Anonym (?)

Äldre 3 Dec 11:08

60 svar

Hantera bonusbarn?

Hur ska man hantera bonusbarnet i ens vardag? I mitt fall trixar barnets mamma och lyckas alltid avsäga sig typ roliga högtider, såsom nyår. Jag säger till min sambo att jag kanske vill att bara han och jag ska göra något på nyår, utan hans barn. Han säger att jag ska räkna med att barnet alltid är här, och bara är hos barnets mamma när barnets mamma har lust. Samtidigt säger han att de har ett system kring jul/nyår, men nu har det flera gånger upprepat sig att trots att barnet ska vara hos sin mamma, så kommer de överens om att barnet ska vara hos oss. Jag hatar att behöva anpassa mig efter hans barn. Jag vill kunna göra saker med min sambo utan att barnet är med. Kommer jag aldrig få som jag vill? Varför är barnets mammas behov av att "roa sig" viktigare än mina behov? Är det okej att som mamma välja bort sitt barn för att man vill ut och dricka alkohol och vara barnfri?

Whitehorse1979

Äldre 3 Dec 11:50

#21

Anonym (?) skrev 2015-12-03 11:31:51 följande:

Men det ska inte mamman eller?

Självklart

Men DU kan inte ändra hennes sätt eller beteende.

Du kan bara gilla läget eller flytta OM barnet stör dig så mycket.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 11:54

#22

Påven Johanna skrev 2015-12-03 11:43:06 följande:

Det tycker jag att hon borde göra. Men i fall där någon förälder inte sköter sina åligganden gentemot barnet så är det nu en gång så att den andra föräldern får ta ett utökat ansvar. Barnet kan ju inte gärna ställas ut på gatan, eller hur?

Ibland är det förstås så att ingen av föräldrarna vill (eller i vissa fall inte kan på grund av psykisk ohälsa och/eller missbruk) ta hand om barnet och då får samhället träda in och omhänderta barnet. Men så länge det finns åtminstone en förälder som tar sitt ansvar för omsorgen av barnet så är det förstås det bästa, även om det känns trist för den nya partnern att inte få fira nyår i lugn och ro.

I ert fall är det kanske så att mamman skulle ta hand om barnet om pappan insisterade, det vet inte jag. Men vill han inte göra det, så kan du förstås inte tvinga honom. Du kan ju däremot välja att fira nyår och högtider på andra sätt än med honom och hans barn.

Det har du absolut rätt i. I det här fallet är det ingen av föräldrarna som har någon sådan problematik, och kanske hade situationen varit lättare att förstå om det var så att mamman hade någon sådan problematik. Jag vet av erfarenhet att mamman skulle försöka säga typ "men kan inte barnet följa med?" "kan inte någon av dina ta hand om barnet?" osv, framför att själv "tvingas" ta med sitt barn på nyårsfirande eller vad det nu är. Jag kan absolut fira nyår på annat sätt, även om jag helst hade fått lite tid med sambon själv för omväxlingens skull. Jag hade förhoppningen att det skulle bli så denna nyår, men nu bestämde de att barnet, trots att hen skulle vara med sin mamma, nu ändå ska vara med sin pappa.

Vestra

Äldre 3 Dec 11:54

#23

Mamman låter inte som årets mamma. Kanske finns det anledningar som du inte känner till. Hur som. Barnen är ju viktigast för pappan. Vilket dom självklart också ska vara.
Han vill inte ta onödiga konflikter, skitbra. Hur kul är det för barnen att känna att varken mamma eller pappa vill umgås med dom?

Du verkar ha en bra sambo som prioriterar sina barn först, och han har ju sagt att du ska räkna med att barnen alltid är där. Gör det då. Eller skaffa en sambo utan barn som lever upp till det liv du vill leva.

Något meningsfullt, imponerande och gärna lite skrytsamt.

BioBonus

Äldre 3 Dec 11:55

#24

Anonym (?) skrev 2015-12-03 11:47:49 följande:

Jag försöker väl det. Samtidigt är det inte så mycket jag kan förändra i denna situation. Jag får inget gehör för att planera vår tid tillsammans. Det smartaste hade väl varit om jag totalt struntade i vad barnets mamma gör och inte gör, det förstår ju jag också. Men det är svårt när jag som utomstående ser saker som gör mig illa berörd.

Jag förstår det. Mer än väl. Jag har i många år försökt att förstå hur i helvete mamman resonerar, men nu har jag gett upp. För det är ingen idé - hon och jag är så olika som man kan vara som föräldrar och har helt andra värderingar och prioriteringar vad som är viktigt i barnuppfostran. Och när det gäller samarbete. Och allt annat. Och jag trodde att jag skulle få lättare att hantera alla konflikter som har varit genom åren om jag förstod henne bättre, men det hjälpte inte.

Skillnaden har väl varit att min man stått stenhårt upp mot henne. Han var tydlig med att få ordentliga avtal så vi vet när barnet är hos oss, hur semestrar ser ut, och jul/nyår etc.
Men det var ju hans val. Hade han inte valt den vägen så hade ju jag fått välja hur mycket käbbel och hattande som jag hade stått ut med. Välja var min egen gräns hade gått.

Lycka till. Det är inte alltid lätt det här med familj ;)

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 11:59

#25

Anonym (H) skrev 2015-12-03 11:43:18 följande:

Folk är ju för roliga i såna här fall.

Det handlar ju inte om att TS vill att hennes kille ska prioritera henne framför barnet, utan att han ska prioritera henne framför biomamman!!

Morsan däremot borde prioritera sitt barn före fest och alkohol..
Din kille borde sluta toffla för sitt ex och börja prioritera dina känslor och önskemål före hennes. Varför är hennes behov viktigare än dina? Och varför känner han att det är okej att ta en konflikt med dig men att det är så hemskt att ta en med henne?

För att han har ett barn att ta hand om. I princip är det så. Jag vet med säkerhet att han väljer en konflikt med mig framför med henne. Även om han uttryckligen sagt att han skulle välja att slippa konflikter med någon av oss. Good luck till det, säger jag när han tofflar för hennes minsta lilla önskemål. I de lägena blir det alltid jag som skuldbeläggs för att ha en önskan att välja bort barnet, och jag påtalar gång på gång att så inte är fallet. Sedan anklagas jag för att vara svartsjuk på exet, och att jag borde fokusera på det som rör mig. Men det rör ju mig, tänker jag. Och svartsjuk på henne, knappast? På sin höjd för att hon både får ha kakan och äta den, och jag blir den som "drabbas" för att hon måste roa sig (väldigt egoistisk tanke, jag vet). Jag då, tänker jag. Men det är ju typ det man får finna sig i när man satt sig i denna situation. Men kan inte undgå att känna en viss besvikelse inför det. Det är ju inte alltid jättekul med barn liksom.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 12:01

#26

Milleman skrev 2015-12-03 11:45:57 följande:

Jag kan förstå hur du känner, jag kände också lite så innan jag fick egna barn.
Men nu ser jag på allt sånt på ett annat sätt. Jag skulle ALDRIG få för mig att lämna bort mitt barn på nyår. Varför skulle din man vilja det? Hade han och mamman varit ihop hade det ju inte varit tal om barnfria nyårsaftnar. Han kanske är jättelycklig över att barnet är så mycket hos er. Tänk att inte få ha sitt egna barn hos sig all tid man önskar.

Så känner jag också att jag hade känt om jag själv hade barn! Så jag förstår ju honom utifrån det (även om jag inte kan förstå fullt ut då jag inte själv har barn). Men hur kan inte HON vilja det, är ju min fundering. En fundering jag egentligen ska strunta i, men kan ändå inte låta bli..

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 12:02

#27

Whitehorse1979 skrev 2015-12-03 11:50:12 följande:

Självklart

Men DU kan inte ändra hennes sätt eller beteende.

Du kan bara gilla läget eller flytta OM barnet stör dig så mycket.

Fast det är ju inte barnet som stör mig egentligen :) Det är ett mysigt och roligt barn som ibland såklart också kan vara superduperjobbig och krävande och allt sånt. Hade bara önskat att ibland "få slippa" (hemskt uttryck)? :)

BioBonus

Äldre 3 Dec 12:06

#28

Anonym (?) skrev 2015-12-03 12:02:32 följande:

Fast det är ju inte barnet som stör mig egentligen :) Det är ett mysigt och roligt barn som ibland såklart också kan vara superduperjobbig och krävande och allt sånt. Hade bara önskat att ibland "få slippa" (hemskt uttryck)? :)

Det handlar ju inte om att slippa barnet, utan att du vill bli prioriterad av din sambo ibland. Det gäller ju i alla förhållanden oavsett om det är att undvika bråk med barnets mamma eller innebandyn som ständigt prioriteras istället.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 12:07

#29

Vestra skrev 2015-12-03 11:54:20 följande:

Mamman låter inte som årets mamma. Kanske finns det anledningar som du inte känner till. Hur som. Barnen är ju viktigast för pappan. Vilket dom självklart också ska vara.
Han vill inte ta onödiga konflikter, skitbra. Hur kul är det för barnen att känna att varken mamma eller pappa vill umgås med dom?

Du verkar ha en bra sambo som prioriterar sina barn först, och han har ju sagt att du ska räkna med att barnen alltid är där. Gör det då. Eller skaffa en sambo utan barn som lever upp till det liv du vill leva.

Vad skulle de anledningarna kunna vara, menar du, som rättfärdigar situationen som är? Skulle seriöst väldigt gärna få höra om något sådant. Det finns ingen psykisk ohälsa eller missbruk med i bilden. Har själv funderat kring vad de kan vara, men inte kommit fram till något. Hade det funnits något som min sambo vetat om så hade jag också vetat om det, om jag säger så. Sedan känner jag ju henne inte mer än det jag fått höra (vilket tyvärr i aldrig har varit till hennes fördel). Hon har från olika håll antytts vara ansvarslös och "bekväm" av sig. Och det är väl detta ett bevis på om inte annat. Det är såklart jättebra att de inte har några öppna konflikter om det. Och det är såklart bra (och borde vara självklart) att han i egenskap av förälder vill vara med sitt barn.

Anonym (?) Trådstartaren

Äldre 3 Dec 12:11

#30

Anonym (Elin) skrev 2015-12-03 11:49:30 följande:

Problemet är väl att ni är på olika ställen i livet, du och din partner. För honom är det kanske inte en "uppoffring" han gör för exets skull utan en förmån att han får mer tid med sitt barn (alternativt att han för barnets bästa är där för sitt barn när mamman brister i sitt föräldraskap).

Han verkar vara nöjd med situationen, så om du inte är det kanske du skulle överväga att söka en partner som mer delar din syn/inte är förälder.

Jag vet! Precis så är det ju, såklart! Och i och med det så förstår han sig inte mina (egoistiska) viljor. Behöver jag ens säga att han är ett par år äldre än mig? Jag tenderar ju att ha helt fel fokus och snöar in mig på mammans bristande föräldraskap? I den bästa av världar hade jag ju bara accepterat situationen för vad den är och fokuserat på mig själv. Men har svårt att inte lägga näsan i blöt när jag inte förstår mig på ett beteende.

Hantera bonusbarn?

INNEHÅLL