Blev ingen dotter

Jag är så medveten om att det jag skriver upprör och är helt fel men det är mina känslor.

Innan dottern kom var det likadant och långt innan det oxå.

Nu ville vi skaffa ett syskon men jag har från dag ett i grav inte känt mig glad. Nu v 16 och vetskapen att det är en kille gör mig förkrossad. Jag vill ha en till dotter.

Allt från att vår dotter ej får en syster som är de bästa man kan ha. Har själv både bror å syster och vet vad jag vill ge min dotter.

Är en sån otrolig sorg inom mig att ej kunna he henne de. Jag mår så dåligt och har nått en punkt att jag inte orkar längre. Vill ej göra abort pga etiska men vill ej ha denna pojke. Orkar inte leva med denna smärta.

Vet att liknade trådar varit uppe och jag behöver ej svar från alla er som tycker jag är helt knäpp för det vet jag redan.

"Ge dottern en syster". Varje barn har rätt att få finnas till för sin egen skull.

Vem var Dotter och vem var systern i din familj? Eller var det så att det var Sonen som aldrig fick en bror? Brukar du önska att din bror hade varit en flicka, så att du kunde ha haft två systrar?

Du kommer aldrig att kunna ge din dotter det du har haft. Ditt liv är ditt liv, och hennes liv är hennes liv. Din syster är unik, det finns ingen möjlighet för dig att få ett barn som är som hon. Din dotter är unik. Tänk om hon ändå inte hade kommit överens med en människa som din syster?

Varje individ skapar sina egna relationer till andra människor. Du kan inte ge din dotter en relation till någon annan förutom dig själv.

Att inte acceptera andras val, känslor och tankar är för mig helt obeskrivligt. Varför kommenterar ni ens om ni inte kan skriva på ett ok sätt. Jag har aldrig sagt att jag är knäpp utan att jag förstår att just denna fråga/ tanke/ känsla kan upplevas på ett sånt sätt. Att skriva som sista inlägget gör är helt galet. Det sista jag ( eller nån som skriver pga av att man mår dåligt) behöver är slag.

Bort adoption efter att man jobbat med sånna frågor så skulle de aldrig komma på tanken. Så många av dessa barn mår dåligt och av erfarenhet av vänner som är adopterade är det ingen lösning.

Min man stöttar mig oavsett men självklart vill han behålla fostret oavsett kön.

För mig är det allt från en utebliven dotter/ syster/ till hur pojkar är/ leker/ kläder hur jag ens ska kunna hålla i nån jag inte ens kan föreställa mig att älska.

I detta läge mår jag så pass dåligt i grav att jag varken sover pga av klåda samt ryggen bråkar så em/ kvällar kan jag inte ens gå. Att de var en pojke var droppen för mina tårar. Hade innan könstitten nästan gett upp. Att inte kunna leka/ bära/ dansa med vår dotter tar död på min själ.

För mig känns mitt bästa alt att bara lämna och låta mannen finna en annan kärlek och ge vår dotter syskon då detta beslut är för stort för mig.

Döm och slå gärna alla ni som inte förstår för jag ligger redan och gråter.

Har enbart svarat och kommenterat här för att jag önskar att förståelsen ska kunna finnas om ni mötet en vän, medmänniska eller framtida barn med mina känslor.

Inget av mina val kommer bli bra.

Farligt att bara dömma.

Du borde göra abort, för din son ska inte behöva leva ett liv med vetskapen om att han inte är önskvärd. Det skriver jag baserat på hur du uttrycker dig. Skona honom och gör PGD nästa gång. Går att göra utomlands.