Sur för att jag inte vill ta mer ansvar.

Det är så det borde ha varit från början. Det blev fel från början, att du tog stort ansvar och att han förväntade sig det. Dessa bekväma pappor! Ibland verkar det som om de letar upp en ny tjej bara för att få avlastning...

Det hänger på nya tjejen att inte gå med på det, eller sätta sina egna gränser. Inte låta sig manipuleras. Inte bara för sin egen skull, utan lika mycket för barnets. Relationen blir lätt infekterad om man pressas till umgänge eller ansvar man inte vill ha.

Självklart kan man hjälpa till, men det är inget som bioföräldern kan kräva. Det enda de kan kräva är att man behandlar barnet bra.

Ja för mitt intresse för bonusen svalnade lite.

Bioföräldern bör alltid ha huvudansvaret, men jag tycker att det är stor skillnad på att bo ihop och att vara särbo. Nu har vi visserligen barn båda två, men i vårt gemensamma hushåll skulle det kännas konstigt att göra skillnad på barnen. Självklart hjälps vi åt, även om jag har mer "egentid" med mitt barn och han mer "egentid" med sina två.

Därmed inte sagt att du ska ta större ansvar än du orkar ta TS, men det verkar som att ni inte riktigt har pratat igenom detta från början? Det är också en viss skillnad om han har barn och du inte. Det blir "ojämnt" så att säga.

Som särbo kan man däremot inte kräva eller förvänta sig något alls, man behöver ju inte ens träffa barnen. (Om man inte har dem på heltid). Men det är stor skillnad på att dela hushåll och att inte göra det.

Jag tycker du ska ifrågasätta honom där och då inför vännerna.
Fråga honom -Exakt VAD menar du med det?
Eftersom han troligen får svårt att motivera sitt uttalande på ett tillfredsställande sätt, så säger du att -Det var inget svar på min fråga och du kan fara åt helvete!!
Sen reser du dig upp och går därifrån.
Jag är rätt säker på att vännerna kommer att reagera och fråga honom vad han egentligen håller på med, efter du gått.

Det verkar som att din sambo är lite sjuk i huvudet. En frisk människa vräker inte ur sig såna här saker.

Hoppas att barnet inte är med när han säger sådant.

Han är sur för att jag inte är lika egagerad längre tror jag.

Han har ADHD så det brukar sminka ut konstiga kommentarer. Han brukar säga att jag inte ska ta det så seriöst men jag tycker inte det är okej. Jag själv adhd men säger inte sånt.

Nej det är han inte.

Låter som mitt ex... Vi hade hans barn på heltid, och jag älskade dem som mina egna!!! 

Jag jobbar skift och hade jag dagar när jag slutade tidigt så hämtade jag alltid dem så tidigt som gick! Jag hade tog ledigt och hade mig för att vara med dem på studiedagar och lov, använda mina dagar halvdagar så han slapp vabba mer än halva dagar samt var jag ledig så tog jag såklart hela dagarna. 

Erbjöd mig även att vabba...

Skötte även matlagning, städning, tvätt... så han kunde spendera så mycket som gick av sin tid med barnen. 

Detta trotts att jag har sjukdomar som gör att jag egentligen inte har ork till allt sånt.. 

Det som var problemet var om jag tex föreslog att vi skulle hitta på något en helg. Be hans föräldrar sitta barnvakt eller så... Ja då var jag hemsk och hatade hans barn!! Men att han sen glatt frågade sina föräldrar om att sitta barnvakt de helger jag jobbade så han hade tid att meka med bilen... ja det var ok....

Jag gjorde ALLT för hans barn och älskade dem så otroligt mycket... Men föreslog jag bio en kväll han och jag så var jag ond och hemsk... 

Bad jag om att jag skulle få en helg och vila, då han kunde ta barnen och åka iväg allihopa med hans föräldrar, då var jag också hemsk och ond och hatade hans barn...  

Tillslut orkade vi inte... det blev gräl hela tiden pga detta, jag bad om andrum men han vägrade förstå... Så det tog slut... Och då som hämnd sa han till barnen att jag inte ville träffa dem mer....... Trotts att han lovat mig att vi skulle få träffas då och då eftersom ju jag hade varit som deras mamma....