Du som lämnat en destruktiv relation.

Jag gjorde det för sju år sedan. Fick hjälp av socialtjänsten, hemligt boende, skyddad adress, hela baletten. Det var jättejobbigt i början - om man inte har varit i en sådan relation är det svårt att förstå vilket grepp en annan människa kan få om ens liv. Men det går över. Nu kan jag se tillbaka och se hur mycket jag ändå har lärt mig om mig själv. Aldrig mer tänker jag hamna i en liknande situation igen. Mitt liv är bra nu, jag mår bra och har ett vanligt liv. 

Se till att ordna med barn och djur först och främst. Efter det kan du ta saker och pengar, om det går. Prylar går alltid att ersätta i värsta fall, ibland är det inte värt att tjafsa. 

Lämnade för ca 4 månader sen. Hela förhållandet präglades av psykisk misshandel och sexuell misshandel. Första veckan var fruktansvärd, jag flyttade in hos min syster och gav henne min telefon så att jag inte kunde kontakta honom och han inte kunde kontakta mig. Mådde extremt dåligt över hur han hade behandlat mig och att jag saknade honom trots det. Efter några veckor utan ständiga nedsättande kommentarer, bråk och tjafs eller hans stora ego och bekräftelsebehov började jag äntligen hitta lite av mig själv igen. Hon som tyckte om att skratta och ha kul, var självsäker och smart och tog för sig. Inte nån som är osäker, trippar på tå, kryper och gör allt för att den andra personen ska se henne och tycka om henne. Jag läste på massa om psykisk misshandel och kunde äntligen börja gå vidare. När jag väl insåg att det inte var mig det var fel på utan att han inte ens lever i samma verklighet som resten av världen var det dom en sten släppte från mitt hjärta. Jag slutade ta på mig hans skuld (varför ska jag skämmas för nåt som han har gjort mot mig?) och började gå framåt. Jag beslutade för att testa och göra saker; en kurs i stickning, resa iväg med vänner, äntligen renovera köket och bli volontär. För min familj och närmsta vänner berättade jag i princip allt och de var helt fantastiska och ställde upp med tid och tålamod. Jag mår idag bra även om jag fortfarande bär med mig ärren efter misshandeln, men de bleknar mer dag för dag. Jag har blockerat mitt ex totalt, han förtjänar inte att ens se mitt liv, jobbar mycket med min egen självkänsla och börjar äntligen känna förväntan över att träffa nån annan. Jag har funderat på att gå till en terapeut för att bearbeta men har börjat skriva ned allt istället för att få sinnesro. Jag är lite rädd att hamna i ett sånt här förhållande igen men om min magkänsla säger att nåt är fel nästa gång ska jag inte ignorera den!

Se upp så att ni inte hamnar i samma skit igen med ett annat as. Jag var så full av hopp och visshet om att nu kan livet bara bli bättre. Så träffar jag en ny och är överlycklig. Han är naturligtvis raka motsatsen till kräket jag hade.. från början. Sen visade sig han vara värre än den första.. Så en varning: tyvärr så drar man ofta till sig samma typ omedvetet. Så var väldigt försiktiga med att gå in i en ny relation..

En av lösningarna på problemet att inte hamna i samma fälla igen, är att vara singel ett tag och inte för tidigt gå in i en ny relation. Ta den tid som behövs för att reparera självkänslan och utveckla hälsosamma referensramar. Då minskar risken att dra till sig fel personer. För detta är vad det ofta handlar om. Det är sällan svaga eller trasiga människor som dras till idioter - som en del tror - utan det är idioterna som dras till dem. Jag vet, för jag levde i flera år i en relation där jag blev misshandlad och nedtryckt. (Jag var ganska stark och självständig när vi träffades, men ung och naiv). Tillslut fick jag modet och kraften att lämna. Bara några veckor senare träffade jag en ny kille som verkade perfekt i början (precis som mitt ex...) Men efter några månader började han visa samma tendenser. Efter det var jag singel i drygt ett år och jobbade mycket med mig själv, gick i terapi bland annat. Nu har jag äntligen träffat en man som respekterar mig. Nu vet jag vad jag ska titta efter och vilka varningstecken jag ska vara uppmärksam på. Det gjorde jag inte tidigare, även om jag trodde det.

Och TS, jag har periodvis mått uselt... Nu mår jag bra, men det går upp och ner. Man har så mycket att bearbeta. Så många motstridiga känslor... Men det KOMMER att kännas bättre, jag lovar. Tänk på att även en resa på tusen mil måste börja med ett enda steg. Lycka till!

Jag går just nu genom en sådan separation ..en väldigt utdragen en, där ingen av oss vågar släppa taget...
har levt i nästan ett år i konstant paranoid svartsjuka, total kontroll, psykotiska utbrott (ett par ggr trodde jag att bilrutorna skulle sprängas av hans skrikande), mindre våld, förnedring och sv. plus en abort..(eller minus ett önskat barn..)

det mest fruktansvärda är att jag känner mig fortfarande kär, inte med huvudet då, då jag fattar att människan inte har en enda egenskap som kan göra ett förhållande hållbart och inte en egenskap som är älskvärd, men mest för någon sjuk dragningskraft, sexuell lust...  och har ingen aning hur jag blir av med detta skit. Han gör det inte lättare när han säger "glöm bort mig!", och sen skickar nästan varje dag något meddelande/bild...

Ber Gud varje dag att sända mig en BRA människa att bli ömsesidigt blixtkär i snarast möjligt.
Under tiden försöker att få mig upptagen (trots att inget känns speciellt kul), vara så social som möjligt, det dämpar smärtan och fyller huvudet med andra tankar för en stund.

2014-07-07 gjorde jag samma sak. Lämnade en mycket destruktiv relation. Mitt liv har bara blivit bättre och bättre sedan dess. Det är jobbigt i början och speciellt det där med att de tar kontakt hela tiden. Byt nummer och ha minimal kontakt.

Blev nedtryckt i 2,5 år. Terror på alla plan. Tappade totalt bort mig själv och tassade varje dag på tå för att blidka honom. Men självklart lyckades jag aldrig. Det fanns alltid något han kunde skrika och skälla om. Och det var ALLTID jag som ställde till allting och förstörde. Han missade aldrig en chans att berätta hur löjlig, ful, dum i huvudet och störd jag var. 

Han dumpade sedan mig när mina sparpengar tog slut (pengar han levt på hela tiden). Jag mådde sinnessjukt dåligt eftersom jag ju trodde att jag inte skulle kunna hitta någon annan. När vi möttes hade jag ett bra självförtroende men inte längre. Vi blev tillsammans igen (varför förstår jag inte men jag var väl extremt nedgången och trodde mig inte förtjäna bättre). Han började bete sig som en idiot igen och jag sade "hit men inte längre" och tokdumpade honom. En tuff tid följde men idag är jag lyckligare än aldrig förr. Jag har ett underbart boende som jag drömt om sedan barn, har funnit inre harmon, är otroligt lycklig med min trolovade och känner att jag fått allt jag någonsin kan önska. Till på köpet vet jag efter min jobbiga tid med exet att mina vänner verkligen är riktiga vänner som finns där i vått och torrt. 
Jag har lärt mig så sjukt mycket av det här och kommer inte gå i samma fälla igen.