Fritid som förälder
Jag har inga goda råd men kan bara säga att jag varit precis som din fru. Inte att jag inte haft egna intressen eller velat komma iväg men känslan av att inte må bra av att mannen är borta. Från det att jag träffade min man så ville jag gärna umgås 7 dagar i veckan. Det gjorde vi då inte av olika skäl men jag hade kunnat.
Sen fick vi första barnet och jag mådde urdåligt. Var inte ensam en enda kväll första året, de få gånger han var borta fick jag hjälp av mina föräldrar. Blev successivt bättre men sen kom andra barnet och då fixade jag inte två barn ensam på kvällarna. Rent praktiskt var det säkert inte problem men jag fixade inte mentalt att lägga båda. Jag mådde dåligt, var jättestressad över det och vågade inte ens försöka.
Nu är våra barn 5 och 7 år, maken är borta och tränar minst en gång per vecka, kan absolut boka in helkväll med kompisar någon gång ibland och har varit borta på resor fyra dygn i sträck en gång per år, flera gånger. Så jag har vuxit in i tryggheten att vara ensam med barnen.
Men, jag sover mycket sämre när han är borta, har svårt att somna på kvällen, kan känna mig ensam och bortglömd osv även om jag samtidigt kan tycka det är supermysigt att vara ensam med barnen eller njuta av helt min egen tid på kvällen när barnen sover. Men det är känslor jag får hantera och jag unnar min man att vara borta då och då.