Anonym (Hej) skrev 2016-01-08 10:04:30 följande:
Är det någon som befunnit/befinner sig i ett förhållande där inget våld förekommer, inte heller regelrätt psykisk misshandel utan mer att man blir nertryckt.
Jag är väldigt mesig som person och har svårt att säga ifrån, han däremot är viljestark och vinner så gott som alltid med sina argument (som är bättre än mina).
När jag försöker förklara något jag känner som känns dåligt så blir det mest att han "pratar ner mig", eller kommer med argument som får mig att känna mig dum osv.
I övrigt har vi kul tillsammans och så, men jag känner mer och mer att jag tar mindre plats.
Vi har varit tillsammans i 3 år, jag är 25+, jag har i perioder funderat på att gå men bara tanken får mig att drabbas av panik.
Hmm,,, det är ju en form av psykisk misshandel han sysslar med :/ Att han inte respekterar ditt tyckande och tänkande, inte lyssnar och ska istället visa dig att han har rätt till varje pris, och det du tänker är fel , är början på ett väldigt dålgit förhållande.
Jag lever i ett sånt själv. Sedan snart 3 år tillbaka. I början var han fantastisk. Vi kunde sitta uppe i flera timmar o prata om allt mellan himmel o jord, vi båda kände att allt var helt rätt mellan oss. Tiden gick. Vi blev oplanerat gravida väldigt tidigt in i förhållandet. Abort var inget alternativ för oss. När barnet kom märkte jag att han började förändras. Han var mer arg, irriterad. Han ville isolera mig från vänner o familj och jobb. Allt jag sa var fel, allt jag tänkte och kände var också fel av mig, för det var inte sant enligt honom. Visade jag ett filmklipp om något jag kände för så var det helt fel av mig. Han ansåg att jag överdramatiserade, överreagerade och alltid skulle skapa drama. Allting var alltid mitt fel, odetta var väldigt viktigt för honom att poängtera, mitt fel allting.
Han älskar mig inte det känner jag. Hans humör går upp o ner. När han märker att han kan förlora mig så är han den mest kärleksfulla. När han märker att han har dragit mig in igen, då är han vidrig igen.
Jag är fortfarande kvar, av den anledningen att jag någonstans tycker synd om honom. Han har inte helt lyckats bryta ner mig då jag vet att jag har mer värde än så. Vi har ett barn ihop nu. Jag var en gång i tiden självsäker och glad, nu förvandlas jag till ett ingenting, utan egen vilja o tänkande, utan livsgnista. Men jag är ifrån honom nu ett tag och får distans till allting så jag kan se allt klarare. Jag är gladare nu. Jag var också rädd att och fick panik. Vi är det för att vi har ett behov att bli älskade och sedda. Vi tror vi blir det av dessa män, men det är bara en fasad, ett spel de spelar för att få sina egna behov tillfredsställda.
Lämna honom ts innan det går allt för långt.