Hantera bonusbarn?

Jag förstår vad du menar. Visst är det så. Är jag naiv som tror att alla föräldrar gör allt för att vara med sina barn så mycket som möjligt? Jag ifrågasatter egentligen inte hans vilja att vara med sitt barn, utan hennes ovilja. Det slår slint i huvudet på mig, jag förstår bara inte.

Precis, det tänker jag också är normalt för föräldrar. Dock verkar det inte vara normalt för mitt bonusbarns mamma?

Det är ingen idé att försöka förstå alla :) Släpp hennes motiv i det hela, och fokusera på det du kan förändra. Eller i alla falla kan försöka förändra.

Han menar ju att det är för barnets skull att det inte ska vara några konflikter mellan dem. Och eftersom han vill vara med sitt barn så bryr han sig inte om vad mammans avsikter är. Mamman får umgås med barnet när hon själv har lust liksom. Hade jag varit förälder tänker jag att jag hade haft mycket svårt att se hur jag skulle kunna försvara mitt ex, om exet höll på som min sambos ex gör. Upplägget just nu är att barnet är hos sin mamma ungefär 1-1,5 dygn, 3 av 4 helger i månaden. Den fjärde helgen har mamman fått ledig för att kunna roa sig (på riktigt alltså, ej en syrlig kommentar från mig utan detta är överenskommelsen - och trots detta lämnar bort barnet till andra på sina helger för att återigen kunna gå ut och roa sig). Så barnet bor hos oss i princip hela tiden och har sin stadigvarande bostad här.

Det tycker jag att hon borde göra. Men i fall där någon förälder inte sköter sina åligganden gentemot barnet så är det nu en gång så att den andra föräldern får ta ett utökat ansvar. Barnet kan ju inte gärna ställas ut på gatan, eller hur?

Ibland är det förstås så att ingen av föräldrarna vill (eller i vissa fall inte kan på grund av psykisk ohälsa och/eller missbruk) ta hand om barnet och då får samhället träda in och omhänderta barnet. Men så länge det finns åtminstone en förälder som tar sitt ansvar för omsorgen av barnet så är det förstås det bästa, även om det känns trist för den nya partnern att inte få fira nyår i lugn och ro. 

I ert fall är det kanske så att mamman skulle ta hand om barnet om pappan insisterade, det vet inte jag. Men vill han inte göra det, så kan du förstås inte tvinga honom. Du kan ju däremot välja att fira nyår och högtider på andra sätt än med honom och hans barn. 

Lägg krutet där det (kanske) gör nytta istället - prata med din man om att hitta på något mysigt bara ni två och föreslå att farmor är barnvakt en helg. Man får tänka om lite när man har barn på heltid. 

Folk är ju för roliga i såna här fall.

Det handlar ju inte om att TS vill att hennes kille ska prioritera henne framför barnet, utan att han ska prioritera henne framför biomamman!!

Morsan däremot borde prioritera sitt barn före fest och alkohol..
Din kille borde sluta toffla för sitt ex och börja prioritera dina känslor och önskemål före hennes. Varför är hennes behov viktigare än dina? Och varför känner han att det är okej att ta en konflikt med dig men att det är så hemskt att ta en med henne?

Jag kan förstå hur du känner, jag kände också lite så innan jag fick egna barn.
Men nu ser jag på allt sånt på ett annat sätt. Jag skulle ALDRIG få för mig att lämna bort mitt barn på nyår. Varför skulle din man vilja det? Hade han och mamman varit ihop hade det ju inte varit tal om barnfria nyårsaftnar. Han kanske är jättelycklig över att barnet är så mycket hos er. Tänk att inte få ha sitt egna barn hos sig all tid man önskar.

Jag försöker väl det. Samtidigt är det inte så mycket jag kan förändra i denna situation. Jag får inget gehör för att planera vår tid tillsammans. Det smartaste hade väl varit om jag totalt struntade i vad barnets mamma gör och inte gör, det förstår ju jag också. Men det är svårt när jag som utomstående ser saker som gör mig illa berörd.

Problemet är väl att ni är på olika ställen i livet, du och din partner. För honom är det kanske inte en "uppoffring" han gör för exets skull utan en förmån att han får mer tid med sitt barn (alternativt att han för barnets bästa är där för sitt barn när mamman brister i sitt föräldraskap).

Han verkar vara nöjd med situationen, så om du inte är det kanske du skulle överväga att söka en partner som mer delar din syn/inte är förälder.