Du som lämnat en destruktiv relation.

Grattis!

Visst kommer det vara jobbigt men livet blir snart så mycket lättare.

Jag lämnade ett sånt förhållande. Det var mitt livs bästa beslut! Jag blev självständig och lärde mig att stå på egna ben. Flyttade tillbaka hem (35 mil). Fick ett jobb direkt, lägenhet och träffade en heeeeelt fantastisk kille som behandlar mig som en prinsessa! Jag är SÅ lycklig idag!

Det finns hopp! Det är tungt nu i början. Men gråt, älta och må skit!! Få allt ur ditt system! Det kommer att komma gråa dagar... Men de blå är så mycket starkare och bättre!

Jag lovar dig!!!!! Det kommer att vara ditt livs lyckligaste dag när du inser hur bra du har det utan honom!

Lämnat en mycket destruktiv relation. Skriver mer imorgon, måste sova nu:)

Kan bara säga grattis!!

Äger ni bostad/bil/husdjur och dylikt ihop?då kommer processen garanterad att bli tuff. För mig var det tuffare att styra upp allt sånt än att leva i förhållandet. Han blev så sjukt mycket mer elak när jag väl tagit beslutet.

Lite drygt ett år efter att jag avslutat det hemska förhållandet träffade jag min nuvarande sambo och han är verkligen perfekt. Han behandlar kvinnor med respekt, är klok och skämmer bort mig som ingen annan gjort tidigare. Om några veckor får vi vårt första barn och jag är så fruktansvärt lycklig idag.

Det trodde jag inte för fyra år sedan. Så även om det känns tufft nu - ge det något år så ska du se att du kommer att känna riktig lycka igen. Kram!

Tack.

Ja, värre känns det inte som det kan bli iaf.. Detta måste ändå vara nedre botten (hoppas jag).

Tänkte på det idag på fm när jag var iväg lite (innan jag fick fly hals över huvud) när jag såg alla glada människor i det fina vädret, att jag med skulle vilja ha det så. Vara lycklig, hitta någon som vill göra mig lycklig, där vi kan göra varandra lyckliga. Att en så självklar sak manipulerats bort från mig, där jag tillåtit någon annan bete sig så illa mot mig.

Men nu är första steget i rätt riktning taget.

Åh vad härligt att läsa!

Tack så mycket för att du delar med dig, jag uppriktigt glädjs åt att allt blev så bra för dig. Karma på bästa sätt.

Det kommer bli jobbigt, och det kommer troligen kräva många tårar ytterligare tills jag med är där. Men att stanna med en så elak människa och bli så illa behandlad är inte att leva, man är mer som en levande död. Ett skal fyllt av sorg.

Ja, snälla gör det.

Lämnade för drygt 4 år sedan ett destruktivt förhållande. Kan inte säga att det är lätt...tyvärr.

Kan fortfarande sakna, det okomplicerat, att man visste eller trodde man visste hur framtiden var. Nu vet jag inget längre, räknar inte längre med någon annan. Men vill jag ha mitt liv så?

Japp, vi äger hus, bilar, båt, djur (etc osv) ihop. Så det lär inte bli trevligt att ta sig ur den röran eftersom vi äger så mycket tillsammans. Jag försöker förbereda mig på krig vad det gäller den delen. Men jag tror ändå att det kommer bli värre för honom ändå, eftersom han förlorat all inverkan och kontroll över mig nu. Det blir nytt för honom att inte kunna få säga och bete sig som han vill längre...

Han har skrivit massa sms nu i kväll och telefonen plingar var och varannan minut, han har troligen panik över att jag stack. Han pendlar mellan att predika om vilken skit jag är och att försöka vara "snäll", han vet nog inte riktigt vilket ben han ska stå på.

Grattis till er lilla bebis, det låter helt ljuvligt det du beskriver. Jag hoppas om några år att jag är den som skriver ett inlägg som ditt i någon tråd.

Jag funder också på att lämna. Min man är destruktiv mot mig hela tiden. Har varit det i många år. Men jag har trott på allt han sagt, att allt är mitt fel, att det är fel på mig. Har börjat inse nu (efter googlande och hittade då psykisk misshandel)  att det inte är mig det är fel på. Jag mår bra när han inte är hemma men så fort han kommer hem ändras allt. Jag får sån negativ energi.
Allt jag tycker är roligt, som att träna, lyssna på musik, åka iväg någonstans rackar han ner på.
Nu är jag sjukskriven pga utbrändhet/utmattningssymtom. Jag har gjort en massa tester nu de senaste månaderna för stroke,m.m men allt visar att det är bra.
Då måste det vara utbrändhet. När jag är ledsen brukar maken trösta mig ibland med att säga att det tar lång tid att komma tillbaka, men det blir bra.
Vad ska liksom bli bra när han fortfarande är som han är? När han inte vill ändra på sig.
Han är sur för att jag är sjukskriven nu och inte orkar som förut. Att jag är yr och inte kan köra bil, så måste han köra.
Alltså hur kan han vara sur att jag mår dåligt, att jag ser svart i saker?! Varför stöttar han inte, utan bara blir arg på mig?
Jag förstår inte.

Skönt att du har tagit dig därifrån.Hoppas att allt blir bra för dig!!! Har ni barn tillsammans?
Många kramar till dig