Anonym (Frågvis) skrev 2015-12-03 18:25:07 följande:
[quote=76076005][quote-nick]Anonym (Fo) skrev 2015-12-03 17:05:13 följande:[/quote-nick]
Oj, så infekterat och polariserat det har blivit härinne. Frågvis jag har inte med något av mina inlägg försökt trycka ner dig eller få dig att känna dig som en dålig mamma/människa.För det tror jag inte att du är, men faktum är ju att du väljer att fortsätta röka, trots att det inte är bra för ditt barn.Du sätter ditt beroende framför ditt barns välbefinnande i det här läget och jag hoppas att du inte kommer fortsätta göra det när barnet är fött.Faktum är att jag tycker jäkligt synd om dig, för jag har varit du, jag har haft den där ångesten och varit den som känt mig så låst och som med emfas sa att jag kan inte sluta röka, jag kommer bli knäpp och jag var livrädd för vart det skulle leda om jag slutade, så jag vågade inte sluta, och samtidigt var jag livrädd för vad som skulle hända om jag fortsatte röka åtminstone i slutet.Du styr ditt egna liv, allt jag kan göra är att berätta min historia. Och jag gör det för jag vill inte att du ska behöva gå igenom det jag går igenom, det vill jag inte att nån ska behöva göra.Mitt sista tips till dig är att prata med din sambo, om vad du känner och förklara att om du slutar så kommer du kanske bli ett monster en period, men du kommer vara ett friskt monster och inte en sjuk kvinna. Så han förstår att det är temporärt, och att det handlar om liv och död.Och förstår han inte det och kan ha tålamod med det, då tycker jag du ska ta en allvarlig funderar på om det är en sån man som bryr sig så lite om dig som du vill spendera resten av livet med.Jag ber ärligt om ursäkt om jag har sårat dig, det var aldrig min avsikt.
[/
Slutade du då? Vad hände som var så hemskt?
Min sambo lyssnar inte på det sättet det är mer ok och sen glömmer han det och påstår att jag aldrig sagt nåt. Hans minne är fruktansvärt kasst.
Frågade BM om råd och fick länken till sluta röka linjen, alltså ingen hjälp. Har pratat med sluta röka förr värdelöst.
Jag fick en dödsdom, antingen sluta röka och börja kämpa för att bibehålla det jag hade kvar eller dö inom 5 år och eftersom min yngsta då var 10, så fanns det i praktiken inget val.
Hade det bara gällt mig själv så hade jag kanske låtit det få gå åt helvete, men nu fanns det barn som behövde mig och skulle komma att behöva sin mamma länge än.
Då satte jag mig och pratade med min man på samma sätt som jag rådde dig att göra och han sa att det värsta jag kunde göra mot honom och barnen var att lämna dom ensamma, utan att ens försöka rädda mig.
Och han sa att det skulle barnen aldrig kunna förlåta mig.
När han sa så då ville jag bara skrika rakt ut och krypa ihop i fosterställning.
Men han sa också att han skulle stå kvar under hela min kamp och att inget jag kunde göra skulle få honom att lämna mig.
Den kvällen slutade jag röka cold turkey.
På ett sätt var det lättare för att jag hade inget val, det fanns inga andra alternativ, inte egentligen.
Alltså var det bara att göra det.
Det är 10 år sen nu.
Idag är jag så glad att jag slipper vara beroende av något som sakta dödar mig.
Samtidigt är jag så arg för att jag var så tjurig/rädd att jag inte slutade innan det gick så långt.
Då hade jag kunnat vara frisk och rökfri, idag är jag allvarligt sjuk och rökfri.
