Soc leker med sitt jäkla maktspel

Det här kommer bli VÄÄÄLDIGT långt men jag kör på.

Jag har en dotter på snart 3 år. Jag separerade från hennes pappa när hon just fyllt ett. Och har haft henne ensam fram tills hon vart två då vi började ha varannan vecka. Ca 7 mån efter vi separerat träffade jag en ny kille som också bodde i samma lilla byhåla som jag och exet. I början va det bra tills folk runt omkring fick reda på vem det va jag börjat dejta. Min nya kille M har från första dag varit ärlig mot mig och berättat att han har haft ett drog missbruk, och ett tufft förflutet. Att han haft ett återfall några månader innan vi träffades. Han förklarade att han inte vill missbruka. Att ingen vill det. Han vill kunna leva ett normalt liv med allt som det innebär men att han aldrig haft nån som gett honom det stöd eller en anledning till att hålla sig ren. Han har försökt fler gånger innan men inte lyckats på grund utav att han inte fått det stöd han behövt. Jag ställde direkt kravet på honom att ska han vara tillsammans med mig så ska han hålla sig helt nykter. Det finns inga utrymmen för återfall och skulle han få det så skulle jag lämna honom direkt. Han förstog självklart och har Hållt sig ren och skött sig. Men folk i den här byhålan ( exets släkt ) tycker ju inte att det spelar någon roll. Dom har ju hört om vem han är eller vem han vart och att han haft problem med droger innan och har lämnat in anmälan efter anmälan till soc. Närmare sagt 5 st. Jag har fått gå på möten och förklarat att M inte är samma person som han va förr. Folk dömmer honom utifrån de rykten dom hört om honom. Och ger honom inte en ärlig chans dom vet inte äns vem han är eller hur han ser ut, utan har bara hört på ryktes vägar om hans namn och saker han gjort. Jag försöker förklara att alla förtjänar en andra chans. Jag gör inget fel i att hjälpa honom och stötta honom, har också sagt att skulle han ta ett återfall skulle jag lämna honom direkt. Exet är på mig också. Dottern får inte träffa M och tjatar om att han är en fara för vår dotter. Vilket han absolut inte är. Han älskar henne, köper leksaker och grejer till henne, följer med ut till lekparken och leker med henne, lagar mat tillsammans med henne osv och hon älskar honom vill sitta i hans knä på kvällarna och mysa framför tvn istället för mammas. Ger honom alltid hejdå puss och kram om vi ska iväg. Men nej enligt exet så är han galen och jag sätter dotterns liv i fara om jag har dom i närheten av varandra.

För att bevisa ytligare att M verkligen menar allvar och håller sig ren åker han iväg på behandling i 6 v för att få stöd och råd, för att hitta sinnes ro och få hjälp med hur han ska göra om han känner ett sug på att ta något igen. Under hans sista vecka på behandlingen kommer ännu en orosanmälan in. På att jag har min dotter i ett hem där de förekommer droger. På mötet förklarar jag för kärringen att det här bara är för att jävlas och inte stämmer alls. För det första så använder M inte droger och har nu vart ren i ett år vilket är tiden vi vart tillsammans vid den här tidpunkten och för det andra så är han på behandlingshem och har vart där i fem veckor nu så det är falska anklagelser. Men det lyssnar inte soc kärringen på utan säger att hon ska skriva ett kontrakt om att min dotter ska bo hemma hos sin pappa i 6 månader och jag får ha henne varannan helg. Och efter de här 6 månaderna ska vi ha ett nytt möte där jag ska ha bevis på att M har vart ren under det här halvåret. För att tydligen enligt henne så krävs det att man är ren i 6 månader för att man inte ska klassas som missbrukare vilket är hennes jävla påhitt. En gång missbrukare alltid missbrukare men man kan vara en nykter missbrukare.men men.

Jag får som dilemma att antingen skriva på det här kontrakten som hon själv skrivit eller så skulle LVU dras in och då kunde dottern tvångsomhändertas istället. I panik skriver jag ju självklart på det här kontraktet. Försöker förklara för henne att M är på behandling nu att han vart nykter under tiden vi vart tillsammans och att han efter behandlingen ska börja 12 steget och där lämna pissprov 1 gång i veckan. Men det hjälper inte för jag har ju inte bevisen här och nu. Och jag kan ju inte svära på att han inte kommer få ett återfall!! Nej självklart inte men fortfarande så har jag sagt att om han skulle ta nått någonsin igen så skulle jag lämna honom på direkten. Så jag får helt enkelt snällt sitta och vänta ut tiden.

M går på missbruksenheten på motivationsmöten och går 12 steget men han lämnar bara pissprov varannan vecka och inte en gång i veckan som jag hade förstått det som. Nu va M sjuk den veckan han skulle ha lämnat urinprov då kommer det ju bli ett jätte glapp mellan de två. Så det kommer ju soc bråka om. Oavsett så har han ju ha hunnit lämnat ett prov den månaden och det är rent förutom att det syntes att han druckit alkohol men det är sak samma för det är ju inte narkotika och att dricka alkohol är inget olagligt och inget soc kan säga nått om. Men jag kan tänka mig att det blir livat eftersom att han bara lämnat ett pissprov den månaden.

Och det är ju inte äns säkert på att jag får tillbaka min dotter när dom här sex månaderna gått oavsett hur bra M skött sig, soc hittar alltid något att tjafsa om. Alltid nått som inte är bra nog. Sen så skulle vi ju bara ha ett möte för att avgöra hur vi ska göra därifrån.

Det gör så ont i mig att få träffa min dotter så sällan. Hon är mitt allt mitt liv, det finaste jag har. Och att höra hur förtvivlad hon är och hur hon gråter och skriker i panik när jag ska lämna tillbaka henne till sin pappa på söndag EM. Hon skriker att hon inte vill va hos pappa, lämna mig inte, jag vill vara hemma hos dig mamma. Bara att skriva det här nu får tårarna att rinna. Hur kan det vara rättvist? Hur kan dom göra så här mot oss? Dom ska finnas där för barnets bästa!! Inte för att förstöra en familj på det här viset, trots allt jag sagt trots allt M gjort för att bevisa sig va det inte nog. Ändå skulle dom slita min underbara dotter ur armarna på mig. Det är inte rätt!!! Det finns barn som har det förjävlig, som blir misshandlade, vanvårdade eller som lever i ett hem där faktiskt föräldrarna knarkar. Hjälp dom istället för att förstöra min perfekta Lilla familj.

Men inte nog här. Den enkla utvägen hade ju självfallet vart att lämna M och hade det vart så enkelt och dom ställt det kravet hade jag gjort det utan att blinka men nu är det så att jag är gravid med hans barn. Vilket inte alls var planerat. Jag vart gravid i v 7 fick jag en kraftig blödning och magsmärtor ett missfall va ju självklart vad jag trodde. Alla grav symptom försvann och jag kände mig lite lättad eftersom allt med soc och det hade dragit igång då, kännde att det var helt fel tidpunkt att skaffa barn på. Men 7 v senare började jag må illa, kände mig svag, yr tappade matlusten och orken till allt. Trodde att det va en depression eller något som kommit på grund utav all skit som var med soc och all stress och oro. Besökte läkare för att bli undersökt och kanske se om jag behövde nån medicin utskriven mot detta. Då får jag beskedet att jag är gravid. Jahapp tänker jag, igen, hur fan gick det till vi hade ju skyddat oss... Fick tid till gyn några dagar senare och får där se en stoooor bebis. V15+1 rättare sagt. Vart så chockad och förtvivlad, vad ska jag göra nu... Vad kommer hända nu? Kan inte ta bort det inte så här lång in i graviditeten. Den låg ju därinne och sög på tummen och slog frivolter.

Soc kommer ju säkert börja strula om det här nu också, risken finns att dom hoppar in och tar mitt barn så fort det kommit ut. Dom verkar ju inte lyssna alls på mig och inte heller bry sig om hur bra M sköter sig. Skulle nog inte spela nån roll om han utbildade sig till nå värsting advokat och vart ren i 10 år dom hade nog ändå Hållt på och tjafsa känns det som. Vet inte vad jag ska ta mig till, hur ska jag orka, hur ska jag klara mig igenom allt det här? Allt jag vill är att få tillbaka min dotter och kunna leva ett normalt liv med henne, lillebror/syster och M men allt känns så hopplöst just idag