'Dottern' född i fel kropp?

Jag har inte varit med om detta och tänker därför inte försöka komma med förslag heller. Jag ville bara kommentera att du verkar hantera detta på ett väldigt bra och öppet sätt. Det tror jag din son/dotter kommer uppskatta mycket senare i livet.

Jättebra att ni har en tillåtande attityd. Det är möjligt att ni skulle kunna hitta någon bra psykolog privat eller via barnpsykiatrin som är insatt och som ni kan bolla den här sortens frågor med. (Alltså inte till barnet utan för er föräldrar att ha som bollplank i allt från med psykologiska frågor till mer konkreta (tex hur gör vi när det är dags för skolstart? Vilket namn vill barnet bli kallat etc?) f ö så föreslår jag pronomenet hen istället för "han"/"hon". Varmaste lycka till på vägen för er och ert barn!

Fast om barnet uppenbarligen är pojke så blir ju "hen" fel pronomen. Jag tycker att "hen" är ett bra pronomen om det används korrekt, alltså när det inte framgår vilket kön någon har eller om personen i fråga själv definierar sig som ickebinär eller liknande.

Varför säger hon att hon är en pojke? Alltså vad är det som gör att hon känner sig som en pojke?

Jag är själv uppväxt som pojkflicka. Kort hår, lekte nästan enbart med killar, aldrig gillat klassiskt tjejiga grejor men däremot det mesta av de lekar som pojkarna lekte. Hade ett antal mer ytliga kompisar (typ föräldrarnas vänners barn) som länge trodde jag var pojke.

Nu är jag vuxen, anser mig ff ha mer gemensamt med män, har många manliga vänner och tycker alltid t ex svensexor låter sjukt mycket roligare än de tillhörande möhipporna man själv är hänvisade till :) har nog ff mer manliga intressen än kvinnliga.

Funderade mycket när jag var yngre på om jag borde varit pojke ist men alltså näe. Jag är jag och jag har kommit fram till att för mig är kön rätt oviktigt. Jag känner mig inte okvinnlig för jag vet inte ens hur man ska känna sig som kvinna? Finns det någon grundregel för hur man ska känna sig som flicka/pojke/kvinna/man? Jag är skeptisk, däremot finns det en massa åsikter om hur man ska bete sig och tycka om och sånt. Men det tror jag är farligt att förväxla, dock lätt hänt för ett barn (jag gjorde det själv)

Jag säger inte att man inte kan känna sig som "fel" kön, även om jag själv inte förstår hur man ö h t kan känna sig som ett kön. Men hade något av mina barn haft de tankarna hade jag börjat få barnen att bena i varför. Varför känner du dig som en pojke? Varför är det oförenligt med att vara en flicka? Inte dömmande utan för att reda ut tankar och känslor. Sen kanske de kommer fram till att de är födda i fel kropp eller så kommer de fram till att de är ok att vara en tjej som är som samhällets bild av hur en kille ska vara (eller tvärtom). Men oavsett nyttiga reflektioner.

Min brorson föddes i en flickas kropp, med snippa. Sen han var liten har han sagt att han var en pojke och vi i släkten har alltid sett honom som det. Föräldrarna var öppna och lät honom vara det han ville. När han var 16 påbörjades en utredning och han fick börja äta hormoner och bröstkörtlarna opererades bort. Han bytte också namn till ett killnamn. Då började han blomma ut och blev en artig, rolig och trevlig kille. Innan hade hans tonårstid varit jobbig. En trulig svartklädd person som undvek folk. Han hade dock massor av kompisar så han var aldrig ensam. Vid 19 tog han sitt liv. Det fanns ett gäng personer som gjorde allt för att svartmåla honom. Hans könsidentitet diskuterades på sociala medier och några personer gjorde allt för att bevisa att han var tjej. Som barn hade han ett tjejnamn ( bytte till killnamn när han var 16). Dessa elaka personer hade lagt upp länkar till hans tidigare liv då han officiellt var flicka. Dom hade till och med gjort sej besväret att hämta utdrag ur Skatteverkets personregister och lagt upp för att bevisa och kort från skolkatalogen där hans flicknamn stod. Så just när alla vi i hans närhet äntligen vågade pusta ut och vara glada för att han hittat sej själv och mådde bra, trodde vi så orkade han inte längre. Ditt barn kanske är som min brorson och vill bli en pojke fullt ut. Mitt råd är att skydda ditt barn under uppväxten så att det inte går att spåra tillbaka att ditt barn föddes som flicka. Har du möjlighet så ändra ditt barns namn till ett som både pojkar och flickor kan heta innan barnet börjar skolan. På så sätt kan ingen med hjälp av skolkatalogen bevisa att barnet är tjej eller kille, annars låt barnet aldrig vara med i skolkatalogen med namn. När barnet blir lite större ansök om skyddad identitet. Ett annat problem är duschen efter gympan. Det diskuterades också på nätet av anonyma klasskompisar att dom sett att han hade snippa. Jag vet inte riktigt hur man skyddar sitt barn där men det kan vara bra att fundera på . Skydda ditt barn är mitt råd, men låt barnet vara exakt den hen vill vara. Tänk på att det alltid finns elaka personer som gillar "sensationer". Lycka till och ursäkta att jag inte kunde styckeindela, fungerar tyvärr ej på min gamla telefon.

Håller med dig. Tänkte närmast på här och nu och kanske i diskussionssammanhang. Fick känslan av att det hela inte var riktigt "självklart" ännu. Det är ju även så att barn testar sig fram i vissa åldrar. Mamman kallar ju barnet än så länge för "hon"...

Klokt skrivet!

Tillägg. Det finns inget som säger att din barn vill bli pojke när barnet är äldre. Barnet kanske nöjer sej med att vara "flicka" och då uppstår aldrig dom problemen som min brorson råkade utför. Jag ville absolut inte skrämma dej bara upplysa dej hur det kan bli om man inte är vaksam.

Jag har också alltid varit intresserad av 'pojksaker' och 'pojklekar'. Hade alltid kort hår, vägrade klänning, kjol, rosa osv.

Men jag förstår inte heller varför man måste definiera sig som han eller hon. Eller hen för den delen. Jag var alltid bara 'JAG'. Jag presenterade mig som mitt namn. Pojke eller flicka var liksom ointressant...

Jag var givetvis medveten om att jag hade en snippa. Men sen var det liksom inte mer med det...

Även ni personligen alltis varit pojkflickor som yngre och kommit fram till att ert kön inte är så viktigt för er, så innebär inte det att det inte är viktigt för andra. Vissa personer vill verkligen ha en definierad könstillhörighet, även om den inte är samma som de könsorgan de föddes med, medan vissa inte bryr sig nämnvärt eller alls.

Om nu TS barn verkligen känner sig som en pojke så gör barnet det. Det kan vara en fas och barnet växer upp och känner att flicka är rätt tillhörighet eller att barnet inte bryr sig som vissa utav er. Eller så är det inte en fas och då känner sig verkligen barnet sig som en pojke och vill bli betraktad som pojke och inte pojkflicka. Oavsett hur TS barn känner sig nu eller senare i livet måste ju detta respekteras :)