Hatar min bonus

exkluderande*

Varför för du barnets talan? Du har ingen aning om barnets situation i detta och det är helt meningslöst att sitta och vända allt alla säger som en anledning för barnet att inte bry sig/bete sig/tycka om/exkludera osv. Du vet ingenting så det kan du släppa med en gång. 

Problemet i detta fall anser jag är att barnet beter sig respektlöst men detta är pga ts man som inte sätter ner foten. Vidare måste även ts sätta ner foten men det kan vara jävligt svårt om inte ts man också gör det. Barnets beteende är alltså inte en reaktion på typ att ts inte tycker om barnet eller att "om inte ts tycker om barnet så behöver barnet inte tycka om ts". Det är en ledningsfråga, som någon har sagt tidigare: barnet måste få tydligare regler samt lära sig att man inte bara kan få allt man pekar på. Detta måste barnet lära sig illa kvickt innan det är för sent. Detta är troligen ett resultat av slappt föräldraskap och att barnet antagligen blir överkompenserad av föräldrar (och kanske andra släktingar) för att föräldrarna inte bor tillsammans. Ts reaktion på detta känns i min värld fullständigt naturlig, det är knappast konstigt att ts blir less pga detta och applicerar denna ilska på barnet. Alla har skyldighet att respektera och acceptera varandra, kan man inte det så måste man hitta en annan lösning - typ komma till kärnan med problemet, sätta tydligare regler hemma osv.

Ts behöver inte älska barnet eller räkna det som sin familj för att vardagen ska funka. Detta behöver inte betyda att barnet inte räknar ts till sin familj, det kan barnet säkerligen göra i och med att barn är barn och har helt andra referensramar än vuxna. 

Och ts mans barn och hans unge kom antagligen in i ts familj med hennes nära och kära. Ska de gång på gång påminnas högt och ljudligt om att de inte är biologiska släktingar till ts?

Min familj har ALDRIG sagt någonting om att min sambo eller hans barn inte skulle vara välkommen i min familj. De har öppnat sina armar för båda två utan att blinka och det finns inget behov av att hävda att ungen inte är välkommen i gemenskapen bara för att ungen inte är min. De är självskrivna i ALLA sammanhang. Men när det gäller en förälder och ett barn så ska det vara jätteviktigt att poängtera vem som kom först? Är det för barnets skull eller? Jag förstår verkligen inte det där - de flesta har på något sätt en familj sedan innan oavsett om det är barn, föräldrar, syskon, vänner osv. Varför detta ständiga hävdelsebehov av att styvföräldrar inte ska få känna sig välkomna i barnet och partners familj? Så jävla osjysst tycker jag. Man behöver inte räkna någon in i ens familj som man inte definierar som en familj, antingen av biologiska eller känslomässiga skäl eller vad det nu kan vara. Men detta betyder inte att man inte kan vara välkommen att delta och vara med på samma villkor som andra. Och att köra en exkluderande retorik där den utomstående minsann ska få veta vem som kom först, känns helt sjukt. 

Vad menar du med ditt uttalande egentligen? 

Och min man och hans barn och ts man och hans barn kom in i min familj och i ts familj. Men vissa ska känna sig ovälkomna bara för sakens skull eller?

Precis, skulden ligger hos ts man.

Fast hon är ju inte utomstående. Alla är ju en del av hushållet men hur man sedan definierar varandra kan se olika ut. Jag tror inte att det är ovanligt att exempelvis bonusföräldern inte känslomässigt ser barnet som en del av sin familj, men att barnet gör det. Det ena är inte bättre eller sämre än det andra och man måste tillåta barn att känna såsom de vill. Alla är en del av varandras hushåll och barnen har automatiskt en beroendeställning inför de vuxna i det, biologiska eller ej. 

Mitt bonusbarn brukar rita teckningar på dagis av henne, hennes mamma, hennes pappa och jag och säga "detta är min familj". Ska jag säga "apapaaap, vi är inte familj bonus!" eller ska jag låta det bero? Självklart låter jag det bero, skulle aldrig ta från henne den känslan av trygghet som hon har bara för att jag ser saker på ett annat sätt. Tilläggas kan att barnets mammas kille knappast står med. Men då bor barnet till ca 90% hos oss så det är ju knappast konstigt.

Varför då?

Enligt mig är det en uppfostringfråga. Uppfostringsansvaret ligger inte hos ts.

Håller med dig delvis i det du säger. Dock tycker jag att det bör ligga på sambons ansvar att vara den som har huvudansvaret för att barnet blir stimulerat med lek osv. Ts kan ju leka men barnet om hon vill, men som det ser ut nu verkar det knappast vara det bästa för någon av dem.

Alla är (eller ska iaf vara) en del av hushållet på lika villkor. Dock så kan barnet för ts vara en utomstående, någon som ts inte räknar till sin familj. Detta innebär inte att barnet är utomstående hushållet - barnet och barnets pappa har ju ett band. Detta innebär heller inte att barnet ser ts som en utomstående i barnets familj. Förstår du?

Det kan barnet tycka och tänka så mycket barnet vill kring. Där ska ts och sambon sätta ner foten. Ett sådant beteende är inte acceptabelt. Hemmet är ts.