Är ni rädda för att era barn ska sätta i halsen på förskolan?

Min dotter fick ett äppelskal i halsen och kunde inte andas när hon var 4 år. Det var jätte läskigt, hennes ansiktsfärg förändrades och man kunde se paniken i hennes ögon. Jag hade panik och kämpade mot gråten medans jag dunkade henne mellan skulderbladen, jag tittade desperat omkring mig för att skrika på hjälp men ingen var ute. Efter några sekunder som kändes som en evighet flög äppelskalet ut ur munnen. Guud vilken lättnad, jag tänkte "jag klarade det, det fungerade!". Jag gjorde det jag kom ihåg och egentligen var det för barn under ett år och jag gjorde det inte helt rätt, jag la henne tvärs över mina knän och jag glömde att magpumpa men jag är så glad att det funkade ändå. I somras fastnade en godis i halsen på min kompis son som var ca 9 månader då. Min kompis var i chocktillstånd och blev helt handlingsförlamad, så jag förklarade hur hon skulle göra. Nu är hon väldigt försiktig av sig så jag sa slå hårdare men hon vågade väl inte riktigt så jag dunkade på rejält. Hellre att man slår lite för hårt än att barnet dör. Godisen kom upp tillslut.

Usch, jag har inga barn än, men förstår din rädsla, jag hade varit en sån hönsmamma!

Exakt. Det är många barn och lite personal. Det tar 3 min utan syre för hjärnan att börja ta skada. Efter 5 min är det bestående skador och död. 5 min är fan ingenting. Ingen personal sitter och stirrat på varje barn hela tiden. Dom kan kvävas utan att någon hinner se eller reagera. Sen vet jag som sagt inte hur kunniga dom är i HLR och om dom klarar av stressen vid en situation där ett barn sätter i halsen riktigt illa.

Ja precis. Det är min största skräck också. När jag tänker på det mår jag så otroligt dåligt. men förmodligen blir det inte lättare när de blir äldre, då är det ju andra saker man kommer att oroa sig för. 

Många barn och lite personal. 

Försöker lugna mig själv med att under de 25 år den äldsta pedagogen har jobbat på vår förskola har inte något barn förolyckats. 

Det kan ju ramla ner flygplan från himlen också? Den möjligheten är säkert lika stor som att någon förolyckas på annat sätt. Tänker ni på, det också?

Nej, men tanken har slagit mig att någon som har otur när hen tänker sannolikt är inblandad. Min tillit till mänskligheten, dig inkluderad, är inte enorm. Nej.

som förälder är det ens uppgift att vara orolig för att saker ska hända ens barn, sätta i halsen, bli överkörda av bilar, få sjukdomar osv.
Det är ens skyldighet att skydda dem från det man kan men också att kunna göra det utan att överbeskydda dem.
Det jag skulle gjort är att hör mig för hur ofta personalen har utbildning i hjärt och lungräddning, samt att kolla om även vikarier får det genom dem eller om de har det som krav för vikarierna.

Jag har ibland tyckt det varit obehagligt då jag själv alltid delat bitar rätt smått rätt länge och de haft klart större bitar i förskolan.

Nu är bara yngsta kvar på dagis och av allt som kan hända syskonen är jag klart minst orolig för att hon ska sätta i halsen. 11-åringen äter alltid mellis ensam hemma, 9-åringen ibland. Det kan jag tycka är läskigare, skulle det hända dem något är de helt ensamma.

Nu är de ju större och det finns dessutom andra saker som känns rimligare att oroa sig för. Men lite har jag också slutat, man orkar inte oroa sig för trafikolyckor, cykelolyckor och allt fanskap som kan hända varje dag.

Som jag skrev i trådstarten har jag faktiskt varit med om att en person avlidit till följd av att ha satt i halsen. inte så konstigt att man blir nojig angående detta. 

Har du haft så många skarpa lägen med dina egna barn? För det sägs ju vara annorlunda med dem än andra människor.

Jag har tre barn, 5 år och yngre och har nog inte varit så nojig. Jag har även jobbat på förskola. Värre var det när jag arbetade med en cp-skadad kvinna som lätt satte i halsen, då tyckte jag att det var jobbigt att gå ut med henne och äta.

Sedan är mina barn dåliga på att tugga viss mat som tagliatelle märker man när de får magsjuka. 2,5-åringen snor oftast sambons godis som hård gräddkola, dock tar hon nog bara en bit i taget. Värre är det ju när lillebror börjar krypa och alla barbieskor och liknande som finns.

Jag har även varit på fest där en vuxen hade en physalis som gled ned i halsen. Tack och lov var hon omgiven av sjuksköterskestudenter som lyckades reda upp situationen, så när ambulansen kom behövde de bara kolla att läget var okej. Så egentligen borde du väl vara mer orolig för din egen säkerhet om du är ensam hemma med barnen som inte kan göra något. Jag antar att mannen som dog var ensam hemma.

Sedan går det ju tyvärr inte skydda barnen mot allt, varken hemma eller borta, även om man önskar det. Bara vetskapen gör ju dig till en mer uppmärksam förälder.

Hos oss kan man via familjecentralen (och röda korset) gå en första hjälpen-kurs för barn på två kvällar. När jag har ammat klart lilleman och "dimman lagt sig" ska jag gå den igen för att färska upp minnet. Det kändes som mycket var nytt för fem år sedan. Jag gick när äldsta var 5 månader.

Du kan ju alltid fråga hur de jobbar förebyggande på förskolan och visa artikeln! Jag vet att bananpengar var på tapeten ett tag.

Nej, mitt ena barn har varit svårt sjuk (som i livshotande) och mitt andra var med om en (ej livshotande) olycka. De flesta andra skarpa lägen har varit på arbetet.

Det är absolut inte tillräckligt för att v e t a att jag skulle agera rationellt vid något ännu värre, men det är tillräckligt för att jag inte ska noja.

Nej, det går ju inte att skydda dem mot allt. Och förmodligen blir oron bara värre när de blir äldre ... Vågar inte ens tänka på det. 

Jag har gått två HLR-kurser för barn men tycker man glömmer snabbt. Brukar friska upp minnet med filmer som finns på You Tube. 

Nej, det läskiga är att mannen som dog var på en restaurang när det hände. Matbiten satt så hårt att de inte lyckades hjälpa honom (jag vet dock inte om det var någon som hade de rätta kunskaperna som fanns på plats). 

Ja, det är bara att beklaga vad gäller mannen. Det du gör med att skaffa dig kunskap och friska upp minnet är ju det bästa du kan göra. Att oroa sig för sina barn är ett livslångt åtagande, tror jag, sedan hur oroliga vi är varierar. Om det leder till ångest får man ju söka hjälp för att bearbeta via kurator eller liknande. Trots allt är det ju ganska få barn som dör av något i halsen, kvarglömda i en varm bil, trafikolycka o s v jämfört med de som går oskadda.