Efter 1,5 år

Jag känner verkligen igen mig. Vi började försöka i okt-13 så lite över två år. Vi var på vårt första besök hos calanderska för någon vecka sedan och ska få starta ivf i januari. Vi stod har stått i kö totalt 8el 9 månader.. Först på Sahlgrenska.

Vi trodde aldrig att det skulle vara så här svårt, men nu får vi se vad som händer med ivf. Mina tre närmaste vänner är gravida, så det är väldigt jobbigt att se hur deras magar växer. Det är ju det enda jag vill!

Jag känner verkligen igen mig. Vi började försöka i okt-13 så lite över två år. Vi var på vårt första besök hos calanderska för någon vecka sedan och ska få starta ivf i januari. Vi stod har stått i kö totalt 8el 9 månader.. Först på Sahlgrenska.

Vi trodde aldrig att det skulle vara så här svårt, men nu får vi se vad som händer med ivf. Mina tre närmaste vänner är gravida, så det är väldigt jobbigt att se hur deras magar växer. Det är ju det enda jag vill!

Jag håller helt och hållet med dig, det är nog få barn som är så önskade och efterlängtade som våra ;) 

Absolut! Jag vill ju veta hur det går för er också :) 

Det låter som en bra plan. Man ska inte behöva vänta i evigheter på att få hjälp. Med det sagt tyckte jag att de var himla bra när man väl kommit in. Det var liksom bara första besöket och första plocket som vi inte kunde påverka tidsmässigt så mycket. När vi senare skulle göra återföranden var det helt på våra villkor, så då gick det undan. Ingen väntetid emellan liksom. 

De har semesterstängt en månad tror jag. Vi hade vårt första möte precis före sommaren och satte igång med behandlingen direkt när de var på plats igen. Ett litet tips kan vara att undvika att börja med behandling under själva sommaren. Man tar till att börja med en nässpray som nedreglerar ens egna hormoner, vilket innebär att man går in i "klimakteriet" med alla besvär det medför. Jag hade extrema problem med värmen och det var väldigt jobbigt. Så går det att undvika de varmaste månaderna kan det vara skönt för dig :) 

Det tog nästan precis tre år. Ett år själva, ett år utredning, ett år IVF. Ungefär. 

Ett tips är att fråga om de har någon separat kö man kan ställa sig i där man kan hoppa in ifall någon annan plötsligt uteblir. Det gjorde vi och kapade lite väntetid, men jag har hört andra säga att de inte gör så längre. Men det kan vara värt ett försök :) 

Visst är det så, det är en hel vetenskap och det anpassas ju efter varje par och individ. Hittills har jag inte hört två IVF-berättelser som är likadana.

Det var väldigt olika. Första ET (alltså färska embryo-transfern) var två dagar efter äggplocket. Samtidigt som vi gjorde IVF gick jag in i väggen sakta men säkert (sjukskrevs i december). När ET inte gick bra väntade vi in min ägglossning för att göra återföring i naturlig cykel, men jag fick ingen ägglossning i varken oktober eller november. Då fick jag göra så kallad stimulerad cykel, alltså nedregleras med nässpray och sedan bygga upp slemhinnan med mediciner (dock inte sprutor utan tabletter) innan vi satte in fruset embryo (FET). När vi började med FET gjorde vi det utan "pauser", så när jag blött färdigt påbörjade vi ny hormonbehandling med efterföljande FET. 

Eller hur! Klimakteriet har inte en så vacker klang direkt, men det är heller inget man inte klarar av. Var beredd på att du kan (alltså inte måste) bli ganska påverkad vad gäller humöret, annars är det ingen större fara. Det kan vara skönt att göra första behandlingen när man inte har för mycket runt omkring sig så man inte känner pressen att verka "normal", utan har tid att vänja sig vid eventuella biverkningar. 

Jag gjorde valet att berätta om tillfället dök upp, mest för att jag inte orkade ljuga och hitta på. Min familj står mig nära, så de visste. Makens familj höll vi utanför ganska länge. Några nära vänner visste. På jobbet valde jag att informera några få nyckelpersoner som kunde hjälpa mig. Jag jobbar som lärare och var rädd att elever skulle hamna i kläm, så jag berättade sanningen för tre personer som kunde hjälpa mig att säkerställa att ingen skulle fara illa. Min chef står mig nära, så hon visste ända från det att vi började utredning så jag skulle kunna bege mig iväg på undersökningar när som helst, vilket var enormt skönt för mig. 

Jag tycker inte att man ska berätta om man inte vill. Det är ingen annans rättighet att känna till det, utan det är helt och hållet för din skull. En del reagerar inte som man önskar medan andra blir ovärderliga stöttepelare under en extremt påfrestande resa. Men jag tror att det är bra att din chef vet, för man har ingen aning om hur kort varsel saker händer på eller hur man kommer att må. Men känner du att det underlättar för dig att andra känner till det - berätta. Du behöver inte fler saker som stjäl din energi. Är du orolig för att få reaktioner du inte vill ha, förklara hur du vill ha det. Vissa jag berättat för har jag sagt till att inte kommentera det alls inför mig eller att jag inte vill ha råd utan bara förståelse. Det kan hjälpa. 

Jag håller verkligen tummarna för att de fortfarande har en "snabb-kö" för de som är extra flexibla så ni hinner påbörja behandlingen före sommaren :) 

ICSI är när man injicerar en spermie in i ägget. "Normalt" sett lägger man ägg och spermier tillsammans i ett kärl så får spermierna göra sin grej. I vårt fall var spermierna så dåliga på att simma och få att det inte var någon idé, så istället valde en labbtekniker ut de finaste spermierna och injicerade dem direkt i äggen. 

75 miljoner låter rätt bra tycker jag :) Maken hade typ 2 eller 5 miljoner, så viss skillnad. Jag tror att de menar att det per droppe sperma inte är enormt många spermier, alltså låg koncentration, men däremot finns det många spermier per sats så att säga. 

Sen ska jag väl vara ärlig och säga att vår utredningsläkare inte vågade säga att något var fel. Trots det superdåliga provet sa hon ungefär "Det är något få spermier MEN det behöver inte betyda att det inte går". Jag uppfattade svaret som att det skulle ligga i underkant men inte vara någon fara. IVF-läkaren uttryckte det mer som "Tja... jag använder inte ordet Omöjligt, för vid det här laget har jag sett det mesta, men låt oss säga att vi inte ens tror på att det blir en befruktning om vi så lägger ägg och spermier i samma skål." 

Med antalet du skriver hade jag nog antagit att det var bra. Det absolut viktigaste är att de har god rörlighet, annars är chansen att någon liten stackare når ägget extremt låg. 

Visst är det så! Vi hoppas givetvis, men vågar inte tro på att det verkligen ska fungera. Mer

n hoppfull är vi båda. Just nu går jag bara och längtar till nästa mens i januari.

Vi hade från början fårr besked från Sahlgrenska att vi skulle få tid direkt efter sommaren, men när jag pratade med dem i augusti så var det i december som tidigast. En annan jag känner hamnade i kö samtidigt som oss och fick i decembert besked om att de kommer bli kallade i feb, så vi är glada att vi byte.  Vi valde då att byta, sedan missade de att skicka alla papper, så det tog ytterligare tre veckor. Men nu är vi 'ntligen inne på Calanderska :)

Visst är man glad för alla som är gravida eller har barn redan :)

Under utredningen kom man fram till att min sambos sperimer hade nersatt rörlighet. Det sista testet visade därmot mycket bättre, men eftersom vi har försökt i över två år utan att lyckas så startar vi IVF.

Har ni hört något om kötiden för er?

För oss fungerade tyvärr inte ivf heller. Har gjort fyra försök med olika resultat. Två återförandet blev det men inget som ville fortsätta utvecklas. Vi har försökt i snart fyra år och läkarna hittar inget fel på oss. Nu testar jag akupunktur och vitamin Q10. Testa något annat medans du väntar på ivf. Ivf är ju ingen garanti. vi kämpar vidare. Jag börjar också känna mig gammal! 31 år snart och jag har alltid tänkt att skaffa barn vid 20 års åldern och ja, nu ångrar jag att jag inte försökt tidigare.

Jag testade och grapejucie, rosenrot, munkpeppar osv tidigare. Innan vi gjorde IVF. Nu har jag läst på lite mer (förr var jag mer desperat) och om man vill förbättra äggkvaliteten så sägs det att akupunktur och q10 kan hjälpa till med det. Nu vet vi ju inte vad felet är eftersom de inte hittat något. Men öka kvaliteten vore nog bra. Man börjar ju bli gammal. Vi har inte pratat om adoption så mycket. Känns så drygt när det verkar ta flera år! Men jag är dåligt påläst. Så det kanske inte alls är så.