'Dottern' född i fel kropp?

Varför säger hon att hon är en pojke? Alltså vad är det som gör att hon känner sig som en pojke?

Jag är själv uppväxt som pojkflicka. Kort hår, lekte nästan enbart med killar, aldrig gillat klassiskt tjejiga grejor men däremot det mesta av de lekar som pojkarna lekte. Hade ett antal mer ytliga kompisar (typ föräldrarnas vänners barn) som länge trodde jag var pojke.

Nu är jag vuxen, anser mig ff ha mer gemensamt med män, har många manliga vänner och tycker alltid t ex svensexor låter sjukt mycket roligare än de tillhörande möhipporna man själv är hänvisade till :) har nog ff mer manliga intressen än kvinnliga.

Funderade mycket när jag var yngre på om jag borde varit pojke ist men alltså näe. Jag är jag och jag har kommit fram till att för mig är kön rätt oviktigt. Jag känner mig inte okvinnlig för jag vet inte ens hur man ska känna sig som kvinna? Finns det någon grundregel för hur man ska känna sig som flicka/pojke/kvinna/man? Jag är skeptisk, däremot finns det en massa åsikter om hur man ska bete sig och tycka om och sånt. Men det tror jag är farligt att förväxla, dock lätt hänt för ett barn (jag gjorde det själv)

Jag säger inte att man inte kan känna sig som "fel" kön, även om jag själv inte förstår hur man ö h t kan känna sig som ett kön. Men hade något av mina barn haft de tankarna hade jag börjat få barnen att bena i varför. Varför känner du dig som en pojke? Varför är det oförenligt med att vara en flicka? Inte dömmande utan för att reda ut tankar och känslor. Sen kanske de kommer fram till att de är födda i fel kropp eller så kommer de fram till att de är ok att vara en tjej som är som samhällets bild av hur en kille ska vara (eller tvärtom). Men oavsett nyttiga reflektioner.

Det här är intressant, har ingen aning om definitionerna är eg men för mig är kön enbart fysiskt.

Typ så här, i botten har vi en människa, en homo sapiens. Denne kan ha könskromosomer xx eller xy (ja vi skippar fallet med felaktiga kromosomuppsättningar för enkelhetens skull). Det påverkar om det blir en kvinna eller en man. Sen kan alla människor ha olika egenskaper, intressen känslor o s v. Säger man att något är manligt så gör man genast en djävligt grov generalisering på typ 50% av jordens befolkning. Vad man än säger kan man ge sig tusan på att ett rätt stort antal personer kommer att falla utanför ramen. Finns liksom inget förutom det rent fysiska som stämmer över alla religioner, länder, kulturer o s v.

Likaså om man säger att något inte är manligt så kommer ett rätt stort antal ändå att passa in på det p g a den individuella variationen.

Jag kan inte komma på något enda icke fysiskt relaterat som jag skulle säga är kvinnligt eller manligt. Därmed kan jag verkligen inte förstå hur man kan säga att man har en mental könstillhörighet (oavsett om den stämmer med ens fysiska kön) för exakt vad är det man ska känna då?

Jag vet att det finns de som från tidig ålder hävdar att de borde fötts som det motsatta könet. Jag respekterar det och de individerna även om jag inte förstår. Men jag tror också att det i de flesta fall bottnar i de olika förväntningar som omgivningen har på de olika könen. Och då tror jag man gör bäst i att ifrågasätta vad vi förväntar oss av varandra.

Så jag menar inte att en 5-åring inte kan känna sig som det motsatta könet men jag tror inte på att börja i den ändan att anta att det faktiskt är så utan resonera mycket, ha respekt för vad barnet känner och ta det från där. Antar man direkt att barnet ska vara (i det här fallet) pojke så hamnar det på nytt i ett fack som det kanske senare inte upptäcker sig bekväm med heller.

Men i den åldern är det ju bara att låta henne gå med pappa/storebror. Finns väl ingen anledning att neka en 4-åring det?

Mina barn har också haft funderingar kring omklädningsrum och vi har helt enkelt sagt att små snippor och snoppar får välja själv. De stora får inte välja. Och ja när jag tänker efter är det nog precis så jag förklarat det för ena sonen hade extremt svårt att fatta vad som var flicka/pojke/han/hon. Han bara slumpade ut det till folk hela dagisperioden och kallade morfar för hon, undrade om mormor hade snopp o s v. Så det blev enklast att bara förklara med det fysiska vilket möjligen skulle tilltala ditt barn mer eftersom hon säger sig vara pojke men dock med snippa.

Iaf så har de frågat vidare varför man måste gå på olika ställen och jag har sagt något i stil med att det bara är så. En del med stora snippor eller snoppar tycker det är pinsamt och jobbigt att vara med andra som inte har samma. Då har barnen skrattat och tyckt det varit lite fånigt och sen accepterat det ungefär som att man måste ha sockar på lekland. De har tyckt det varit tråkigt att vi inte kan byta om ihop men vi har gemensamt konstaterar att det är ju tur vi är här för att bada och inte byta om. Nu är vi snabba så syns vi snart i badet.

Men som sagt under skolåldern låt henne välja, min 8-åring valde ofta att gå med mig när han var lite mindre och då tog mannen yngsta tjejen.

Om hon inte växer från det utan det fortfarande känns helt fel när hon är så stor att det inte är ok att gå med pappa kan jag inte tänka mig att det skulle varit en nackdel att låta henne hållas medans det går.