Trodde på flicka, men...

Jag hade noll förståelse för den typen av känslor förut, och själv hoppades jag att mitt andra barn skulle vara ännu en pojke för jag tänkte att det skulle vara lättare med två av samma kön...
Min dotter är snart 3, och hon är en kopia av mig. I allt, på gott och ont. Hon är en omvårdare av rang och hon har lärt storebror att gosa med gosedjur och en hel del annat Och hon säger: Mamma, du är min bästa vän 
NU förstår jag vad folk som önskar sig en dotter tänker

Tack för alla era svar! Hur gick det med anknytningen när era barn föddes? Med första sonen gick det ganska bra, men det tog några dagar innan jag kom över att det inte var en flicka. I flera månader gick jag oxh sneglade i andras barnvagnar och avundades rosa mössor och spetsklänningar. Jag är rädd att att det tar tid att få känslor för den andra pojken.

Man måste få lov att sörja över det man inte fick för att sedan kunna glädjas åt det man får. Inget konstigt i det alls.

Med första sonen hade jag ingen önskan om kön och var övertygad om att det var en pojke trots att de inget såg på RUL. Allt borde varit frod och fröjd, men förlossningen var hemsk och jag kände inte den där överväldigande kärleken som alla adnra mammor pratade om. Kärleken växte fram med tiden, efter flera månader.

Med andre sonen däremot, han som jag önskat vore en flicka, blev jag alldeles blixtförälskad sekunden de la upp honom på min mage. Förlossningen var lättare och jag kände mig säker som mamma. Allt var mycket lättare och jag svävade som på moln. Om jag nånsin tänkt att jag skulle känna mig besviken över att han var en pojke, tji så fel jag hade!

Så för egen del kan jag säga att besvikelsen över könet som jag kände på RUL inte störde anknytningen. För mig inverkade mer en svår kontra lätt förlossning tror jag.

Det är naturligt att föredra ett skön. Jag intalade mig att min förstfödda skulle vara en tjej för att inte bli besviken. När jag sedan såg att det kom ut en pojk så blev jag fullständigt överlycklig. Den bästa känslan jag kännt i hela livet.

Tycker inte man ska skämmas för att man önskar det ena eller andra. Dock.måste man acceptera läget om det inte blir som man önskar.

jag önskade så hett en flicka och blev så glad när det visade sig vara det. Njöt av alla fina kläder och leksaker... Men ärligt talat, ett barn är ganska könlöst när det kommer. Det slog mig först när jag blivit mamma. Nu spyr jag nästan på allt rosa och fluff och tycker det vore mysigt om barnet i magen skulle vara en liten grabb.

Det är lätt att tro att allt rosa och glittrigt är mysigt, men det ör bara tillfälligt och man tröttnar. I slutändan är det barnet som individ som är det absolut viktigaste.

Jag tänkte lite som du först men idagr är jag så glad över att jag fått två pojkar. Det är ganska många år mellan dem men så roligt de haft och fortfarande har (trots äldsta är 13). Många gånger har jag tänkt att vilken tur det inte blev en av varje för jag tror inte de haft så mycket utbyte av varandra då.

Jag hade inga problem med anknytningen till tredje pojken. Det gick bra trots att jag så innerligt önskat det var en flicka.