Ältar förlossningen som lett till rädsla, och misslyckad amning

Jag hade också en skitförlossning . Ingenting blev som jag tänkt mej. Jag hade också fått höra historier om hur underbart det kändes när barnet gled ur en och hur enkelt det var om man andades rätt och bla bla bla.
Nu hade jagtvärtemot dej  bestämt mej för att ta alla smärtlindring som fanns för jag var livrädd för smärtan. Tänkte att om jag får epiduralen, lustgasen och all bedövning som finns så kan jag vara med och vid mina sinnes fulla bruk under hela förlossningen och kan få uppleva det där när mitt barn fint glider ur mej och upp på bröstet.

Jag hann inte få någon smärtlindring. Jag hade inga förvärkar och födde i raketfart. Jag hade så ont så jag trodde på riktigt jag skulle dö. Barnet kom för tidigt och jag hamnade på operation för moderkakan fastnade. När jag vaknade ur narkosen hade det gått många timmar. I efterhand kändes det som om det var någonting jag aldrig varit med om.

Jag ältade det mer än ett år efteråt. Kände mej snuvad och lurad och önskade jag kunnat få göra om allt.
Nu när mitt barn snart är 10 så har allt bleknat bort för länge sen. Det spelar ingen roll längre. Nu kan jag nästan inte förstå hur jag kunde göra så stor grej av det.

Det jag vill säga är att när barnet växer så blir förlossningen  så småningom oviktigt och känns till och med ok. Jag tror det kommer att göra det för dej också. Man får så många speciella stunder med sitt barn som överträffar det som hänt på förlossningen tusenfallt.  Var stolt för att du kan pumpa ut din egen mjölk till ditt barn efter allt som hänt.