3,5 åring arg som ett bi

Hej. Åh, vad jag känner igen detta! Vi har också en 3,5 åring som varit väldigt trotsig senaste året ungefär. Senaste tiden har det blivit mycket bättre. Kämpade med utbrott var och varannan dag förut, vi blev nästan tokiga...Små saker som blev gigantiska problem med skrikande barn på golvet :(

Vi har också en bebis som behöver sin uppmärksamhet. Vår dotter har alltid haft ett temperament och stark vilja så det är nog bara att härda ut. Vara tydlig med "reglerna" men också kunna välja sina strider och kanske inte alltid vara konsekvent.

Vi brukade säga att om hon inte slutar skrika/sparka i golvet/slå så lyfter vi upp henne till övergången. Hon brukade inte sluta så då tar pappa henne lugnt men bestämt upp henne i famnen och upp en trappa upp. Där sitter han ned lugnt och hon ligger ner på golvet och gör sitt medan han inväntar att hon ska lugna sig. Han pratar inte, frågar ibland om hon ska lugna ner sig så får hon komma ner igen osv.

Tillslut säger hon att hon vill kramas och sen är det glömt! Efter några såna här strider så brukade det räcka med att säga att om hon inte är snäll så blir det övervåningen och då har hon slutat. Den värsta tiden verkar ha gått över men då o då blir det utbrott igen.

Har tyvärr inga tips men är i samma sits. Hemma med bebis + dotter 5 och son 3,5. Han är världens klokaste o snällaste kille, men hans raseriutbrott är inte roliga.. Vrålar rätt ut om han inte får som han vill. Ofta pga småsaker som att han imorse ville ha fleeceställ och sockor inne men jag sa nej.. Hjälper inte att jag ändrar mig o säger att han får ha det, utbrottet är redan ett faktum.. Ett exempel bara. Lägg till en uppnosig 5 åring som provocerar honom också, + en bebis som kräver sitt. Jag är helt slut ibland kan jag lova.

Vet inte vad man kan göra, men försöker välja mina strider. Försöker göra honom delaktig o stryka medhårs.. Förhoppningsvis bara en fas, och kan även ha o göra med uppmärksamhetssökande, inte lätt att mamma ger en ny bebis uppmärksamhet som han måste konkurrera med. Kan va så för er också kanske?

En sak till.. När han lugnat sig brukar vi prata om vad som gått fel, går inte att prata mitt i utbrottet. Sen fullföljer vi också alla "hot" om konsekvenser, såsom ingen godnattsaga osv

Om jag är själv med två barn lyfter jag henne och placerar henne på golvet och visar att där får hon sitta nu. Hon brukar ge upp snabbt, verkar förstå att jag måste ta hand om lillan också. Jag brukar fråga henne om hon är ledsen och varför då. Då förklarar jag att man inte få slå etc och så brukar det lösa sig. Jag brukar försöka låta så förstående som möjligt och visa att jag bryr mig om vad hon tycker men att man måste göra si och så i stället.

Humor hjälper också om det är rätt tajming.

Jag kan också fråga mitt i utbrottet om hon är ledsen och vill ha en kram, eller bara gå fram och krama henne. Ibland slutar hon tvärt och vill kramas istället.

Att lyfta ett ilsket barn från situationen är inget konstigt. Det är ofta den bästa lösningen. Sedan kan man sitta med barnet eller låta barnet få vara ifred, det är olika från barn till barn, från situation till situation.

Däremot så vill jag höja ett finger angående få barnet att krama en under ett ilskeutbrott. Vem vill krama när man är som argast? Inte många skulle jag tippa. Så om barnet inte aktivt söker kramar, låt bli att fråga. Däremot efteråt så är det helt OK och framför allt övertala inte barnet att kramas. Barnet är argt, inte kramsugen

Det är i mina ögon inga naturliga konsekvensen, en treåring måste få rätt att bli arg utan att straffas för det. En treåirng är så liten att de inte kan hantera sina känslor på ett konstruktivt sätt.
För oss var konsekvensen att man inte fick vara med dom andra när man var så arg, man fick lunga ner sig på ett annat ställe (ensam eller i sällskap vad som var bäst då).
Vi gjorde inte heller någon affär av det, vi lät honom vara arg, när det var över, så frågade vi om han inte var arg längre (använde inte "är du snäll nu") fick vi ett ja, så sa vi bara till att gå undan om du blir arg nästa gång. Inte för att vi trodde han skulle komma ihåg det.

Känner igen.

Mitt tips är att inte gå med på förhandlingarna. Man får liksom bara bestämma att nu ligger skeden på den här sidan, och duger inte det får man helt enkelt få sitt utbrott och gå hungrig. Annars får man hålla på hur länge som helst, allt kan ju vara fel liksom....

Jag brukar ge två val när det gäller "jag vill inte" fenomenet: Antingen gör du uppgiften själv eller så gör mamma det. Numera blir det oftast så att barnet försöker själv, misslyckas och ber om hjälp.

Utbrott hanteras med en tillsägelse: Om du fortsätter skrika får du gå in på ditt rum. Vi får ont i öronen när du skriker och du får komma tillbaka när du har skrikit klart. Sedan bärs barnet till rummet. Kommer barnet tillbaka och fortfarande skriker och slåss/härjar bärs det tillbaka med samma tillsägelse. Hundra ggr om det behövs. Om barnet stannar på rummet och skriker en stund och inte verkar lugna sig går jag dit och frågar om hen är klar och vill ha en kram. Oftast brukar det bli så att vi kramas och snyftar lite och sedan är allt bra.

Jag är extremt konsekvent. Har hållit på med djurhantering hela mitt liv och vet att det straffar sig att ge dubbla signaler. För mig är det värt att genomlida ett utbrott och sedan slippa fler. Har man däremot bra argument för att få sin vilja igenom kan jag dock ändra mig

Håller med dig! Men konsekvenser ger vi inte bara pga av att han får utbrott eller blir arg. Det kan va till exempel om han gör nåt han inte får (kastar martallrik på golvet, eller är dum mot lillasyster) och inte slutar efter upprepade tillsägelser. Ska väll säga att det mest är vår 5 åring som förstår och kommer ihåg dessa konsekvenser, men han förstår ofta också varför han ex inte får nattsaga då konsekvensen ofta ligger nära i tid.

Min treåring är likadan. De går inte att kommunicera med när de blir på det viset. Jag läste en barnpsykolog som sa att under själva utbrottet är det ingen idé att försöka, de är inte mottagliga. Hon sa att man helt enkelt ska låta dem ligga där på golvet och gorma och sedan prata med dem kort efteråt och förklara. Sedan fortsätter man som vanligt. Treåringar har höga horminhalter som ger dem känsloutbrott som de inte har kognitiv förmåga att hantera. Vi låter dottern vara, håller oss i närheten men fortsätter som vanligt med det vi gör. Men hon kastar inte grejer eller river runt eller så, då blir det värrra. Men sitter han bara och gormar så låt det vara tills det går över.

Just det, kom på en sak till. Ofta kommer utbrotten under påklädning av ytterkläder eller kläder. Då fortsätter jag bara klä på henne. Oavsett protester. Är det tanbdborstning det handlar om går jag därifrån och säger att när hon beter sig så så vill jag inte vara med henne. Efter en stund brukar hon söka upp mig med tandborsten i högsta hugg. "När du är på det här viset vill jag inte vara med dig, jag går och lagar mat/byter på bebisen så kan vi göra något sen när du lugnat ner dig", är en rätt vanlig replik här hemma.

[quote=76227804][quote-nick]sextiotalist skrev 2016-01-14 11:33:51 följande:[/quote-nick]Att lyfta ett ilsket barn från situationen är inget konstigt. Det är ofta den bästa lösningen. Sedan kan man sitta med barnet eller låta barnet få vara ifred, det är olika från barn till barn, från situation till situation.

Däremot så vill jag höja ett finger angående få barnet att krama en under ett ilskeutbrott. Vem vill krama när man är som argast? Inte många skulle jag tippa. Så om barnet inte aktivt söker kramar, låt bli att fråga. Däremot efteråt så är det helt OK och framför allt övertala inte barnet att kramas. Barnet är argt, inte kramsugen[/

Man känner sitt barn bäst. Jag ser på blicken om hon är ledsen och vill ha närhet. Har läst råd från flera barnpsykologer som pratar om hur viktigt närhet är om barnet vill, vilket min dotter velat ha ibland. Det gäller att läsa av situationen först och gå försiktigt fram.

Menar du allvar? Tar du bort godnattsagan för en treåring för att han blir arg och får utbrott? Det är ju mysstunderna som är viktigast för både er och honom, det är då ni ska kan känna gemenskap, mys osv. Klart att han är krävande nu med småsyskon och hela treårsåldern. Välj era konflikter maximalt och slösa med närhet och kärlek!

(Har en femåring som varit precis så där, med enorma mängder konflikter, utbrott, kan själv, vill själv osv sen han var typ två och fortfarande...)

Har tyvärr inga råd eller mirakelmetoder på lager men jag känner igen allt du skriver. Har en dotter på 3,5 som har ett extremt humör. Hon har alltid varit en bestämd tjej men nu är det helt galet. Så fort det är något som inte passar henne så vrålar hon rakt ut. Man går nästan på nålar ibland för man vet inte när hon kommer bli rasande nästa gång. Det är illa hemma men värst är ändå när vi går hem från dagis. Då är det alltid nått fel (antingen att hon inte vill gå hem eller så är det att hon inte vill ha ytterkläder på sig). Då kan hon vråla hela vägen hem. Därför tar jag oftast bilen och hämtar henne även att det är nära för det är bättre att hon får utbrott o sitter o vrålar i bilen än ute bland folk. Iaf känner jag så.

Vet inte vad man ska göra, vi försöker med allt. Hoppas bara det är en fas som går över.

Tror att det är väldigt vanligt.