Forum Tonåring - Förälder
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • 13 årig tjej sitter hemma själv

    Mån 18 jul 2016 16:45 Läst 3881 gånger Totalt 14 svar
    Mån 18 jul 2016 16:45

    Har en 13 årig tjej som bara sitter hemma på sitt rum hela sommarlovet. Hon har kontakt med kompisar via sociala medier men de träffas inte. Hon frågar om de ska va men får alltid nej eller att de inte kan eller någon annan ursäkt. Jag håller på att bli galen!
    Vi uppmuntrar henne att gå ut och cykla eller köra långboard en runda eller gå ner och bada (bor precis vid havet) - göra någonting för att se om hon träffar någon och helt enkelt komma ut ur huset en stund! Men nej, det vill hon inte göra, det är precis som om hon är rädd för att synas ute själv.
    Jag föreslår att hon ska följa med om jag behöver iväg något ärende (jobbar hemma), men oftast vill hon inte. Jag har föreslagit att hon ska delta i någon av kommunens aktiviteter men ingenting intresserar henne. Hon tycker inte om lagsporter, annars hade hon kanske varit med i något lag och haft träningar och sånt. Men nej.
    Jag har ständigt dåligt samvete för att hon är så mycket själv. Under skolåret är det ofstast likadant på helgerna, men då är jag mer lugn med det för hon får kämpa rätt mycket i skolan och behöver vila på helgen. På skoldagarna har hon kompisar att vara med, varför träffas de inte på loven? Jag fattar att de kan vara bortresta och vara på läger och umgås med familjerna, men inte alla och inte hela tiden?!?  Är det något med henne som gör att ingen vill vara med henne? Vi får inte det intrycket. Är det en fas hon ska igenom och vi ska bara ge henne tid att mogna in i ett annat sätt att hantera situationen?
    Vet inte.

  • Mån 18 jul 2016 16:53 #1

    Har hon verkligen några vänner då? - Fråga henne!

    Säger hon inget, så kolla hennes historik på datorn. Skriver hon dagbok så är det eran plikt som föräldrar att läsa den (i smyg) om ni misstänker att hon mår dåligt. JO, SÅ ÄR DET! Mår barnet/ungdomen dåligt så gör man sitt yttersta för att hjälpa och stötta - innan det eventuellt är försent.

  • Mån 18 jul 2016 17:37 #2

    Som jag tolkar henne så mår hon inte dåligt, hon är glad och pigg och håller på med saker på sitt rum, sitter inte bara och glor hela tiden.  Vi pratar mycket med varandra, hon berättar om kompisarna och vad de och hon skrivit till varandra. Jag frågar också, för att försöka utläsa hur hon mår. Jag vill dock inte lägga min oro i hennes huvud, att det skulle vara henne det är fel på och att ingen vill vara med henne. Hon har aldrig uttryckt något åt det hållet. Läsa hennes dagbok skulle jag aldrig göra, inte förrän jag verkligen misstänker att det är något fel!

    Jag fattar bara inte hur ungdomar funkar idag, det verkar som om hela deras tillvaro är planerad och sen när det blir ledig tid så ids de inte göra något utan vill bara hänga hemma själva. Vår familj funkar tvärtom, vi har inte en massa aktiviteter inplanerade utan tar dagen som den kommer, har mycket "bara vara" tid. Väldigt skönt, men jag önskar att hon kunde "bara vara" med kompisar då och då. Ibland tänker jag att det är mer mitt problem än hennes, för hon verkar inte må dåligt av det. Inte mer än att hon är uttråkad ibland.

  • Mån 18 jul 2016 17:39 #3

    Det kan ju vara så att hon vill vara själv. Jag var sån förut då var jag i och för sig lite äldre än hon är men vissa känner inte ett behov av att vara med andra människor hela tiden och då kan sommarlov och helger vara den tiden då man faktiskt får vara ifred och vila upp sig. jag tycker det är jättebra att ni uppmuntrar till att hon ska hitta på saker eller följa med på ärenden eller testa sporter eller andra aktiviteter men om hon inte vill det behöver det inte vara konstigt heller. jag tror viktigaste är att man är uppmuntrade och frågar hur hon mår och vad hon känner utan att få det att verka som att något är eller att man tror att något är fel. också att om hon säger att hon mår dåligt eller är trött eller så varken få det att verka mer eller mindre allvarligt än vad det är. 

    Kolla dagbok och dator och så, visst om man verkligen tror att något är jättefel och att hon mår hur dåligt som helst. annars tycker jag absolut inte man ska göra det, i en degbok skriver man allt för man tänker att det aldrig kommer vara någon som läser det, därför kan du som förälder kanske få reda på saker som inte är allvarliga men som du inte hade velat veta och det kan sedan vara svårt att inte prata om det. dessutom så skulle hon inte lite på er på väldigt länge om hon får reda på att ni har läst hennes dagbok oavsett vad anledningen var.. 

    Kort sagt, visa att ni finns där för henne och fortsätt uppmuntra, behöver inte vara något allvarligt alls, kan vara en fas eller bara att det är så hon vill ha det.. 

  • Mån 18 jul 2016 18:05 #4

    Min 14-åring är ungefär likadan. Sover halva dagen, socialiserar över nätet och kanske, KANSKE, ses ett par kompisar ute efter 20.00. Nu har även vi semester och kan dra ut henne, men hittills har hon mest varit inne.

  • Mån 18 jul 2016 18:09 #5

    Vad är det med dagens ungdomar!? :O

  • Mån 18 jul 2016 18:26 #6

    Pokemon Go?

  • Mån 18 jul 2016 18:37 #7
    66an skrev 2016-07-18 17:37:34 följande:

    Som jag tolkar henne så mår hon inte dåligt, hon är glad och pigg och håller på med saker på sitt rum, sitter inte bara och glor hela tiden.  Vi pratar mycket med varandra, hon berättar om kompisarna och vad de och hon skrivit till varandra. Jag frågar också, för att försöka utläsa hur hon mår. Jag vill dock inte lägga min oro i hennes huvud, att det skulle vara henne det är fel på och att ingen vill vara med henne. Hon har aldrig uttryckt något åt det hållet. Läsa hennes dagbok skulle jag aldrig göra, inte förrän jag verkligen misstänker att det är något fel!

    Jag fattar bara inte hur ungdomar funkar idag, det verkar som om hela deras tillvaro är planerad och sen när det blir ledig tid så ids de inte göra något utan vill bara hänga hemma själva. Vår familj funkar tvärtom, vi har inte en massa aktiviteter inplanerade utan tar dagen som den kommer, har mycket "bara vara" tid. Väldigt skönt, men jag önskar att hon kunde "bara vara" med kompisar då och då. Ibland tänker jag att det är mer mitt problem än hennes, för hon verkar inte må dåligt av det. Inte mer än att hon är uttråkad ibland.


    Vi verkar ha samma inställning till fritid! Många av våra vänner har sin semester/helger minutiöst planerade, inte ett uns spontanitet. Min mans släkt är sju resor värre; där ska barnen dras hem från stranden klockan 14 för att de ska "vila"! De är i 10-årsåldern! De ska då vara inne och "varva ner". Många familjer har det tyvärr såhär. 

    Mår hon inte dåligt av det, då är det snarare andra familjer som är för upptagna. Vad säger hon själv? 
  • Mån 18 jul 2016 22:13 #8

    Jag är glad att mina barn är hemma mycket. Jag ser ibland 13,14,15 åringar ute och super och skriker. Då har man inte gjort vad man ska som förälder. Det finns t.o.m lag på det som ni alla vet. Jag vill inte ha ett samtal från polisen där dem säger att något hemskt har hänt.

  • Tis 19 jul 2016 10:46 #9

    Min 12-åring är det likadant med. Han är inte jättesocial, har ett par nära vänner. Nu på sommaren är de bortresta och jag har försökt peppa att han ska ringa andra. De är dock på semester eller kan inte träffas av andra anledningar. Känns lite sorgligt och jag känner igen min egen ganska ensamma barndom. Jag tyckte själv det var nästan förnedrande att gå ut med min mamma, kändes otroligt ensamt och utstött och var rädd att träffa klasskompisar när jag hängde med en förälder.

    Det är inte mycket man kan göra dock. Har du syskon eller kompisar med barn i samma ålder som du kan styra upp nåt med?

  • Tis 19 jul 2016 11:17 #10

    Min 14 åriga kille är exakt likadan. Ringer nån gång någon kompis är han alltid pigg på att hänga med och enligt kompisarnas föräldrar är det likadant med deras söner. Men varför vill de då inte umgås? Hittade man nåt kul att göra så ville man ju göra det varje dag, men icke.

    Länge har vi tjatat, varit bekymrade och pressat mest för att jag är rädd för depression när man bara sitter i sängen hela dagen. Nu har jag bestämt mig för att sluta lägga ytterligare börda och dåligt samvete på honom. Måste ju kännas jättetrist att inte umgås med kompisar utan mest vara med oss, man behöver ju inte göra det värre. Försöker dock få honom att röra på sig nåt varje dag (tillsammans med mig).

    Vad vi också gjort som är lyckat är att umgås med kompisarnas föräldrar, då träffas barnen och har jättekul.

  • Tis 19 jul 2016 15:27 #11

    Det verkar inte som hon mår dåligt av det som sagt, kanske någon enstaka gång som hon är uttråkad och tycker det är trist att ingen kan/vill vara. Annars pysslar hon med sitt och verkar nöjd med det.

    Vi har inte syskon med barn i samma åldrar, de är vuxna allihop. Både jag och min man är yngst i våra familjer och vi träffades rätt sent i livet så vi "ligger efter" kan man säga. Kompisarnas barn är också vuxna så vår dotter är van att vara själv med oss vuxna när det är fest eller nåt sånt.

    Visst är jag glad att hon är hemma och inte ute på stan och driver! Men det skulle vara bra för oss alla tror jag om hon hade någon att vara med hyfsat ofta.
    Mitt minne säger att jag själv var mycket mer ute eller hemma hos kompisar, vi hittade alltid på någonting. Vi hade ju inte TV på dagtid, surfplatta, mobil, dator eller TV-spel - man var helt enkelt tvungen att hitta på något för att ha att göra. Är det förklaringen till hur det är idag? Eller är det för enkelt att skylla på det?

  • Ons 20 jul 2016 10:30 #12

    Däremot mår jag dåligt av det. Jag vet att jag inte kan göra något för att hjälpa henne md just den situationen men det känns ändå som det är mitt/vårt fel. Att hon är ensambarn, att vi inte har fler barn i umgängeskretsen/familjen, att vi gillar att vara hemma och inte åka iväg på massor med aktiviteter hela tiden. Jag håller på att försöka jobba undan så hon och jag ska kunna hitta på saker tillsammans på eftermiddagarna i alla fall (mannen måste jobba).

    Varför vill inte hennes kompisar från skolan vara med henne? Igår frågade hon om en av hennes bästa vänner ville vara som idag. Nä, det kunde hon inte för hon skulle vara med en av de andra tjejerna i klassen "och vi ska ha jättekul!" skrev hon (för de textar ju bara, de ringer aldrig till varandra). De brukar vara tillsammans alla tre eller ännu fler, varför kan det inte vara så nu på lovet? Jag fattar inte!! Och det tär på mig, jag blir så ledsen å hennes vägnar. Hon sa att hon faktiskt började tycka att det är tråkigt att var själv hela tiden.
    jag förslog att vi skulle ladda ner Pokemon Go, men det ville hon inte alls, varken för att göra det själv eller med mig. Ska nog ladda ner det ändå, kanske hon hakar på trots allt.
    Hur ska jag göra så att detta inte äter upp mig inifrån?

  • Fre 19 aug 2016 15:46 #13

    Det är ju inget fel i att vilja vara ensam men att hela tiden sitta inne är ju mindre bra. Försök att hitta en aktivitet som hon gillar. Muta lite och be henne testa. Då komemr hon i ett sammanhang med  likasinnade. Då är det lättare att bygga upp en vänkrets som funkar. Man kan ju hamna i en klass eller en skola där man inte knyter an till dem som finns  i ens närhet, Då är det ju inte så kul att umgås. Men har man ett gemensat inresse så blir det annrolunda. Behöver ju alls inte vara sport utan musik, körsång, bild, pyssel trädgård Det finns ofta mer att väla på än man tror

  • Fre 15 jan 20:23 #14

    Hej! Ser att det är gammal tråd. Men min dotter är oxå 13 år och sitter 24/7 i sitt rum . Vill inte gå ut. Träffar inga kompisar. Jag börjar bli orolig för henne. Har det ändrat för din dotter TS nu efter några år? Tack på förhand!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll