• Upprörd 20åring

    Pappa med aggresionsproblem

    Hej

    Jag behöver hjälp. Jag är en 20-årig tjej med ett bra jobb, snäll pojkvän och rätt bra ideal. Både jag och min syster är snälla, skötsamma, vältränade och duktiga på det mesta. Trots detta är vår pappa riktigt elak mot alla i hans närhet men speciellt mot mig och min 3 år yngre syster.
    Han har varit såhär i 10 års tid nu men på de tre senaste åren har det bara blivit värre och värre. Jag vet inte längre hur jag ska göra för att slippa allt bråk och skrik och har mått riktigt dåligt över detta i över 3 år.

    Han tjatar och tjatar varje dag om städning, får utbrott flera gånger per dag över småsaker, säger elaka saker för att såra oss, ska styra allt vi gör och exakt när vi gör det m.m.

    Och med utbrott menar jag då total ilske-explosion, så arg att han kan slå till oss eller rycka tag i oss så att vi får blåmärken. Senast idag blev jag väckt av honom när han ryckte upp min dörr och skrek att jag var helt jävla dum i huvudet och inte kapabel till nåt... Detta pga att jag av misstag råkat glömma en stolsdyna ute på altanen dagen innan.

    Samma hände för en månad sedan då jag satt på vår matta och kollade på tv. Jag hade tydligen råkat böja mattan lite där jag satt och då fick han panik och började skrika rätt ut att jag skulle ställa mig upp och att jag inte fick sitta där. Jag såg inte att mattan var böjd och förstod inte vad han menade (trodde han bara tvingade ut mig därifrån utan anledning). Jag skrek tillbaka att jag fick sitta och kolla på tv om jag ville. Han blev helt tokig och slet tag i mina armar och ryckte upp mig från golvet med våld. Jag blev såklart rädd och kämpade emot. Slutade med att jag började gråta, fick blåmärken på armarna och han hånande sa:

    "Nämen åhh du tycker att det är så synd om dig. Ska du gråta nu också? Det är inte ett dugg jävla synd om dig"

    Han säger även saker för att trycka ner oss och vår mamma så som: Varför har du så mycket finnar i pannan? Du ska inte ha nå mer mat du är ju redan tjock! Fyfaan va de luktar äckligt på ditt rum, gå och duscha! 
    Det som är hemskt är att han säger sådana saker om oss till sina vänner och får det att låta som skämt. 

    Exemplena på vad han har gjort är oändliga och jag vet ärligt talat inte hur jag ska tackla problemet, då jag själv blir väldigt upprörd varje gång han sätter igång. Jag har försökt alla alternativ med responser jag kan komma på.

    -När jag går iväg utan att svara blir han ännu argare och springer efter mig och rycker tag i mig.

    -När jag stänger in mig någonstans och inte svarar så rycker han i dörren och går oftast ner och hämtar sina verktyg och skruvar av dörren helt.

    -När jag käftar emot blir han förbannad och skriker elaka saker till mig.

    -När jag börjar gråta för att jag är frustrerad eller rädd så hånar han mig enligt citatet ovan.

    Min syster blir behandlad på samma sätt och jag har bara anförtrott mig till min pojkvän om detta då jag tycker att det är pinsamt att ha en pappa med så sjuka ideal... Jag och min pojkvän har pratat en del om att skaffa en egen lägenhet men är inte jättesäkra på att vi kan dra på oss den avgiften varje månad.

    Vad tusan ska jag göra åt detta?

    Hjälp...

  • Svar på tråden Pappa med aggresionsproblem
  • Fröken Apelsin

    Han misshandlar er, det är tyvärr inte mycket att göra åt. Har ni en mamma, hur reagerar hon på allt det här? Du måste kontakta socialen eller be någon lärare att göra det, går du inte i skolan själv så prata med din systers lärare, skolsköterska eller kuratorn på skolan (om det finns en sådan)

    Prata med de vuxna du kan lita på, hör om någon kan erbjuda er ett hem medan socialen fixar ett boende för din syster.

  • Anonym (Fly)

    Han verkar störd och farlig.Är han våldsam mot dig,anmäl honom.Men flytta ochså så fort du kan!Och när du flyttat ,ha inte kontakt med honom.

  • Birgitta02

    Fy tusan så otroligt jobbigt ni har det!! Jag hade blivit ett nervöst vrak! Det är inte ok det din pappa gör. Det är psykisk misshandel som nått full blom. Jag skulle nog föreslå er att flytta. Helst igår. Har du möjlighet att bo hos din pojkvän? Du kanske kan betala för maten osv om föräldrarna tycker det är ok? Antar att han bor hemma?

    Du skulle också kunna kontakta socialförvaltningen. Berätta om er situation och fråga om det finns nån hjälp att få. Det kan vara lägenhet, eller pengar för att flytta eller vad som helst. Men du och syrran kan inte bo kvar där!

  • Birgitta02

    En fråga: vet du om han varit med om någon olycka som gett honom hjärnskador eller liknande? Sånt förändrar en människa.

  • Upprörd 20åring

    Det är inte så ofta han slår till eller använder fysisk våld. Mer ofta han är elak och att det är psykiskt jobbigt för min syster och mig.. Tror inte han har varit med om någon olycka, men han har varit högt uppsatt militär i många år.
    Tror att det är därifrån han har fått sitt kontrollbehov.

    Känns så drastiskt att blanda in socialen och det känns lite som om jag överdriver situationen i mitt huvud. Jag tvekar liksom själv på att det är så allvarligt som jag uppfattar det.

    Vår mamma tycker att han blir arg för lätt men hon säger även att vi måste hantera det bättre och att allt han säger är rätt egentligen. 
    Jag har bara lite svårt att förstå hur städning kan vara viktigare än att ha en bra relation till sina barn..

  • Anonym (Hanna)

    Nej fy så hemskt du har det hemma! Du behöver verkligen komma bort därifrån. Han misshandlar ju er både psykiskt och fysiskt.

    Du har fått bra råd redan. Har du någon du kan prata med?

    Är det överhuvudtaget NÅGON som känner till hur din pappa beter sig? Han verkar inte vara helt frisk... Dricker han alkohol? Äter mediciner?

  • Birgitta02
    Upprörd 20åring skrev 2016-06-18 14:06:14 följande:
    Det är inte så ofta han slår till eller använder fysisk våld. Mer ofta han är elak och att det är psykiskt jobbigt för min syster och mig.. Tror inte han har varit med om någon olycka, men han har varit högt uppsatt militär i många år.
    Tror att det är därifrån han har fått sitt kontrollbehov.

    Känns så drastiskt att blanda in socialen och det känns lite som om jag överdriver situationen i mitt huvud. Jag tvekar liksom själv på att det är så allvarligt som jag uppfattar det.

    Vår mamma tycker att han blir arg för lätt men hon säger även att vi måste hantera det bättre och att allt han säger är rätt egentligen. 
    Jag har bara lite svårt att förstå hur städning kan vara viktigare än att ha en bra relation till sina barn..
    Om det du skriver är sant, så överdriver du sannerligen inte. Och att han varit högt uppsatt militär.... jag köper inte att han far ut så mot er pga det. Min bäste vän har arbetat som militärofficer i hela sitt liv. Han är den snällaste som finns.

    Det är möjligt att mannen har rätt i vad han säger, men det finns ingen som helst ursäkt för hans beteende. Han är inte frisk! Och att din mamma försvarar det är inte ok.  Ni två systrar mår ju dåligt av det här.

    Du och din syster ska bort från den miljön, och jag begriper inte hur er mamma har låtit det här fortgå. Att skydda sina barn är vårt primära mål som mammor! Och där har hon verkligen inte levt upp till sitt jobb.
  • Anonym (Hanna)
    Upprörd 20åring skrev 2016-06-18 14:06:14 följande:

    Det är inte så ofta han slår till eller använder fysisk våld. Mer ofta han är elak och att det är psykiskt jobbigt för min syster och mig.. Tror inte han har varit med om någon olycka, men han har varit högt uppsatt militär i många år.
    Tror att det är därifrån han har fått sitt kontrollbehov.

    Känns så drastiskt att blanda in socialen och det känns lite som om jag överdriver situationen i mitt huvud. Jag tvekar liksom själv på att det är så allvarligt som jag uppfattar det.

    Vår mamma tycker att han blir arg för lätt men hon säger även att vi måste hantera det bättre och att allt han säger är rätt egentligen. 
    Jag har bara lite svårt att förstå hur städning kan vara viktigare än att ha en bra relation till sina barn..


    Jag tror inte du överdriver något i ditt huvud. Däremot har situationen hemma hos er blivit normaliserad, dvs ni har gradvis vant er vid hur han gör och vad han säger.

    Det låter som om er mamma blivit medberoende och att hon inte förstår vidden av hans beteende! Det är mer allvarligt än du tror. Ni kan få problem längre fram om ni fortsätter leva i den här kärlekslösa misären. Det sätter sina spår i själen.
  • Anonym (Hanna)
    Birgitta02 skrev 2016-06-18 14:12:33 följande:
    Om det du skriver är sant, så överdriver du sannerligen inte. Och att han varit högt uppsatt militär.... jag köper inte att han far ut så mot er pga det. Min bäste vän har arbetat som militärofficer i hela sitt liv. Han är den snällaste som finns.

    Det är möjligt att mannen har rätt i vad han säger, men det finns ingen som helst ursäkt för hans beteende. Han är inte frisk! Och att din mamma försvarar det är inte ok.  Ni två systrar mår ju dåligt av det här.

    Du och din syster ska bort från den miljön, och jag begriper inte hur er mamma har låtit det här fortgå. Att skydda sina barn är vårt primära mål som mammor! Och där har hon verkligen inte levt upp till sitt jobb.
    Instämmer helt och fullt i detta!
  • Upprörd 20åring

    Samtidigt så är det ju min pappa.. Känns väldigt konstigt om jag ska anmäla honom.

    Han har inte alltid varit såhär. När vi var små var han världens bästa. Lekte med oss jämt och byggde leksaker, lekstugor och sandlådor åt oss. Han hittade alltid på roliga lekar och historier. Jag vill gärna hänga fast vid den bilden av honom och förstår inte riktigt när det förändrades. Han är väldigt snäll utåt även om hans personlighet är lite udda. 
    Han är inte bara arg heller. Han har sina moments när han är snäll och pratar normalt med oss men det känns som om det är färre och färre gånger. Kanske beroende på att vi håller oss undan och tittar tex inte på tv tillsammans. Känns som om minsta lilla kan skapa bråk från båda sidor. 

    Jag säger inte heller att allt är hans fel. Jag och min syster har fått nog för länge sedan och många gånger när han säger nåt så fräser vi tillbaka utan anledning. Vi kan ju fortfarande vara ledsna eller arga sedan förra bråket och om han då är minsta lilla jobbig så fräser vi direkt. Blir som en ond cirkel...

    Sen har jag bott i vårat hus i hela mitt liv. Det är hemma för mig! Mitt rum är min trygga plats och jag är så van vid allt.

  • Birgitta02
    Upprörd 20åring skrev 2016-06-18 14:21:03 följande:
    Samtidigt så är det ju min pappa.. Känns väldigt konstigt om jag ska anmäla honom.

    Han har inte alltid varit såhär. När vi var små var han världens bästa. Lekte med oss jämt och byggde leksaker, lekstugor och sandlådor åt oss. Han hittade alltid på roliga lekar och historier. Jag vill gärna hänga fast vid den bilden av honom och förstår inte riktigt när det förändrades. Han är väldigt snäll utåt även om hans personlighet är lite udda. 
    Han är inte bara arg heller. Han har sina moments när han är snäll och pratar normalt med oss men det känns som om det är färre och färre gånger. Kanske beroende på att vi håller oss undan och tittar tex inte på tv tillsammans. Känns som om minsta lilla kan skapa bråk från båda sidor. 

    Jag säger inte heller att allt är hans fel. Jag och min syster har fått nog för länge sedan och många gånger när han säger nåt så fräser vi tillbaka utan anledning. Vi kan ju fortfarande vara ledsna eller arga sedan förra bråket och om han då är minsta lilla jobbig så fräser vi direkt. Blir som en ond cirkel...

    Sen har jag bott i vårat hus i hela mitt liv. Det är hemma för mig! Mitt rum är min trygga plats och jag är så van vid allt.
    Finns det möjlighet för er att sätta er ner och faktiskt prata med honom? Säg att ni blir rädda när han gör så här. Att ni känner er otrygga eftersom hans utbrott är läskiga?
  • Anonym (J)

    Låter som min pappa! Hans aggressiva utbrott var orsaken till att jag flyttade hemifrån direkt efter gymnasiet. Han var också besatt av städning, kunde börja skrika på mig och mina systrar för att vi inte satt på locket till tandkrämstuben. Om vi gick in på våra rum för att komma bort från hans vrål provocerade det honom ännu mer och han följde efter oss och slet upp dörren. Låste man toadörren kunde han öppna den med en sax. Vad som helst kunde få honom att börja vråla aggressivt. Han var en bra pappa när vi var små, lekte och busade med oss, men när vi kom upp i tonåren var han arg typ jämt. Vår relation blev bättre när jag flyttade men kan inte påstå att vi har en bra och nära relation idag. Jag är 30 nu och han har blivit mjukare på äldre dagar, han har sagt nån gång att han älskar mig men jag kunde inte svara samma sak tillbaka. Förstår inte varför min mamma fortsatte vara gift med honom. Mitt råd är att prata med honom, men om han är som min far kommer han inte fatta... Andra rådet är att du och din syster flyttar och minimerar kontakten med honom. Lider med dig, minns hur hemskt det var!

  • Birgitta02

    Min far var lite sån också. En fantastisk småbarnspappa, men inte sen. Men trots att det var en del gräl och drickande i mitt barndomshem så var vi inte utsatta på samma sätt som ni systrar TS. Vissa män ska helt enkelt inte ha tonårsbarn!

    Han måste lägga ner det där beteendet. Men jag vet inte riktigt hur du ska göra, utom att flytta och gärna ta med dig lillsyrran. Jag hade flyttat. Helt klart.

  • Anonym (:-O)

    Kan inte låta bli att bli förbannad på morsan som låter honom behandla er så här (även om hon säkert själv är nedtryckt av honom sen många år). Vad säger o gör hon när han t ex skruvar loss dörren till rummet där du är?

Svar på tråden Pappa med aggresionsproblem