Hjälp! Min son visar aldrig empati eller skam

En del i anknytning är att sätta fasta gränser. Det är nödvändigt och skapar trygghet. Det kan man göra utan att skambelägga och det måste finnas en balans som passar varje individuellt barn. Se fler nyanser i det hela. Hänvisa till något som rör barns utveckling och psykologi istället för annat irrelevant svammel.

Tack, det var väl inte så svårt att erkänna.

Av dina inlägg i tråden låter det som att du är rätt lin ts son.

Tror att det är du som har svårt att skilja på äpplen och päron..

Om du vill kommunicera föreslår jag att du använder ett befintligt språk.

Då förstår jag, tack men jag har inga problem med barnuppfostran.

Lycka till med dina curlade barn, de kommer säkerligen bereda dig mycket glädje i livet.

Min adoptivson på 11 år helt saknar empati, ånger och studsar bara glatt vidare efter tråkiga saker har hänt. Han stjäl i butiker, av släkten och oss. Slåss och är elak i skolan o.s.v.Förändras inte vad man än gör. Kan säga "rätt saker", men bara i repeterat då vi lärt honom hur man bör uppföra sig. Är bara som en teater. Han har bott hos oss i snart fem år. Hans biologiska pappa var kriminell och våldssam. Vi går till BUP. och har rådgivning. Hjälper inte. Jag är orolig att han kan vara psykopat. Han utstrålar ett enormt mörker och en obehaglig tomhet under "teaterytan". (Har flera barn som alla är mycket väluppfostrade, empatiska och väldigt omtänksamma och snälla kan tilläggas. Uppfostrar dem likadant såklart..) Har sökt info om pdykopater och då står det att man ska "lämna direkt" för inget kan göras för att förändra dem. Men man kan ju inte lämna sitt barn! Jag har inga råd tyvärr, men känner igen mig. Om det är någon tröst. Kram!

Kan tillägga att jag är utbildad psykolog och min partner specialpedagog. Att vara lågaffektiv, tydlig, förklara från andras håll o.s.v fungerar intej på vår son. De andra barnen är hur empatiska som helst, känner ånger o.s.v.

Oj men om du är psykolog och har all den kunskapen så borde du kunna hitta möjliga förklaringar till sonens beteende, i samråd med bup? Om han varit utsatt för svåra trauman i tidiga barndomen så är det ju inte alls särskilt märkligt att han utvecklat destruktiva strategier?

Reagerar också på att du skriver att han kanske är psykopat - det finns ju diagnoskriterier för antisocial personlighetsstörning som din som kanske uppvisar och då behöver ni ju stötta enligt dessa? Vad säger bup?

Det kan vara så att din son inte är neurologiskt kapabel att känna empati pga. att hjärnan har skada/or i framloben. Hade han syrebrist vid förlossningen? Framloben (där bla. empaticentrat sitter) är den delen som först tar skada vid syrebrist vad jag vet.

Vet du ifall han skadat pannan någon gång, ex. han blev tappad som bebis, fall/cykelolycka etc? Du borde se till att han genomgår en magnetröntgen med fokus på framloben för att vara på den säkra sidan. Har ev. skada uppkommit tidigt är det inte säkert att det syns längre.

Läste en ganska färsk rapport nyligen att tankemönstret hos en psykopat och de med framlobsskador är lika. Om detta nu skulle vara fallet för din son så kan han få psykologisk hjälp att på bästa sätt lära sig att leva med funktionsnedsättningen.

Ps. Om beteendet inte försvinner - gör samhället en tjänst och se till att han aldrig blir myndighetsutövare, politiker, chef och kanske även förälder..

Det här är varken ditt problem eller fel. Vill bara att du ska veta att tårarna steg i mina ögon när jag läste ditt inlägg. Kastades genast tillbaka till de få tillfällen min mor gjort så mot mig. Det hände inte många gånger men det har påverkat mig även som vuxen. Blir otroligt ängslig och ledsen när nån visar sin surhet genom tystnad.

Min son har en svår traumatisering och personlighetsstörning med delpersonligheter som de tror lutar åt psykopatiska drag på BUP. Mycket av problematiken grundas i hans uppväxt innan han kom till Sverige, så nej anonym Stina det är inte märkligt att han har problem. Utgår ifrån detta i vår behandling av honom. (Han ljuger utan ånger, utgår bara ifrån egen vinning, känner inte empati. Ofta i sociala problem.)

Att jag är rädd att min son är psykopat är en oro jag bär i och med att han, trots mycket jobb och professionell stöttning, inte förändras. Det är min oro som mamma och den måste jag få stå för privat.

Jag ville skriva för att visa att andra också kan ha samma problem. Kanske det kan vara till stöd på något vis, eller i alla fall få den som skriver att känna sig mindre ensam. Jag vill inte gå in på min son för ingående vidare i detta forum, då det känns fel och för privat. Tycker det var en trist ton i denna tråd. Mycket påhopp och snabba dömanden.

Har inte läst alla svar, men vad tror du själv att anledningen är?

Varför har din son asperger, din uppfostran?

Sandra, har du egna barn?

Min mamma kunde stänga ned i flera dagar, med total iskyla mot mig men superglad och trevlig mot alla andra. Det påverkade mig och gjorde skada och det är ett fruktansvärt beteende. Så jag förstår dig. Får ångest bara att tänka på det. Det här kan hon göra fortfarande. Men nu är jag ju vuxen, men som barn är man ju rätt utlämnad.

Samtidigt till mina barn säger jag (när de/vi tillsammans drivit oss till vansinne ) att nu vill jag tex sitta ifred här en stund.

Så efter någon kvart kan vi närma oss varandra igen så att säga.

Därför tänker jag att TS har en poäng här, men det får ske i samförstånd.

OroligMor, förstår du att empati är något som man lär sitt barn? Visar du själv empati? Hittills har jag inte sett mycket av empati i det du skrivit...bara anklagelser...

Förmodligen har din son mer problem med att kontrollera sina impulser än att behöva känna skam. Alltså, enligt min erfarenhet så är skamkänslor inget att eftersträva- utan ni ska jobba på det som händer INNAN han slår någon, allt som händer innan han blir så arg att han slår.

Det är sällan små barn - även din son känner riktig ånger när de har slagit någon. Allt vad vi tvingar de på - om att be ursäkt är någon form av formalitet och barnen gör oftast det inte för att de känner ånger eller skam utan just för att de är tvingade av vuxna att göra det. Så gör man. Det gör inte ett barn till någon psykopat utan barnet behöver hjälp och redskap för att avbryta sitt våldsamma beteende mot andra. Lära att ontrollera sina impulser.

De riktiga psykopater eller barn med psykopatiska drag är de som exempelvis gör illa oskyldiga djur, plågar dem bara för att, mm. Där har du ett empatistörning på riktigt. Inte när barnet inte kan kontrollera sina känsloutbrott

Försök ta reda på varför din son är tvungen att sparka sina kamrater, vad exakt händer innan och vad han skulle kunna göra ISTÄLLET för att sparka sin kompis. Oftast händer det något innan, kompisen gör/säger något som inte känns bra. Ilskan svämmar över en...istället för att prata lever händerna ut aggressionen

Sedan försök bena ut också vad han känner EFTER att ha tilldelat slag - är det någon lättnad för honom att ha slagit någon, har han fått ut sin ilska eller behöver han slå en gång till. Blir det någon form av lättnad? Sedan kan man kanske prata om HUR man skulle göra för att känna samma lättnad i en konflikt UTAN att ha slagit någon. Kanske ska man sparka en kudde istället? Springa ett varv? Hoppa studsmatta? Tänka på något annat ... andas djupt

Lyckas han avbryta ett utbrott/slagsmål ska han belönas med något - något han verkligen uppskattar.

Vad jag vill säga är att tvinga inte barn på skam (skam känslor är förkastliga) utan försök jobba bort beteendet istället. Det är jättesvårt att hantera starka känslor om man har bristande impulskontroll - och det krävs massor av tålamod att träna bort oönskade beteenden.

Jämför inte din son med hans pappa, tillskriv inte några möjliga ärftliga egenskaper på honom. Läs inte en massa dumheter om andras liv. Utan ni ska träna bort det och det kommer att hå bra!

Du kan påverka din son idag -

ha själv GODA förväntningar på honom. Säg att han är bra, att du förstår honom att han bli arg och vill slåss, men att nu ska ni jobba bort det.

Jag har levt med ett bonusbarn i 7 år som agerar på lika sätt.

Vi har provat allt utom extern hjälp för det vill ej modern. Straff, belöning, omtänksamhet, lyfta barnet, berömma, ge lätta uppgifter, ge svåra uppgifter, få det han vill för tillfället, inte få det han vill. Noll skillnad.

Det enda som man möjligen kan märka är att berömma, krama och ge frihet får honom att eskalera kraftigt ögonblickligen. Då är det "fritt fram".

Straff berörs han inte av, han gör det bara ändå, på annat sätt.

Jag tror ärligen han inte förstår alls varför han inte kan ta det han vill eller göra som han vill. Det verkar verkligen så.

Har vi ett långt samtal om varför han inte kan komma hem halv 6 på morgonen om vi sagt halv 10 och han gjorde det 6 gånger i rad så kan han direkt efter det samtalet, som ofta slutar med skäll eftersom han aldrig anser att han gjort något av detta, fråga om han kan få vara ute till 2 i natt.

Det är obegripligt. Han är, nu 15 år.