Utanförskap i vuxenlivet.
Jag kan förstå att det är ledsamt att känna sig utanför. Jag är själv en väldigt social människa men kan ändå känna ett stort utanförskap många gånger. Tror att det har med att göra att jag verkar fungera lite annorlunda än vad den "normala normen" säger, om det nu ens finns något som heter så?
Känner också igen mig i det där tänket att försöka tänka att jobb är jobb och hemma är det något annat, fast det är inte lätt alla gånger för vi är ju trots allt bara människor i alla fall. Oavsett vilka situationer vi råkar befinna oss i. Men det kan hjälpa att tänka så, det gör det för mig ibland i alla fall.
Det här med julbordet: jag skulle inte gå om jag inte fått en inbjudan. Men är du säker på att inbjuden på nätet inte var till alla? Det kan hända att de tror att du också blivit bjuden och räknar med att du kommer? Om jag vore som du skulle jag ringa upp någon av mina jobbarkompisar och fråga hur det är tänkt. Då hör du nog hur hon svarar om det är väntat att du också ska komma, om inte så får man ju hoppas att de känner sig lite taskiga och tänker till lite hur de faktiskt beter sig mot dig. Det är faktiskt inte okey att stänga ute en i gruppen på det sättet.
Stå på dig och jag hoppas det reder upp sig till det bästa