Långvarigt utbrott på buss

Du känner ditt barn bäst.

Det enda jag har att inflika mot är att du säger att det där beteendet är "ett vanligt tvåårsbeteende" - det är det inte. Det är inget som bör upprepas så som du påstår. Nån enstaka gång, absolut. Men att det skulle vara vanligt, nej.

Ni som tar upp era barn i bussen och tror det är deras bästa för barnet, hur tänker ni om bussen tvärnitar? Bäst för barnet att i bästa fall slå sig?

Jag har precis kommit hem och lagt en väldigt arg och trött tvååring, somnade förstås på studs. Vi har varit på rolig utflykt och hon ville inte gå hem, hon ville inte sova. Hon protesterade högljutt så jag tänkte att hon får "skrika av sig" lite så kanske vi kan prata när hon lugnat ner sig. När hon blir så arg är hon okontaktbar, hon skriker för hög hals, får kväljningar och sprattlar och rullar runt på golvet. Ja, en vanlig tvååring helt enkelt. :)

Det gick en kvart och ingen skillnad, snarare eskalerade det så jag valde att sonika sätta på henne overallen och spänna fast i vagnen då hon måste varit så trött att det var bättre att åka hem och sova. Vi hann precis med bussen, varpå hon hela bussfärden skriker och skriker att hon vill komma loss, att hon har kissat och vill byta blöja, att hon vill ha filten - visserligen för att kasta ut den osv.

Vi åkte i 20 min och jag bekräftade lugnt att hon är arg, att vi hade väldigt roligt på utflykten, att vi snart ska gå av bussen och byter blöja hemma. Pratade inte mer än svar på hennes skrikkonversation för att undvika att göda henne med annat hon högljutt kan protestera emot. Jag var lugn och försökte att hantera det efter bästa förmåga. Dock fick jag upplevelsen av att medpassagerarna blängde på mig och tyckte det var dåligt av mig att inte ta upp henne ur vagnen när hon skrek och skrek att hon ville komma loss. Jag försökte möta blickarna och ge ett medlidande leende, såklart inget kul att lyssna på ett illvrålande barn. Fick noll respons utan bara upprörda blickar.

Jag har haft såna här utbrott förut och allt hon gör när man tar upp henne är att sprattla och skrika på golvet, eller så får man hålla fast henne i stående brottningsmatch. Svårt på bussen och väldigt fysiskt krävande som jag lätt får ont i ryggen av. Till slut var vi framme efter 20 min och gick av bussen. Folk vände sig efter oss. Skulle jag hanterat det annorlunda tycker ni? Eller är det här tvååringarnas utveckling och folk har glömt eller är inte medvetna om hur starka känslouttrycken kan ta sig?

Jag tyckte jag hanterade det bra men kändes som hela bussen dömde mig och tyckte jag var världens sämsta mamma som inte tog upp henne ur vagnen. Det känns inte bra, och vill bara höra vad ni tycker.

Jag skulle gjort precis ALLT för att få tyst på mitt barn. Tagit upp henne, gjort grimaser, lekt tittut, härmat en katt, försökt med -"MEN har du sett, titta där....(en hund eller what ever utanför bussen). MEN ibland så hjälper inget och då får man härda ut och skämmas. Ja det är inte konstigt att folk tittar och man får gå hem med röda kinder och hoppas det inte händer igen på länge!!!

Det är relativt vanligt. Vår dotter gjorde precis så väldigt ofta i den åldern, nästan varje dag. Hon skrek ofta tills hon kräktes. Men de flesta barn verkar inte göra det ofta. Vårt andra barn är betydligt lugnare.

Allt är relativt, beteendet klassas dock som

Ovanligt.

Det är väl inte ovanligt?! Klart småbarn får utbrott ibland, övertrötta eller trots eller vad det nu kan vara. Inte alla kanske, och mer eller mindre ofta, men ovanligt är det ju inte.

Know the feeling... När min bebis skriker vet jag att det inte hjälper alltid att tas upp då hon förväntar sig amning och det går inte på bussen. Det blir värre skrik då. Men för syns skull tar ibland upp... Ehum...