Vuxen kvinna med ADHD

Adhd växer ju inte bort utan ju äldre man blir ju klokare blir man och inser sina begränsningar och kan medvetet kompensera. Självklart finns det vuxna som medicinerar också men man brukar vad jag förstår undvika det.

Jag vet att det inte försvinner, funderar som sagt på om jag har det, och jag är vuxen med marginal. Men väldigt mycket av det som som skrivs handlar om pojkar och män. Hos kvinnor kan problemen vara annorlunda har jag förstått. Skulle vilja höra om hur det kan upplevas att ha ADHD som flicka/kvinna.

Problemen är inte annorlunda hos flickor/kvinnor, man har samma svårigheter som pojkar/män. Däremot kan det ta sig annorlunda uttryck. Vad är det som fått dig att fundera på om du själv kanske har ADHD?

Sambons dotter på 11år har adhd och det är helt annorlunda mot en kille. Hon har inget hyper i sig utan är bara allmänt efter, tafatt och svårt med koncentrationen. Ingen struktur alls, slarvig. Geggar med maten, kletar ner sig. Tänker sig inte för osv osv........

Fast jo, det är annorlunda hos flickor. Frågan jag har är HUR det upplevs av flickor och kvinnor.

Jag har en del problem som påminner om ADHD, dock helt utan hyperaktivitet eller aggression. Har haft problem att passa in hela livet, vet inte hur jag ska bete mig.

Nej, det ska inte vara annorlunda för flickor, kriterierna för att få diagnosen är exakt desamma.

Har man t.ex ADD så har man inte riktigt samma symptom och ADD är ju vanligare hos flickor än hos pojkar men just diagnosen ADHD ska per definition inte ges till den som inte uppfyller kriterierna för den diagnosen.

Känner igen det där. Svårigheten med att hitta information alls om och för vuxna. Försökte läsa på mängder för många år sedan när jag bodde ihop med en man med adhd. Men det var kasst med information och dör föddes en ide om att skriva en bok om adhd och vuxna. Den har jag inte släppt helt ännu.

Oavsett jag är kvinna, 35 år och definitivt vuxen och har ADHD.

Fick min diagnos strax innan sommaren förra året. Men min fd sambo och nära vänner som också har adhd har alltid menat att jag också har det. De hade rätt.

Jag funkar men har mina svårigheter, kass på rutiner, komma i tid och fixar inte stress bra efter att jag gick i väggen 2007.

En annan sak är att alla mina strategier som jag skapat för att funka som vuxen inte alls fungerar efter jag fick barn som de gjorde innan jag fick barn och det är i ärlighetens namn mitt störda problem. Går så mkt energi till inget alls, till allt som krånglar och skapar stress. Lever ensam med min dotter och vi överlever tror att jag är vimsig som fan. När hon var bebis flöt allt och funkade. Sen blev det några år som fan inte funkade alls enligt min mening men nu börjar det funka något bättre igen när hon blivit äldre och kan mer saker själv som tex cykla till och från skolan. Det gör stor skillnad för min del.

Vet inte riktigt vad det är du funderar på eller vill veta alls men det är fritt att maila mig om du vill bolla. Är sällan anonym här inne och har ingen som helst lust att blotta precis allt om mig själv heller för alla. Men har inga problem att bolla det privat.

Jag upplevs som glad för det mesta av mina vänner. Energisk eller mer utstrålar energi. Har vänner som rakt ut kan be mig komma och smitta dem med min energi och kraft för de behöver det. Jag bjuder på det när jag kan. Har kasst minne och glömmer massor som tex ringa upp senare, svara på sms, höra av mig alls. Samtidigt så vet mina vänner och jag har sagt åt dem att påminna mig eller hojta just pga och det största problemet där har varit att få dem att förstå att jag inte ser det som att de tjatar utan tvärtom är tacksam för att de hjälper mig. Den biten tog tid. Men idag vet de att jag inte ser det som tjat och jag blir inte det lindra irriterad över påminnelserna utan bara tacksam för att de bryr sig och är villiga att hjälps mig med de saker jag är svag på helt enkelt.

Då har hon ADD alltså om hon inte hyper har.

Däremot blir man inte efter för att man har varken adhd eller add. Kanske ordet trög är mer passande?

Kleta och gegga med maten när man är 11 har jag aldrig jämt någon med adhd eller add som gör och definitivt inte kletar ner sig själv med maten. Låter märkligt för min del.

Svårt med koncentration, slarvig och utan struktur köper jag däremot med hull och hår.

Som barn var jag vild men med ett gott gjöts och aldrig elak. Blev otroligt arg, kunde vara våldsam men hade som princip att aldrig slå först. Men gav igen med råge. Brydde mig aldrig om att folk var större eller starkare ön mig jag flög på och slogs ändå. Enda gångerna jag slagit utan att den andre har slagit på mig först var när jag slog de som mobbade min syster för hennes talfel och motorikproblem och än idag känner jag att de fick skylla sig själva. Är dessutom vän med den som hackade på lin syster mest och de två är också vänner idag och han har tackat mig för alla gånger jag läxade upp honom.

Jag var verbal och talför, lättlärd och lätt att störa också. Hade skittråkigt mina första år i skolan för jag redan kunde allt. Var energisk och alltid ute, sällan inne. Fick börja karate som sexåring för att få utlopp för energin, men slutade då jag fick så otroligt mkt fysiskt stryk av de äldre tonårskillarna som också tränade och som sagt jag gav igen. Dansade, gymnastiserade och började rida istället. Läste böcker det var mitt sätt att fly verkligheten och stänga av surret i min skalle helt enkelt.

Har vänner kvar från när jag var tre är otroligt tacksam över det. Jag skrämde såklart andra med min våldsamhet också och mina reaktioner kunde absolut vara överdrivna. Som tex när jag rullade en tjej i tjära vid nylagd asfalt. Samtidigt fanns det ett skäl. Hon gick på min syrra och ja sa till henne upprepade gånger. Hon fortsatte och det sista så knuffade hon ner henne från lekplatsen flera meter upp och jag brast och släpade denna kinesiska flicka och rullade henne i tjära och sand och förklarade nog vad jag egentligen ville göra med henne rent fysisk och skulle göra om hon någonsin gick på min syster igen.

Jag hade mkt killkompisar vilket nog var bra för min del. Vi åkte skateboardramp, inlines, cyklade högt och lågt, lekte turtles, slogs och brottades. Träd var min grej. Klättrade som en apa. Flydde undan på rasterna upp i träd där jag fick vara ifred eller upp på taken till fritids och dagis byggnader i området. Där var jag hela rasten insögs att jag fick vara ifred och samtidigt kunde ha koll på den delen av skolgården som min syster gick på och jag hörde direkt om någon var på henne och andra gånger kom mina vänner eller våra grannar eller syrrans skolkamrater och hämtade mig och det var bara att läxa upp igen. Spenderade en hel del tid utanför rektorns kontor. Träffade en av mina kompisar där som jag är vän med än idag.

Har i alla tider fått höra att om du bara si eller så så kan du bla bla. Om du bara pressar dig lite till, om du bara går på lektionen, om du bara.

Är väldigt trött på orden om du bara ....

Problemen skolan hade med mig existerade inte hemma. Jag har samma sak idag med min egen dotter. Problemen skolan har med henne existerar inte hemma. Humör är inget problem i min värld helt enkelt. Man får bli arg. Det fick jag också bli hemma. Jag fick bara inte göra någon illa bara för att jag är arg. Samma sak gäller här. Mitt barn får bli arg men man får inte slåss på djuren eller människor bara för att man är arg. Så hon exploderar rusar till sitt rum och kommer ut och pratar när hon lugnat sig. Om hon har adhd eller inte får framtiden utvisa.

Jag har frågat folk om deras tankar när vi var barn och ungdomar. Men de menar att jag är för hård och självkritisk mot mig själv och helt missar alla underbara sidor och egenskaper jag har. De menar att jag är den mest lojala vän man kan ha, som alltid finns, lyssnar och bollat och hjälper till när och om jag kan oavsett tid på dygnet. Jag var den alla kunde ringa mitt i natten eller för allt i världen knacka på dörren mitt i natten. Det var liksom aldrig något problem för min del. Så är det än idag. Det händer att det bankar på min dörr mitt i natten och det är okej för min del.

Vuxna från min barndom så som vänners föräldrar säger att jag var charmig, trotsig och smart och gav svar på tal. Vek inte en tum om jag ansåg att jag hade rätt. Alla former av fysiskt våld eller fysisk överlägsenhet bara eldade upp mig mer. Jag backade aldrig utan gick rakt på. Fler vuxna som höjt handen mot mig i hot om att slå har fått orden men se så slå då, man skall inte hota med saker man inte kan verkställa sånt gör bara fega människor har min mamma sagt. Och de sänkte handen och insåg att det där kommer aldrig funka. En kvinna släpade mig upp för trappan i håret och jag skrek och gapade hela vägen och vägrade ge mig hon mer eller mindre kastade in mig i vår lägenhet till min mamma. Har mängder av såna där minnen. Lärare som slagit mig, knuffat mig och jag som ger igen med råge. Slutade berätta hemma om allt som hände som väldigt liten och det var kanske lärarnas räddning för någonstans vet jag ju att allt de gjorde mot mig var fel samtidigt förstår jag som vuxen att de brast då och då även för dem.

Djur har alltid betytt mycket för mig. Försökte rädda djur som barn och jag gör samma sak än idag. Mamma var måttligt trött på alla utsatta hemlösa katter jag släpade hem med och utan skador och mitt hjärta blödde och själen skrek att det var fel att skada djur sådär. Så även vid sånt har jag brukat våld mot folk som slagit sina hundar, sparkat på katter och de som ett tag misshandlade igelkottar, sprayade dem med klackspark och körde pinnar genom dem. Hittade dessa kottar när jag gick till skolan och jag mådde fysiskt illa och grät och sen kom ilskan. Jag fick hittat de killar som gjort detta och jag sprayde dem med billack samt blåspray som inte försvinner i första taget, jag slog honom och stack honom med pinnar. De var fem från start. Fyra flydde min grannpojk var kvar jag stack honom med pinnar förklarade vilket as han var och att jag kommer slå honom varje gång jag hittar en död och eller skadad kotte eller katt för sen delen att jag kommer anse att han bär ansvar för alla djur som misshandlas i vårt område oavsett om han var med eller inte och att han kanske borde börja gå emot sina kompisar. Han bönade och bad om att jag inget skulle säga till hans föräldrar och jag lovade om bara plågeriet av djuren slutade. Det slutade. Han i sin tur gick på sina vänner och de slutade ha som hobby att misshandla djur. Han var två år äldre än mig och 12-13 och jag var 10-11 och arg som sagt. Jag känner ingen smärta när jag är arg. Så jo jag hade humör men jag gick aldrig på folk hur som helst. Jag flydde hellre och lugnade mig om jag blev stört eller sårad. Men vissa saker fixade jag bara inte som tex djurmisshandel och mobbningen av min syster och även av andra. I högstadiet klev jag också in och fick stryk så att offer för mobbning kom undan. Jag gick på de där stora "coola" killarna. Hade glömt av det till jag fick mail för några år sen av en kille vara kusin varit en av de som blev mobbad på högstadiet och han skrev att det spelar ingen roll hur hård eller kall du vill verka för jag vet att det inte är sant. Där innanför utan finna en själ som brinner och ett hjärta så stort och varmt och du är modig och stark även om du inte fattar det. Jag frågade om han var knäpp och han berättade om sin kusin som berättat om den där häxan som kastade sig i mellan allt, som gick på de stora killarna. Som kastade snöboll på dem när de mumlade honom. Som frågade om de inte vågade gå på folk i sin egen storleken. Som berättade hur fega och ynkliga de var. Hade glömt det men idag minns jag.

Så man kan säga att mitt liv varit fyllt med massor av konflikter och massor av ren glädje och lycka.

Min bästa vän idag kallar mig för en ren naturkraft. Kanske har han rätt.

Så TS vad är det som gör att du känner att du kanske har adhd?

Vet inte om det är ADHD, ADD eller något annat. Men nånting är det som gör tillvaron lite extra krånglig för mig.

Jag är inte uppväxt i Sverige, vi flyttade runt en del och jag hemskolades till största delen fram till gymnasiet. Alltså var mitt sociala umgänge med jämnåriga begränsat, vilket säkert kan bidra till mina problem. Eftersom jag inte gick i regelrätt skola så har jag svårt att känna igen mig i många av de problem som kan uppstå av tex ADHD, eftersom många upplever problem av olika slag just i skolan.

Ett problem jag har, och hade mer som barn, är att jag pratar för mycket med fel personer. Som barn pratade jag extremt mycket om ingen stoppade mig. Fick skäll för det många gånger och det slog över i att jag inte vågade prata nästan alls tillslut. Nu som vuxen har jag väldigt svårt att ta kontakt med människor, men upplevs oftast som social om någon annan tar kontakt med mig. Kvar från barndomens utskällningar finns rädslan att prata för mycket eller säga fel. Ofta får jag ångest efter jag umgåtts med någon för att jag är rädd för att ha sagt något dumt. Jag har svårt att läsa sociala koder och är alltid rädd för att göra bort mig i sociala sammanhang. Jag vet inte hur jag ska bete mig.

Jag har väldigt svårt för att komma igång med saker, och tappar väldigt lätt fokus. Trots det är jag lättlärd (eller var i alla fall, jag upplever att hjärnan segat ihop senaste åren) och jag låg långt före mina jämnåriga kunskapsmässigt när jag började gymnasiet. Har även klarat svåra universitetsutbildningar (2 examina) inom områden som är väldigt logiska, typ matte och liknande (vill inte säga exakt vad). Jag har lättare för logik och matte än för sociala interaktioner.

Jag har väldigt dåligt självförtroende och en extrem prestationsångest. Är aldrig nöjd med mig själv. Jag kan göra bra saker men har som sagt svårt att komma igång. stressar upp mig över allt som måste göras, får ångest över det, vet inte var jag ska börja. I slutänden blir inget gjort jag blir mer och mer stressad, och får en större och större hög av uppgifter som måste göras. Det är allt ifrån att vika tvätt till att boka en läkartid. Allt känns som ett stort problem innan jag börjat. Jag behöver mycket struktur men kan inte få till någon.Jag flyter lätt iväg i dagdrömmar och har ingen aning om vad personen som pratar med mig säger, speciellt på möten.

Folk uppfattar mig som smart och bra på mitt jobb etc. Jag lyckas hålla min prestation på en rimlig nivå. Men jag är sjukt stressad, och har ångest ofta. Vet inte hur det är att må bra, allt jag önskar är att känna att jag passar in, få vara mig själv och slippa stressen och ångesten