Ni som tagit er ur en relation där ni varit nedtryckta - hur gjorde ni?

Jag var sambo med en sån kille för många år sen. Efter fyra år så packade jag mina grejer när han var på jobb. Jag hade en lägenhet som jag inte bodde i då, men betalade hyran på varje månad. Så det var bara att flytta "hem". Det tog mig tio år att hämta mig vad beträffar självförtroende. Så innan du är helt förstörd så se till att gå ifrån förhållandet.

Tack för svaret, det är så jag tror att jag kommer behöva göra, bara dra därifrån, jag kommer aldrig våga göra det face to face, kommer med största sannolikhet blir bortpratad. 

Troligen kommer han försöka prata bort dig ja. Mitt ex lade små lappar i brevlådan, ringde på min dörr, ringde ner min telefon. Tack och lov fanns inte mobilerna då, så jag slapp en massa sms. Jag skulle nog tipsa dig att byta nummer som du dessutom ser till att vara hemligt hos eniro.se etc.

Jag var mer eller mindre förföljd i tre månader. Men han var inte elak eller så, ville bara ha mig tillbaka. Men jag hade fått nog. Under det sista året vi var tillsammans så bearbetade jag mina känslor för honom och inför en eventuell separation. Så jag var helt klar med den biten när jag tog mitt pick och pack och gick.

Jag packade en resväska och flyttade en kväll när han var hos en vän.

Varför drabbas du av panik när du tänker på ev separation?

Japp, var tillsammans med en aggressiv pratig typ i 4 år. Vi slogs aldrig, men det skulle liksom alltid vara häftiga diskussioner om allt. Allt som jag inte gjorde som honom gjorde jag tydligen för att jävlas . Han tog fram mina allra sämsta sidor eftersom jag oxå är rätt talför och hetsig av mig.

Jag slängde ut honom. Vi gick i parterapi ett par gånger och där fick jag svart på vitt att han inte respekterade mig och att jag intagit en mamma/serviceinrättningsroll i vårt förhållande. Jag är definitivt ingen mesig person utan klassas mer som ett rivjärn. Ändå var separationen jobbig och han knäckte en del av mig. Jag var dessutom barnlös 30 + så jag hade verkligen känslan av att jag skulle få leva ensam och barnlös resten av livet och att han var "min sista chans" på något sätt.

En månad senare träffade jag en underbar man som uppskattar mina egenheter, respekterar mina åsikter och hela mig som person. Han är extremt lugn av sig så vi kompletterar varandra. Två barn och gifta

Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig, men det känns som att det inte kommer bli något kvar av mig utan honom, jag vet på ett rent logiskt plan att det inte stämmer och att jag förmodligen skulle må bättre på sikt, men det är en förlamande rädsla. Hur ska jag klara mig? Vad ska jag ta mig till? Osv

Undrar oxå.

TS, tänk så fantastiskt skönt det vore att bara slippa bli nerpratad och nertryckt av en jävla snubbe. Är det inte bättre att vara helt själv än med en person som inte ger dig något? I en relation ska man bära varandra, stötta varandra och ge av sig själv och sin tid. Inte konkurrera, tävla och manipulera.

Citerade fel inlägg men tack för era svar  läser och begrundar noggrannt.

Du måste ta en sak i taget. Jag vet inte hur din situation ser ut med jobb, försörjning, boende etc. Men nånstans har du kanske ett nätverk som ställer upp för dig? Sätt inte upp för stora krav på dig själv, det skrämmer. En sak i taget.

Har du jobb? Isf klarar du dig.

Har du nånstans att bo? Isf klarar du dig.

Har du vänner och familj som kan stötta dig när det är jobbigt? Isf klarar du dig.

Vad du ska ta dig till? Vakna, äta frulle, gå till jobbet, gå till gymmet, träffa en kompis och drick vin, gå hem, sov, vakna, gå till jobbet, gå hem, logga in på en dejtingsite, gå på date, träffa morsan på kaffe och gråt ut, sov på soffan hos syrran efter att ha tryckt i dig chips och dip framför en film.... ja du fattar.

Klart du klarar dig utan en idiot i ditt liv liksom

Jag var tillsammans med en elak man i fem år.
Under en längre tid övervägde jag att lämna honom men den riktiga insikten kom jag inte till efter en helg borta med två av de vänner som står mig närmast. Jag kom hem och meddelade att jag ville separera. Det var skitjobbigt och han blev mer elak än någonsin. Men beslutet är det bästa jag tagit i hela mitt liv.
Jag är så himla mycket starkare nu än någonsin tidigare.

Idag är detta 3,5 år sedan och jag väntar mitt första barn tillsammans med MANNEN I MITY LIV.

Lycka till!

Hmm,,, det är ju en form av psykisk misshandel han sysslar med :/ Att han inte respekterar ditt tyckande och tänkande, inte lyssnar och ska istället visa dig att han har rätt till varje pris, och det du tänker är fel , är början på ett väldigt dålgit förhållande.

Jag lever i ett sånt själv. Sedan snart 3 år tillbaka. I början var han fantastisk. Vi kunde sitta uppe i flera timmar o prata om allt mellan himmel o jord, vi båda kände att allt var helt rätt mellan oss. Tiden gick. Vi blev oplanerat gravida väldigt tidigt in i förhållandet. Abort var inget alternativ för oss. När barnet kom märkte jag att han började förändras. Han var mer arg, irriterad. Han ville isolera mig från vänner o familj och jobb. Allt jag sa var fel, allt jag tänkte och kände var också fel av mig, för det var inte sant enligt honom. Visade jag ett filmklipp om något jag kände för så var det helt fel av mig. Han ansåg att jag överdramatiserade, överreagerade och alltid skulle skapa drama. Allting var alltid mitt fel, odetta var väldigt viktigt för honom att poängtera, mitt fel allting. 
Han älskar mig inte det känner jag. Hans humör går upp o ner. När han märker att han kan förlora mig så är han den mest kärleksfulla. När han märker att han har dragit mig in igen, då är han vidrig igen. 

Jag är fortfarande kvar, av den anledningen att jag någonstans tycker synd om honom. Han har inte helt lyckats bryta ner mig då jag vet att jag har mer värde än så. Vi har ett barn ihop nu. Jag var en gång i tiden självsäker och glad, nu förvandlas jag till ett ingenting, utan egen vilja o tänkande, utan livsgnista. Men jag är ifrån honom nu ett tag och får distans till allting så jag kan se allt klarare. Jag är gladare nu. Jag var också rädd att och fick panik. Vi är det för att vi har ett behov att bli älskade och sedda. Vi tror vi blir det av dessa män, men det är bara en fasad, ett spel de spelar för att få sina egna behov tillfredsställda.

Lämna honom ts innan det går allt för långt. 

Kan du ge exempel på situationer där han trycker ned dig?

Jag kände igen mig i ditt inlägg. Lever med en besserwisser. Första gången jag skriver det öht men det blev solklart nu. Vid argumentationer kan han sällan lägga ner utan ska ha sista ordet. Hans argument är också alltid bättre än mina. Vet inte hur han lyckas men då har jag inget att komma med och blir tyst.

Kan tillägga här att han inte är en elak person i beteendet annars. Men jag står inte ut med besserwissern. Han är dessutom medveten om att han är det. Men enligt honom är det besserwissers som är eftertraktade i arbetslivet och blir chefer (?). Jaja, han och jag är förmodligen också ett avslutat kapital snart.

Att någon kan argumentera på ett bättre/annat sätt betyder inte att personen har rätt i sin sak. Personen kan fortfarande ha åt helvete fel trots duktig argumentation.

Är det ändå att bli nedtryckt, enligt dig? Instämmer helt.

Jag va tillsammans med en sån.. Fast där fanns även psykisk misshandel (främst när han va full och bakfull). Han slog mig en gång. Men oftast så va det mest att jag kände mig mindre än honom och precis som du vågade jag inte ta upp sånt som jag behövde prata om eller tyngde mig för han pratade ner mig och blev även arg när jag grät.

Efter två barn och sju år stack jag. Drog till en kompis och vägrade åka hem hur mycket han är skrek, grät (hade han känslor plötsligt) och bad. Tre år han gått och iom att vi har barn har vi inte brutit helt. Han skickar fortfarande sms och ringer och berättar hur värdelös jag är och hur jag förstört hans liv, för att i nästa sms skriva att han fortfarande älskar mig. Jag träffade min nuvarande för 1,5 år sedan och han är min björn <3 Lugn, glad, jämställd och han kan säga förlåt! Dessutom en grym kock :) Vi har dock stött på lite problem senaste tiden men med denna man känns det rätt och jag känner mig älskad :) Har en del att jobba med själv då jag är lite skadad sedan senaste förhållandet.

Mao, lämna och lämna nu innan ni skaffar barn! Livet är för kort för att gå och må som du gör, kärlek är vackert och man ska kunna slappna av och känna sig trygg och "hemma".

Alldeles rätt. Det är att bli nedtryckt. Såna här personer har behovet av att alltid ha rätt. Även om de verkligen har fel.

Så känner man sig dum och bortgjord och löjlig så har han nått sitt mål.

Han hävdar sig genom att trycka ner andra.

Och man får aldrig glömma bort att det här är psykisk misshandel.

För jag vill knappt ta upp ngt med min sambo då han tröttar ut mig psykiskt med alla argument han bär på. Till slut när meningen var att "få ut det jag känner" blir ännu värre än de jag kände i början så ger jag upp. Sen ber jag oftast om ursäkt, känner mig som en psykopat istället. Och så blir han arg för jag tar upp ämnet igen veckor senare. :/ Känner att jag går runt och bär på saker konstant. :(