men på något konstigt sätt så blir det att han tappat respekten. Många har sagt till mig att "det är mitt eget fel att han tappat respekten för mig", fast jag kan inte riktigt köpa det.


    Jag förstår helt vad du menar! Man behandlar ju andra som man själv vill bli behandlad och du förlåter honom just för att du vill att han ska förlåta dig. Problemet är att han nog inte ser det så.

    Lite elakt och onödigt att säga att det är ditt fel att han tappat respekten för dig. Han skulle inte ha gjort så att du kände det nödvändigt att behöva ursäkta dig själv hela tiden.

    Som jag sa tidigare, det bästa är att lämna redan nu. För din egen skull.
  • Confused91
    todo nada skrev 2015-09-19 12:38:10 följande:

    Det är "ditt fel" att han har tappat respekten för dig, i den bemärkelsen att du tillåter honom att behandla dig som han gör. Fast mest låter det som att du tappat respekten för dig själv!

    Det finns många män i världen som hade uppskattat någon dom du, varför lägg din tid på en omogen liten pojke? För det är precis vad han låter som, en liten snorunge som grinar, tjurar, och kan gå över lik för sin sak. För honom verkar ni inte vara två individer som ska bry er om varandra i relationen, utan en individ som ska göra den andra nöjd.

    Tyvärr, är mitt enda råd att lämna honom. Han behöver komma till insikt och förändra sitt beteende om han ska kunna ha ett normalt förhållande. Vilket han aldrig kommer göra så länge du acepterar hans behandling av dig.

    Han vet inte ditt värde uppenbarligen, var smart nog att veta ditt egenvärde och lämna den barnrumpan bakom dig istället.


    Tack för dina ord.

    Vi bestämde att vi skulle gå i parterapi, han lovade mig guld och gröna skogar och han skulle göra ALLT för att det skulle bli bra igen, för han vill inte leva utan mig. Jag sa "Om du inte följer med på detta så kommer jag se det som ett stort svek. En kniv i hjärtat.

    Det var bra mellan oss 1 vecka och sedan blev det bråk och han väljer att gå hemifrån mig och det sista han säger är "Du kan gå på den där parterapin ensam"

    Senare frågade jag honom om han skulle följa med eller inte. Då säger han "Jag följer med om du börjar bete dig bra mot mig och slutar jiddra/tjaffsa med mig"

    Han frågade mig varför han inte hade fått en ursäkt för "igår". Då sa jag "Ska jag behöva be om ursäkt för att jag reagerar när jag tycker att något är fel och för att jag uttrycker mina känslor?"

    Då säger han "Nej nu lägger jag ner detta"

    Han har inga som helst argument, för han vet att HAN gör fel?

    Det han kallar för bråk var att jag var ärlig och sa vad jag tyckte och tänkte om vissa saker.
  • Confused91
    vcddgvhb skrev 2015-09-19 10:46:29 följande:

    Jag orkade inte läsa allt men av det jag läste tyckte jag att han betet sig rätt och du fel. Varför inte prats om det senare? Du verkar omogen.


    Skulle du vilja svara mig på varför jag är omogen?
  • todo nada
    Confused91 skrev 2015-09-19 13:11:10 följande:

    Tack för dina ord.

    Vi bestämde att vi skulle gå i parterapi, han lovade mig guld och gröna skogar och han skulle göra ALLT för att det skulle bli bra igen, för han vill inte leva utan mig. Jag sa "Om du inte följer med på detta så kommer jag se det som ett stort svek. En kniv i hjärtat.

    Det var bra mellan oss 1 vecka och sedan blev det bråk och han väljer att gå hemifrån mig och det sista han säger är "Du kan gå på den där parterapin ensam"

    Senare frågade jag honom om han skulle följa med eller inte. Då säger han "Jag följer med om du börjar bete dig bra mot mig och slutar jiddra/tjaffsa med mig"

    Han frågade mig varför han inte hade fått en ursäkt för "igår". Då sa jag "Ska jag behöva be om ursäkt för att jag reagerar när jag tycker att något är fel och för att jag uttrycker mina känslor?"

    Då säger han "Nej nu lägger jag ner detta"

    Han har inga som helst argument, för han vet att HAN gör fel?

    Det han kallar för bråk var att jag var ärlig och sa vad jag tyckte och tänkte om vissa saker.


    Precis som en grinig unge låter det som.. Vilken drama queen..

    En vuxen kvinna har inte ut något av en liten tjurig pojk, man behöver en vuxen man. Någon man kan växa i relationen med, inte någon som ständigt störtar den.

    Hur känner du själv kring det hela? Kort och gott, är du lycklig? Kommer han att kunna ändra sig?
  • Anonym (...)
    gdshvchb skrev 2015-09-19 13:36:02 följande:

    Det låter som att det enda din pojkvän lider av är dig..


    Vilken onödig kommentar. Hur menar du? TS vill bara känna att de är två i förhållandet, det är inte att begära för mycket.
  • Smarthuvud

    Utifrån det du skriver, så kan inte jag säga ett dyft om vem som gör rätt eller fel i er relation. Det du skriver är ju din sanning, och jag kan känna igen mig i mycket att det killen sagt, och jag vet att det inte är något fel på mig, och att jag haft anledning till att säga det jag sagt. Dock skulle jag aldrig vara respektlöst, så mycket skiljer också. Dock ser inte jag dig som en oskyldig söt liten fågel. Jag tror att du måste tänka på ditt eget beteende, likväl som han måste det. Du måste respektera HANS sätt att vara. Vill han inte prata, vill han inte ditt, eller datt, så måste du faktiskt respektera det. Din vilja är inte mer rätt än hans. Och vice versa. Jag tror att ni hamnat i stadiet där ni bägge är som bränd hud. Varenda liten sak, triggar igång ALLT, och så är ni där igen i avgrunden. Det är jävligt svårt att vända på det när man hamnat där man hamnat, särskilt om man har utgångspunkten att det är något fel på ens partner.

    Varför blev du tillsammans med honom? Varför blev han tillsammans med dig? Varför ÄR ni tillsammans? Vad är hans goda sidor? Vad är dina? Ni har en mängd problem, helt klart, men prata även om det som binder er samman fortfarande. Ni är ju trots allt tillsammans av en anledning. Vilken är den? Fokusera på era likheter istället för era brister.

    Lär er att respektera att ni hantera diskussioner på olika sätt, och ingens sätt är mer rätt i en relation. Visst är det mer rätt att lugn och sansat diskutera saken, istället för att kasta krukor runt omkring sig. MEN, i en relation, så spelar det ingen roll vilket som är mest rätt. Du kommer inte att lösa något genom att hävda att du som diskuterar, har mer rätt i din hållning. Det kommer att lösa absolut INGENTING.

    Utifrån din trådstart så tolkar jag dig som att du är den där perfekta flickvännen, som aldrig gör något fel. Kanske kan du ha rätt. Men om jag är den perfekta pojkvännen. Skulle du inte tycka att det var jobbigt att jag såg en massa fel i ditt beteende, och att det självklart var ditt fel, eftersom jag är perfekt?

    Slutligen, så kan jag bara säga, att du kommer inte att få förhållandet bra, genom att fortsätta din hållning. Han kommer inte att få det bra genom att fortsätta sin hållning. Enas om den saken. Sedan kan ni försöka enas om ni ska ändra på den saken, och försöka gå vidare tillsammans, eller på varsitt håll.

  • Anonym (mimimimimi)
    Confused91 skrev 2015-09-19 11:04:46 följande:

    Du menar att det är bättre att begrava alla problem, soppa dom under mattan och aldrig prata om dom?

    Tror mig, jag har försökt att prata med honom "senare" men då får jag höra att jag ältar saker fast jag tar upp saker DAGEN EFTER. På vilka grunder tycker du att jag är omogen?


    Definitivt inte, däremot är det bättre att bemöta skit med kärlek istället för tjat. (Som det blir om man pratar i en upprörd situation).

    Skriv ner det så kortfattat det går och ge han det för att läsa. Så kanske han ser på det hela annorlunda och förstår. Ofta gör man det ju längre tiden går.. Jag kallade dig omogen för att du inte var villig att lösa problemen. De flesta skiljer sig bara, som några ynkryggar...
  • Confused91
    Smarthuvud skrev 2015-09-19 13:40:23 följande:

    Utifrån det du skriver, så kan inte jag säga ett dyft om vem som gör rätt eller fel i er relation. Det du skriver är ju din sanning, och jag kan känna igen mig i mycket att det killen sagt, och jag vet att det inte är något fel på mig, och att jag haft anledning till att säga det jag sagt. Dock skulle jag aldrig vara respektlöst, så mycket skiljer också. Dock ser inte jag dig som en oskyldig söt liten fågel. Jag tror att du måste tänka på ditt eget beteende, likväl som han måste det. Du måste respektera HANS sätt att vara. Vill han inte prata, vill han inte ditt, eller datt, så måste du faktiskt respektera det. Din vilja är inte mer rätt än hans. Och vice versa. Jag tror att ni hamnat i stadiet där ni bägge är som bränd hud. Varenda liten sak, triggar igång ALLT, och så är ni där igen i avgrunden. Det är jävligt svårt att vända på det när man hamnat där man hamnat, särskilt om man har utgångspunkten att det är något fel på ens partner.

    Varför blev du tillsammans med honom? Varför blev han tillsammans med dig? Varför ÄR ni tillsammans? Vad är hans goda sidor? Vad är dina? Ni har en mängd problem, helt klart, men prata även om det som binder er samman fortfarande. Ni är ju trots allt tillsammans av en anledning. Vilken är den? Fokusera på era likheter istället för era brister.

    Lär er att respektera att ni hantera diskussioner på olika sätt, och ingens sätt är mer rätt i en relation. Visst är det mer rätt att lugn och sansat diskutera saken, istället för att kasta krukor runt omkring sig. MEN, i en relation, så spelar det ingen roll vilket som är mest rätt. Du kommer inte att lösa något genom att hävda att du som diskuterar, har mer rätt i din hållning. Det kommer att lösa absolut INGENTING.

    Utifrån din trådstart så tolkar jag dig som att du är den där perfekta flickvännen, som aldrig gör något fel. Kanske kan du ha rätt. Men om jag är den perfekta pojkvännen. Skulle du inte tycka att det var jobbigt att jag såg en massa fel i ditt beteende, och att det självklart var ditt fel, eftersom jag är perfekt?

    Slutligen, så kan jag bara säga, att du kommer inte att få förhållandet bra, genom att fortsätta din hållning. Han kommer inte att få det bra genom att fortsätta sin hållning. Enas om den saken. Sedan kan ni försöka enas om ni ska ändra på den saken, och försöka gå vidare tillsammans, eller på varsitt håll.


    Grejen är den, att det finns väl en anledning till att en person blir dumpad. Han har blivit dumpad av tidigare flickvänner och det beror väl på något? Han har sitt sätt, ansolut, men vill han tänka i dom banorna kommer han leva ensam resten av sitt liv.
Svar på tråden Vad lider min pojkvän av?