Hur är det att var helt ensamstående?

Jag blev själv inte ensam förälder förrän yngsta barnet var 10 år, men det finns en sak som är otroligt viktig oavsett om man har en baby eller en 10-åring:
Du måste skaffa en "reserv". Ett barn som har två föräldrar har alltid en reserv. Om mamma läggs in 2 veckor på sjukhus, så fixar pappa det där. Om pappa blir deprimerad och inte ens orkar med sig själv, så tar mamma över. Ett barn som har bara en enda förälder, måste också ha en reserv. Om den reserven heter mormor, morbror eller bästa vän spelar mindre roll. Det som spelar roll är att den personen ska finnas med från början och inte försvinna. Personen ska kunna avlasta dig under babytiden och kännas trygg för barnet - lika trygg som en pappa hade gjort. Om du blir påkörd av en bil när barnet är 2 år gammalt, så ska "reserven" finnas där för barnet och aldrig svika.

+1 på den.

Jag är inte ensam - men hade en som var i vår f-grupp. Hon har mycket stöd av sin mamma och mostrar. De tar även delar av f-ledigheten....

Från denna bebisresan har jg lärt mig att avlastning och skyddsnät är a och o. Så förbered din reserv på din kommande resa.

Jag har två barn ensam och har alltid varit ensam och jag håller med föregående talare. Att ha ett nätverk är otroligt viktigt. Även om det inte nyttjas i tid och otid så känner i alla fall jag att det måste finnas. Min mamma är den primära att ställa upp om det är något men jag har även andra goda och nära vänner som finns runtomkring. Vardagsmässigt fungerar det alldeles utmärkt att vara ensam tycker jag. Jag jobbar som sjuksköterska med en inte alltför hög lön, jobbar normalt 85%, vi bor i bostadsrätt i Stockholm och jag har en bil. Vi har en ganska okej levnadsstandard. Tyvärr drabbades jag av sjukdom och har varit sjukskriven 1.5år och det har varit lite tufft. Inte omöjligt men påfrestande att samtidigt försöka återhämta mig och oroa mig för ekonomin som alltmer blivit ansträngd. Men nu är jag så pass frisk att jag innan året är slut kommer att börja jobba deltid i alla fall.
Nu är mina barn snart 7 o 10år men det är lite som man säger, små barn-små bekymmer, stora barn-stora bekymmer. Att tex kämpa mot skolan som ensam förälder är inte alltid lätt men man lär sig att bli ännu starkare! Mina barn har ju bara mig och det är min förbannade uppgift att se till att de har det så bra som möjligt.

Som ovan skriver så funkar oftast vardagen utan problem när man är helt ensam med barn (jag har två barn på 6 o 11 år).
Det största problemet enligt mig har varit att jag har jobbat skift i många år - jag har visserligen haft nattis till barnen, men det har varit ett evigt pusslande o speciellt inför helgerna. Det gör en trött. Det har även varit pussligt med äldste sonens fritidsaktiviteter då han inte alltid har kunnat gå pga att jag arbetat osv, så därmed har det varit knepigt att vara ensammen.
Nu har jag dock valt att plugga för ett par år sedan så numer jobbar jag knappt några kvällar o helger, o min förhoppning är att få ett arbete med bättre tider efter avslutade studier.

Jag har/har haft en inkomst på ca 22000:-/månaden brutto, men vi har klarat oss finfint o hittills kunna resa, ha aktiviteter osv. Allt handlar ju om hur stora utgifter du har!

Jag saknar sällan en man att dela livet med, men när det uppstår problem kring barnen så kan jag dock sakna en annan vuxen att dela föräldrarollen med. Tur att man har vänner som man kan anförtro sig till istället