Vänstern i svensk politik

Det där är så sjukt. Inser de inte att utan nationalstaten skulle vi inte kunna ha ett fungerande välfärdsystem. Då hade allt varit privata lösningar för de som har råd att betala.

Konflikter mellan folkgrupper är ofta inte styrda till nationsgränser, utan finns ändån, både inom länder och spritt över gränser.

Men ETC är en riktigt vänsterextrem populistsajt, som inte drar sig för att ljuga och förtala för att få fram sitt budskap.

Kära TS

Det finns en distinktion jag tycker borde göras i tråden.

Socialdemokrater skall aldrig, vill säga aldrig sammanblandas med kommunister och andra ljusskygga element. De har varit olika saker alltsedan Mäster Palm själv uteslöts ur Partiet han grundat pga sympatier med kommunister samt alltför våldsbejakande inställning.

Nota bene.

Det har funnits samarbeten men alltid på SAP:s villkor. Kommunister skall hållas kort och tittar du på Socialdemokraternas agerande så har de aldrig agerat på annat sätt.

Det stämmer. Orsaken var att kommunistpartiet av ideologiska skäl inte kunde tänka sig att släppa fram en "högerregering" genom att fälla en socialdemokratisk ministär. Den praktiska påföljden  blev att kommunisterna alltid gav sossarna det nödvändiga stödet i riksdagen utan att ställa några som helst motkrav. Endast i frågor - t ex försvarsfrågan - där sossarna nådde majoritet med borgerlig hjälp, dristade sig kommunisterna att votera emot den socialdemokratiska regeringen. En i grunden mycket bekväm situation för S-regeringarna.

Vad menar du med förskönande omskrivningar?

Kommunisternas kravlösa stöd till S-regeringarna hade sina poänger. Sverige hade på den tiden världens 4:e starkaste flygvapen i storleksordning samt en formidabel armé och en stark marin. Trots att Erlanders regeringar vanligtvis i riksdagen stöddes av det rabiat försvarsfientliga kommunistpartiet.
S-regeringarna kunde genomföra den försvarspolitik, som var absolut nödvändig under kalla kriget. De borgerliga partierna å sin sida trivdes i oppositionsrollen, där de kunde bedriva viss överbudspolitik i bl a försvarsfrågan (men framförallt skattefrågan) utan att besväras av något regeringsansvar.
Sossarna fick tämligen problemfritt igenom sina budgetar inklusive höga försvarsanslag med kommunistisk hjälp. Kommunisternas vinst var att norpa en del kroniskt försvarskritiska väljare från sossarnas vänsterkant,.
Systemet fungerade i praktiken mycket bra. Önskar faktiskt att vi hade ett så respektingivande försvar idag. Tyvärr valde såväl sosse- som bogerliga regeringar att illa nedskrota det svenska försvaret under föregående decennium. Försvarsvänlige Peter Hultqvist (s) har sannerligen ingen lätt uppgift.

Du får tänka på att Socialdemokraterna sedan iaf 30-talet alltid kunnat samarbeta med både höger och vänster, när så har behövts. Att ha ett begränsat sammarbete med kommunisterna var ju även ett sätt att informera sig om de mer militanta delarna av vänstern som också IB hade bra koll på.

Olof Palme var och ör den ojämförligt störste ledaren i svensk politik.

Jag delar Palmes syn på behovet av global demokrati.

För Palme var dialogen med de förtryckta viktigare än borgerlig syn på vilka ledare som var rätt eller fel att träffa. Modet att stödja de som behöver stöd att utveckla sim demokrati, eller som för PLO ens rätten till sitt eget land, det är sådant som kallas solidaritet och det trodde Palme på. Inser att det begreppet är dig fjärran, så ja vi är nog olika.

Inte några utpräglat kommunistiska förslag. Vänsterpartiets parlamentariska teknik gick mestadels ut på att lägga överbud gentemot s-regeringarnas linje, för att sedan votera med regeringen. Endast i frågor där tillräckligt många borgerliga ledamöter voterade med s-regeringen kunde vänsterpartiet ta ut svängarna och verkligen driva sin egen linje, då s-regeringen ändå hade majoritet med borgerlig hjälp,
En utmärkt behaglig situation för sossarna, aldrig behövde kompromissa nämnvärt med  de avskydda kommunisterna och aldrig blev tvungna att ta in kommunister i regeringen och ge dem egna ministerposter. Fiffigt eller hur?

Tja, i verkligheten var det S som höll rent gentemot kommunister, på arbetsplatser och i samhället.

Ibland gick det lite väl långt, vilket t ex IB-affären visade.

Historisk okunnighet är ingen styrka när man ska diskutera det förflutna.

Palme ingick till och med ett skenäktenskap för att hjälpa en kvinna att komma bort från Tjeckoslovakien. Ett regim han senare kallade "Diktaturens kreatur".

Du behöver ha lite mer substans i dina inlägg om du skall bli tagen på allvar. Tror jag.

Med substans menas att du beskriver ett skeende eller belägger din tes så att det framgår om du är insatt eller ej i frågan. Hittills har du endast sagt att "Sossar och VPK samarbetade" och upprepat det när minst 3 olika skribenter ifrågasatt din hållning med fullödiga historieneskrivningar som motsäger din åsikt.

Det blir lite tunt och brister i trovärdighet när du inte försöker underbygga det du säger.

Men hittills har du inte visat något som stödjer det du säger. Tvärtom om så motsäger det man får fram vid enkla sökningar din åsikt. Snarare får man fram fakta lik den "absalon" redovisat och som motsäger det du skriver.

Ser du problemet?

Ja jag har läst igenom det du skriver och det är mest upprepningar utan substans.

Har jag inte förstått så förklara om du insett skillnaden mellan SAP och kommunister i Sverige?

Förstår om det blir jobbigt men jag vill faktiskt inte "vinna" denna debatten. Snarare är just min distinktion mellan socialdemokrater och kommunister min poäng, och har varit så från början.

Olof Palme hade som absalon och andra här så förtjänstfullt beskrivit en lysande förmåga att från 60-tal och framåt liera sig med VPK i retoriken men distansera sig i praktiken. En balansakt de andra partiledarna i SAP

försökt då man från början motsade sig proletariatets diktatur vilket man visade ultimat genom att utesluta en av partiets grundare August Palm.