Fritid som förälder

Jag tycker inte att det är orimligt, vi har en liknande uppdelning jag och min man. En vardagkväll varannan vecka går jag direkt från jobbet till min spelförening (också brädspel faktiskt) och en kväll varannan vecka går han ut och spelar pingis och sen tar ett par öl med polarna. Vi har också en varsin kväll varje vecka då den ena går och tränar medan den andra nattar barnen (men då äter vi middag tillsammans innan). Helgerna tar vi lite hipp som happ, men vi är väl kanske borta i snitt 1-2 heldagar per månad och i enstaka fall är nån av oss borta hela helgen (kanske var tredje månad).

Spelkvällarna känns inte alls orimligt men golfen är ju ett intresse som tar väldigt mycket tid om man ska gå en hel runda. Kanske du kan ta med barnen och slå lite bollar på driving rangen en helg, blir kanske inte lika fokuserat men i alla fall :) och några rundor per år som du planerat tycker jag inte alls är för mycket. Då avskyr jag ändå golf och har en golfspelande man... ;)

Ang spelkvällarna så varför inte ha dem hemma hos er ibland? Då kan du hjälpa till att natta ändå samtidigt som du får en trevlig kväll när de har somnat! Vill din fru inte vara med på dem?

Har hon inga egna intressen som hon vill göra när du tar barnen? Gå på stan, ta en fika, gå och träna, träffa vänner...?

Att ha barnvakt ibland så du och din fru kan göra något som ni båda tycker är kul tillsammans utan barn tror jag också är viktigt för relationen!

Jösses... Vi har tre barn varav det yngsta är 18 månader. Jag (kvinna) är iväg och tränar 3-4 dagar i veckan och min man 1-2. På helgerna jagar han en eller båda dagarna.
För vår del är egentid en självklarhet. Precis lika självklar som att vi hjälps åt i hemmet och med barnen. Jag har aldrig känt att vi behövt kompromissa och heller aldrig att jag eller han behöver hjälp med barnen när den andra är iväg. Vi har rutiner och anser att vi vill unna den andra egentid utan dåligt samvete.
Livet behöver inte stanna bara för att man får barn. De dagar jag inte tränar på gym så springer jag och då är barnen med.

Prata med din fru. Har hon något fritidsintresse?

Ja det där med att hon ibland ringer hem dig eller att ni behöver hjälp av en annan person för att lägga barnen känns lite som ett grundproblem här. Finns det några särskilda skäl till att det är svårt att vara ensam med era barn?

Tack för alla svar hittills.

Min fru har inga egna intressen. Hon är iväg och träffar kompisar ibland på en fika eller så men annars inget. Hon ska iväg på en resa några dagar med några släktingar samt två heldagar vid olika tillfällen till olika städer med vänner under våren. Jag tycker det ska bli jättekul för henne och stöttar henne i att komma hemifrån.

Jag brukar också föreslå spelkvällar hos oss men hon brukar inte vilja vara med (uppskattar inte de spel vi spelar) och om on inte är med känner hon sig dum om hon ska lägga sig när vi är kvar.

Att hitta på egna saker bara vi brukar jag också föreslå men hon tycker det är jobbigt att lämna barnen.

Vi har pratat om detta jättemånga gånger men vi hittar ingen lösning som båda är nöjda med.

Hon stressar lätt upp sig och tycker det är ansträngande att ta hand om barnen själv men i övrigt finns inga anledningar till att hon tycker det är jobbigt. Ska jag vara ärlig tror jag det handlar lite om avundsjuka. Jag är iväg och roar mig och hon är hemma och sliter. Hon "hotar" ibland med att hon ska hitta på massa intressen och lämna mig med barnen. Jag brukar bara uppmuntra det men hon tror mig inte och tar aldrig tag i det.

Oavsett anledningar eller om fler håller med mig så tycker hon det är jobbigt när jag är iväg. Vad kan jag göra för att hjälpa henne komma över det?

Eller hur ska jag kunna minska mitt behov?

Ok, ja, känslan av att det är orättvist kan vara svår att komma ifrån. Så hade vi det också innan min man började spela pingis. Han uppfattade liksom inte att han hade några "giltiga skäl" att gå hemifrån lika ofta som mig och tyckte därför att det kändes slitigt, trots att jag gärna unnat honom att bara gå och sätta sig på fiket tvärs över gatan med en bok.

Vi har även haft problemet redan innan vi fick barn. Så det kan röra sig om nån separationsångest. Men hon anser inte det utan bara att jag roar mig för mycket på egen hand. Kanske har hon rätt?