Erfarenheter av spermadonation vid manlig infertilitet, tack!
Jag och min man var ofrivilligt barnlösa (p.g.a. manlig faktor med total avsaknad av spermier) i ca 3 år innan vi fick vår dotter med hjälp av spermiedonation. Jag kommer ihåg känslan av förtvivlan och hopplöshet och tanken på att aldrig kunna få barn överhuvudtaget, men ge inte upp, det finns en chans för er också! Tror inte man kan förstå om man inte själv varit där. Vi valde att prova lyckan i Danmark medan vi väntade på att komma fram i landstingets kö (Sthlm --> ca 2 års kö). Vår dotter föddes ungefär samtidigt som det var vår tur att påbörja donation genom landstinget så kan så här i efterhand säga att det värt att gå privat och bekosta själva (om man har den möjligheten förstås)!
Till en början tyckte min man att det var mest min grej och att det är något som bara ensamstående kvinnor gör (åker till Danmark). Men han förstod också att det är antingen det, vänta 2 år eller adoptera så han var ändå villig att ge det en chans. Det tog oss 4 försök innan dottern blev till genom insemination. Den gången som hon blev till boostade dem mig med extra hormoner (Pergo och sen Ovitrelle och så Lutinus tills v. 12) När det gäller anknytningen så har mannen tagit till sig dottern som om hon vore hans egen. Hon föddes med akutsnitt så mannen var den som fick vara med och ta emot henne och sen var det även han som fick ta hand om henne hela 1:a veckan då jag var sängliggande. Jag kunde endast mata så alla blöj- och klädbyten fick han stå för. Nu är hon snart 8 månader och de busar och myser dagligen. Jag hade också många funderingar på hur han skulle känna inför vårt kommande barn och vi har tagit upp det några gånger men han säger att allt känns bra. Vi har valt att inte berätta för våra familjer så i vårt fall är det mest jag som tycker att det är jobbigt när alla frågar vem dottern är lik och de pratas om andra som haft svårt att få barn. De gångerna tycker jag att det är jobbigt att de inget vet, men vi vill berätta för dottern först. Om hon sen väljer att berätta eller om vi gör det får framtiden visa. Men hon är älskad av båda oss föräldrar, mor- och farföräldrar.
Vår dotter har samma färger som oss (ögon och hår) så på det kan man inte se att hon har någon annans gener. Min mamma har funderat över vem hon har fått vissa drag ifrån och kom fram till att "hon är sin egen" och det stämmer. Vi har valt öppen donator för vår dotter så att hon, när hon blir vuxen kan söka sin donator om hon vill. Vi vill inte begränsa henne där utan tycker hon har rätt till hela sitt ursprung. Vi kommer oxå att berätta för henne redan när hon är liten men stor nog att förstå hur hon har kommit till. Jag har redan nu börjat berätta för henne att hon är ett "längtansbarn" och att vi har lånat ett "pappafrö" av en snäll man för att få henne och att vi längtade mkt efter henne och så. Kanske för att förbereda mig själv oxå på hur man kan berätta. Har även köpt en bok "Familjeboken" som tar upp olika familjebildningar, IVF, insemination, adoption, m.m. och berättar utan värderingar.
Hoppas att det går vägen för er oxå inom snar framtid!