Utskälld av min fru – varje dag

Ditt problem är att du och din man har helt olika livsstilar. Jag hade précis samma problem I mitt förra förhållande. Jag var inte mycket för att strukturera och planera vilket min fru tyckte var helt outhärdligt.  Du skriver att det är en massa saker som du inte tycker "ger något". Hur många I familjen håller med om det?

Jag utgår från vad jag själv skulle behövt när jag var ett barn. Jag skulle ha älskat en tillvaro med frukost, ipad, tv och hänga I trädgården. Jag minns ibland att det dök upp de där typerna som tyckte att det skulle vara playdates, organiserade gruppaktiviteter och föreningsliv. Allt som jag tyckte om gav dessa personer typ stressutslag. Vi är olika.

Som vuxen väljer jag själv. Jag bor I ett halvrisigt hus på landet där jag inte ens klipper gräset. Jag har min dotter på halvtid och hon trivs jättebra I röran här hemma där hon kan spela dator, gå I skogen eller läsa böcker hur mycket hon vill.

När man har olika uppfattning om vad som är bra så är det ganska meningslöst att försöka driva sin egen linje som "den rätta" mot den andra partens vilja. Särskilt illa är det om man övertygat sig om att det egna sättet att göra saker är objektivt bättre.

Om du lämnar din man ska du nog se att han börjar packa väskor till barnen. Men standarden på packningen kanske inte lever upp till dina krav.  Det är uppenbart utifrån det du skriver både att din make är en slarver och att du är ett kontrollfreak. Du säger själv att du inte är trevlig mot honom. Vad tror du att lösningen är och vad tror du kommer hända I framtiden?

Och det där var det bästa jag någonsin läst på det här forumet, helt seriöst! Lyssna på varandra och nuppa. Ja, tamejfan.

Ibland när man skäller på sin man så gör man det för att man egentligen vill skälla på någon annan men inte vågar. Vem känner man sig som mest trygg med? Förhoppningsvis sin man.

Min man får ofta ta min ilska om jag är arg på min mamma, eller jobbet eller nån väninna. Jag får ut ilskan och känslorna där jag är trygg och kan fungera i vardagen utan att skälla på alla människor. Han kan ta det och älskar mig ändå.

Så det kan vara samma sak med din fru TS, hon är kanske inte alls arg på dig utan behöver bara ett utlopp och då riktas det mot dig istället.

Jag har inte läst de inlägg folk skrivit men jag har likadant, men jag är kvinnan. Jag tjatar på min sambo, men jag VILL inte det. Jag är projektledaren, men jag VILL inte det. Men när någon är svag i planering måste den andra bli ledare och det är inte givet att man vill ha det så bara för att man fått ta den rollen.

Däremot gnäller jag inte på att tex han stökat ner eller något, det är triviala saker. Jag gnäller mig hes på att han går ifrån saker vi bestämt, för att han är tankspridd och inte så skärpt. Vore han korkad- okej, men nu är han skärpt bland de flesta andra men slappnar av kring mig och slackar till sig. Jag tjatar när han glömmer saker vi bestämt eller kommit överens om. Det känns som att han inte tar någon vidare står notis om vad som sägs mellan oss,jag kallar det nonchalans, och det är inget trevligt inslag i en relation. Denna nonchalans drabbar oftast bara mig. När han slarvar till det är det aldrig han som står där med lång näsa, strandsatt någonstans, utan rätt grejer, kommer försent, får stressat läge eller vad sjutton det kan handla om. Blir man inte less när en person gör det komplicerat för en på ett eller annat sätt ca varannan dag. Detta har jag aldrig upplevt med någon annan! Har fått indikationer från hans ex som han är vän med än att de hade samma problem.

Såg en rad någon skrivit om att man är missnöjd med sig själv om man tjatar på någon annan och jag håller inte med. Jag är nöjd med mig själv men mitt liv blev fyllt med mer komplikationer sedan jag blev ihop med min sambo. Till saken hör att om man gnäller och tjatar om småsaker så grundar det sig oftast i något större, som i vårt fall; dålig kommunikation. Han kommunicerar inte begripligt eller ansvarsfullt, om ens alls, och det är mitt största problem, det är roten till alla komplikationer. Så om jag sagt att han inte får lämna strumpor på golvet eller äta mackor utan assiett så de smular ner golvet fem gånger om dagen (fiktiva exempel), men ändå gör det så surar jag inte över småsaken strumpan eller smulorna. Jag blir arg för att han aldrig kan komma ihåg eller lyssna eller förstå. Applicera detta på större situationer som gäller t.ex sjukdomar, barn eller sex så förstår ni att dessa stora saker inte heller går att kommunicera om när inte ens små enkla saker går in. Vad gööör man??

Jag är inte missnöjd med mig själv men jag är extremt missnöjd med mitt liv som blir komplicerat för att kommunikationen är dålig, jag är missnöjd med vårt sexliv, som han inte tog ansvar för och bidrog till att det dog ut (trots att projektledaren försökte styra upp det ett oändligt antal gånger), självklart är jag missnöjd med detta förhållande, men inte med mig och det är orättvist att stämpla tjatiga personer meD att de är missnöjda med sig själva. Och eftersom att vi delar detta förhållande ser jag till att adressera mina åsikter (på alla möjliga retoriska sätt) så han ska få en chans att bli varse problemen annars finns det risk att projektledaren säger upp sig. Men det ger ingenting. Han är hopplös och jag är utmattad.

Min slutsats: hon kan vara sur och tjatig av en större bakomliggande orsak. Det behöver inte vara missnöje över sig själv. Hon kanske inte vill vara projektledare i sitt hem och är missnöjd över DET.

Det ligger säkert något mer bakom det här än att du inte plockat undan i hallen eftersom hon klankar ner på dig så grovt.

Om hon vill få saker på ett visst sätt så får hon se till att förankra det hos dig eller göra det själv. Att skälla kommer inte leda till något...förutom dålig stämning och gräl.

Är du föräldraledig eller vad gör du hemma? Om du är hemma så har hon kanske vissa outtalade förväntningar på vad du ska göra på dagarna. Be henne berätta vad hon förväntar sig.

Prata med henne. Hon vet säkert redan att du inte är så bra på att planera, men det kan man säga en gång till och då få lite hjälp med om något särskilt ska göras som att ta med ett visst klädesplagg från förskolan. Jag själv bokar in såna saker i min kalender för att inte glömma. Då plingar det till i kalendern lagom tills jag ska hämta på förskolan. Inte tusan kommer jag ihåg sånt heller.