Blev ingen dotter

Jag har två av varje, döttrarna är äldst och yngst och killarna i mitten.

Inför första hade jag en bild av att jag helst hade velat ha en pojke, dock sa känslan i min kropp hela tiden att det var en tjej och det visade det sig också vara. Det var jag helt ok med, var så inställd på det.

Med tvåan så var det helt självklart att önska sig en flicka igen, jag ville nog egentligen mest omedvetet ha en kopia av min perfekta dotter en gång till. Vi hade inte kollat könet och när han föddes kändes det verkligen bara helt fel. Han var (helt objektivt) inte det minsta söt, var utmärglad (fått för lite mat i magen på slutet), storkbett över hela pannan. Var tungen att ligga inne en vecka, orkade inte amma själv p g a problem att hålla blodsocker o s v. Just då kändes allt bara väldigt fel, det var inte en sån unge jag skulle få.

Ungen i fråga är nu 9 år, världens härligaste kille men det tog några månader innan jag liksom vant mig och det kändes som jag fått rätt barn (bissarr känsla som är svår att förklara när det känns fel).

Inför trean så valde jag att kolla könet, inte för att jag nu eg hade några problem med fler söner men för att jag inte ville riskera känslan av att det var fel som jag haft med tvåan. När jag fick reda på att det var en till pojke så kändes det helt ok och när han föddes så kändes det verkligen helt rätt på alla sätt.

Likaså kollade vi könet med fyran, där var det dock mest för att storasyster faktiskt verkligen ville ha en syster och jag ville inte att hon skulle vara besviken när barnet var fött utan isf ha varit beredd innan. Det var en tjej och det hade säkert gått lika bra med en kille men faktiskt lite kul med 2 av varje, det kan jag också tycka.

Sen kan jag eg inte tycka att det är så stor skillnad på mina barn utifrån kön, de är 4 väldigt olika individer. Men allt det där vet nog TS logiskt, egentligen.

Jag tycker du ska be att få prata med en psykolog, bena ut dina känslor och få en chans att bearbeta det innan barnet är ute. För det är inte jättekul att sitta och hålla i en nyföding och känna att allt bara är fel.