Hur klarar ni av att lämna era små på förskolan?

Ja , det var hemskt med inskolning o första dagis tiden, mina barn var 18 och 22 mån när de började. Förstår dina känslor! Det känns så onaturligt när man hittills värnat anknytning o närhet till föräldrar så ska man plötsligt träna på separation!. Fördel att det är så många äldre barn på ert dagis, de brukar också måna om de mindre på ett gulligt sätt! Efter ett litet tag har båda mina barn älskat dagis, sprungit in på morgonen utan att vinka. Det är så barnvänlig miljö anpassat för barnen med leksaker och aktiviteter för barnen, stimulerande och roligt .. Era tider låter ju toppen, hon sover ju bort någon timma också. Och så räkna med mkt vab...

Det är normalt med första barnet att känna så. Man tror att bara man själv kan hjälpa barnet rätt. Men det kommer gå bra och hon kommer att utveckla mycket. Var glad att ni har kunnat vara hemma i ett och ett halvt år med henne. En del måste lämna vid ett. Om två månader kommer du säkert tycka att det är naturligt med förskola för henne också.

Vi skolade in vid 12 månader och det gick fint, min man jobbade iofs 200 m därifrån och kunde gå dit om sonen var ledsen.

Men behovet av det var rätt litet, de minsta barnen fick en utsedd "extramamma" i personalen som tog särskilt hand om dem och vår tjej var guld värd.

Sonen tyckte redan då att det var roligt med andra små barn att interagera med, det fanns andra saker på förskolan att utforska och de större barnens aktiviteter var jättespännande. Under en senare period ville han inte gå dit på morgonen, men sen ville han ännu mindre avsluta leken och gå hem på eftermiddagen heller.

En pedagog sa att det är betydligt svårare att skola in framåt 18-24 månader eftersom barnen har format sina dagsrutiner med föräldrarna och är så mycket mer medvetna om separationen då.

vilken konstig kommentar. Precis som att alla som jobbar inom förskolan är idioter.

Alla barn ör olika och föräldrarna känner alltid sitt barn bäst.

I vårt fall så väntade vi nog för länge när vi skolade in dottern (hon var då 20 mån). Förskola passar henne som hand i hanske då hon är väldigt social, trygg, tidig i språk och älskar att lära sig nya saker. Vi försökte så gott vi kunde men kände inte att vi kunde stimuelra henne tillräckligt längre.

Man ska välja det alternativ som passar barnet bäst. Alla är olika och har olika behov.

testa förskolan och om det inte funkar så kanske ni kan korta ner ytterligare eller komma på en annan lösning? Bra att din man tar inskolningen eftersom det är han som propsar på att barnet ska börja där.

Vi valde dagmamma. Kändes mycket bättre för ett litet barn. Tre andra barn och hon i hemmiljö. En dam som jobbat som dagmamma i 30 år. Hon är trygg och stabil och har världens rutin. Framförallt så har hon väldigt goda möjligheter att se och tillgodose barnens behov.

Jag var noga med mitt val av förskola.Jag valde mindre förskola och privat.Personalen var underbara och de hade inte för många barn.Jag är en hönsmamma men oroade mig inte alls då personalen faktiskt var snälla och engagerade.

Förskolan här är också liten. 16 barn på 3 pedagoger i dotterns grupp.

Finns det ingen möjlighet för någon av er att vara hemma lite till då? Far- eller morföräldrar?

Förlåt, men nej, så är det verkligen inte. Har man läst på om barn och barns utveckling, så inser man snabbt att varför många barn gråter när man hämtar på förskolan, är för att de äntligen kan "andas ut och släppa ut alla känslor". - Ett TYDLIGT bevis på att det är så för just ditt barn, är att hen aldrig gråtit vid lämning. Ditt barn stänger inne känslorna och släpper ut de när du ÄNTLIGEN kommer tillbaka och "räddar" barnet.

Googla så får du se.