Kära TS
Det finns en distinktion jag tycker borde göras i tråden.
Socialdemokrater skall aldrig, vill säga aldrig sammanblandas med kommunister och andra ljusskygga element. De har varit olika saker alltsedan Mäster Palm själv uteslöts ur Partiet han grundat pga sympatier med kommunister samt alltför våldsbejakande inställning.
Nota bene.
Det kan man väl kanske köpa, men, sossarna har ju alltid själva sammanblandat sig kommunister så det du säger faller ganska platt.
Nu samarbetar man ju med V i rikstan, så det stämmer ju illa.
V har ju fått i genom en del av sina tokiga idéer i alla fall, så säg vad du vill för samarbete är det.
Förhandlingen sker oavsett vad du än säger....
Vad förstår jag inte??? En förhandling är en förhandling....
Du kan väl inte jämföra att ha kontakt med andra länder med inrikespolitik!
Nu är det väl bara Nordkorea som inte har det.
Inrikes behöver man inte förhandla med kommunister, men S gör det då och då....
Det stämmer. Orsaken var att kommunistpartiet av ideologiska skäl inte kunde tänka sig att släppa fram en "högerregering" genom att fälla en socialdemokratisk ministär. Den praktiska påföljden blev att kommunisterna alltid gav sossarna det nödvändiga stödet i riksdagen utan att ställa några som helst motkrav. Endast i frågor - t ex försvarsfrågan - där sossarna nådde majoritet med borgerlig hjälp, dristade sig kommunisterna att votera emot den socialdemokratiska regeringen. En i grunden mycket bekväm situation för S-regeringarna.
Så S har alltså inte styrt landet med stöd av vänstern under dessa årtionden?
Den svenska vänsterns ikon Jan Guillo och hans kontakter med terrororganisationer i Mellanöstern.
Där han informerar dem om en "svensk spion" som han vill ha gripen och förhörd under dödshot av palestinierna:
twitter.com/MagnusRanstorp/status/878864079020077056
Även kopplingar till den bok jag tipsat om i annan tråd, "Dagbok från UD, Volym 3" där socialdemokratiska toppar knyts till underrättelsetjänster inom Warzawapakten:
theutenberg.wordpress.com/dagbok-fran-ud-vol-3-1976-1980/
Är nog mycket skit som flutit under broarna sedan 50-/60-talet fram tills åtminstone Sovjets sönderfall.
En del verkar ju fortfarande finnas kvar. Med Veronica Palm och Angola som exempel.
Jag har inte svårt att förstå att allt som skett inom politiken före 2000-talet är helt främmande för dej enligt dina inlägg här.....
Men du har ändå glömt att S regerade tillsammans med VPK under många decennier?
Det har ju alltid gått upp och ner på högersidan vilka partier som växer eller minskar. 1976 då jag började följa svensk politik så hade C nästan 25%. Nu minskar M och C går fram ungefär lika mycket.
Sossarna släppte aldrig in kommunisterna i regeringen. Behövde aldrig göra det, alldenstund de rigida kommunisterna av principiellt ideologiska skäl aldrig kunde tänka sig att fälla en s-regering och därmed släppa fram en "högerministär". En synnerligen behaglig situation för sossarna, som kunde behålla regeringsmakten i ett 40-tal år med avbrott för krigsåren, då en samlingsregering, bestående av samtliga riksdagspartier utom kommunisterna styrde landet med populäre Per Albin Hansson (S) som statsminister. Ett alldeles utmärkt bra arrangemang. Svenska väljare höll effektivt såväl nazister som kommunister borta från politiskt inflytande. De förra hölls utanför riksdagen. De senare utanför regeringen.
Vänsterns stora tid inföll under 60- och 70-talen i Vietnamkrigets skugga, då opinionen vänstervreds internationellt och allsköns vänsterprofeter temporärt blev "frågeformulerande".
Olof Palme lyckades bemästra sitt partis bångstyriga partivänster genom att själv vinnlägga sig om en vänstervokabulär utan att genomföra de socialistiska reformer ultravänstern krävde. Vänsterpartiet förblev politiskt isolerat och drabbades dessutom av konkurrens från flera tongivande kommunistsekter (SKP, KPMLR, trotskister mfl). Dessa hårt rivaliserande ultravänsterpartier hade lyckligtvis en sak gemensamt - inget av dem lyckades bli invalt i Sveriges Riksdag. Vad VP beträffar utgjorde partiets sovjetberoende en effektiv röstbroms under nyvänsteråren. Ultravänsterpartierna ("bokstavssekterna") var i hög grad marxistleninistiskt orienterade med maoistiska förtecken. Den nya VP-ledaren CH Hermansson insåg dilemmat och slog in på en mindre Sovjetorienterad linje. Vilket resulterade i en utbrytning 1977, varvid "Arbetarpartiet Kommunisterna APK" bildades. och blev ytterligare en i raden av hopplösa vänstersekter. Inget annat svenskt riksdagsparti har genom åren drabbats av så många partisprängningar som det olycksaliga Vänsterpartiet, som t om haft en utbrytning i nazistisk riktning. Men det är en annan historia.