Planera kejsarsnitt? Hur får man det?

Jag vet hur du känner, TS, jag var livrädd för att tvingas föda vaginalt. Det är okej att känna så! Du kan absolut begära att få ett planerat snitt på grund av förlossningsrädsla. Det är en helt giltig anledning. Det fungerar nog lite olika i olika landsting, så det är svårt att ge dig bra råd. Men när du blivit gravid ska du först prata med din barnmorska på MVC. Det är bra om hon skriver en bra remiss - så om det går, försök hitta en barnmorska som inte är negativt inställd till snitt. Fråga runt bland dina väninnor kanske? Sedan kommer du förmodligen till någon mottagning för att diskutera saken med specialutbildad bm. Därefter till en läkare som fattar beslutet. (Själv slapp jag auroramottagning och fick komma direkt till läkaren, tror det var tack vare att min bm skrev en bra remiss som inte lämnade så mycket att ifrågasätta.)

Om du verkligen känner att vf inte går för dig, var jättetydlig med det och vackla inte. Socialstyrelsens riktlinjer är tydliga i att kvinnor inte ska tvingas till vaginal förlossning mot sin vilja, kom ihåg det. Berätta ärligt om din rädsla utan att skämmas. Du har inget att skämmas över!

Jag fick mitt snitt beviljat ganska enkelt efter ett samtal med läkaren. Jag är över 35 och planerar max 2 barn, jag har gått i terapi i många år och försökt reda ut mina känslor på egen hand, det var två saker som jag tror gjorde det enklare att få snittet beviljat. Är man ung och kan tänkas vilja ha många barn är det mer komplicerat, de flesta risker som finns med snitt uppkommer efter flera snitt när livmoderväggen kan ha försvagats.

Jag var redan i v 35 när jag träffade läkaren, pga väntetid, så det var många månader av grav ångest och oro. Jag vet precis hur du känner, och det är hemskt. Jag var väldigt rädd att det skulle påverka min anknytning till barnet, eftersom förlossningen var som en stor svart vägg av ångest framför mig som jag inte kunde se bortom.

Allt gick bra till slut! Förlossningen en jättefin upplevelse! Att få föda utan panik och ångest var underbart, och så fort jag fick bebisen i min famn kände jag att hen var min och värd all skit som graviditeten innebar. Jag återhämtade mig jättesnabbt, var uppe och stod samma kväll och kunde duscha själv morgonen efter. Promenader inga problem efter en vecka. Efter 4-5 veckor kände jag mig helt återställd. Kunde jogga lugnt efter typ 6 veckor. Alla har naturligtvis inte sådan tur med återhämtningen - men för många går det jättebra och är inte jobbigare än efter en enkel vaginal förlossning. Och ännu viktigare: jag mådde bra psykiskt och kunde knyta an till min bebis utan att hamna i den depression jag var rädd för. Det känns som den allra största vinsten.

Lycka till TS - du klarar det här!

Om man väljer att bli förälder över huvud taget så "klara de sig själva" med hjälp av bidrag... eller menar du att frivilligt ensamstående ska uteslutas från barnbidragssystemet och fp-systemet? Hur ser du då på de som blir ofrivilligt ensamstående föräldrar, ska de oxå uteslutas?

Jag som är gift och tvåbarnsmorsa hade inte kunnat vara hemma utan föräldrapeng heller.

Va så lite så, enjoy!

Vad får dig att tro att jag inte är vuxen? Att jag inte har rätt förutsättningar? Och jag har aldrig sagt att jag abortsnittades eller att jag var rädd. Jag sa att jag haft en ovanligt jobbig sen abort. För att min livmoder inte jobbade som den skulle.

Du kan lugna dig med att säga att jag är en egomorsa som bara säger att jag skulle klara mig själv och i själva verket hamna på bidrag. Jag skulle aldrig sätta ett barn till världen som jag inte har förutsättningar att försörja själv. Du vet att det är ganska mycket genomgångar för att få insemineras i Sverige? Man måste ha bra ekonomiskgrund, mycket stöd från andra och manliga förebilder. Så du behöver inte oroa dig.

Jag tycker däremot att det är väldigt oförskämt av dig att skriva ett sånt inlägg till någon som längtar oerhört efter barn och mår ganska dåligt över barnlöshet. Som att stampa in ytterligare i mig att jag inte bör ha barn. Men att jag inte var en trash kunde ju du inte veta bara förutsätta.

Ha en bra dag i solstolen

Jag förstår om du tror att mina sista ord '...haft bättre förutsättningar' var att ha bättre förutsättningar för att uppfostra/försörja ett barn. Men nu var det bättre förutsättningar för att föda normalt.

Låter konstigt att dom tog bort stygnen efter fem dagar.

Hur kommer det sig att man är livrädd för en spricka på någon centimeter, och därför hellre bli uppskuren 15-20 centimeter.

En vaginal förlossning kan ge men eller förändringar. Ett kejsarsnitt erbjuder samma risker för men, samt en 100 %-ig förändring. Du kommer garanterat ha ett ärr på magen.

Vissa har spindelskräck, vissa skräck för mörker och vissa för förlossning. Förstår inte varför TS ska behöva stå för hur hon kan vara det. Nu är det så och frågan TS hade var hur man kan kräva kejsarsnitt.

Riskerna med kejsarsnitt tror jag TS har kollat och det är onödigt att måla upp skräcksenarion, alla förlossningar kan sluta i kejsarsnitt så varför måla skräckpropaganda. (Det sista var inte till dig Haskel utan till många över som har skrämt mer än hjälpt)

För att de skador som kan uppstå i underlivet efter en förlossning kan ge men för livet i form av urin- och avföringsinkontinens. Att sexlivet kan bli förstört för all framtid. Ett ärr på magen ger inte så förödande konsekvenser. Aftonbladet har haft en artikelserie om just dessa skador. Där kvinnor har verkliga problem med sitt vardagliga liv efter en förlossning. Det rör sig om minst 3000 kvinnor som drabbas av detta varje år.

Jag har själv i min närhet fem bekanta som i olika grad drabbats av detta.

Då är det de som varit öppna om detta.

KS upplevs olika av alla. Har nog också bra läkkött, troligtvis, eller hög smärttröskel...? Var uppe och hämtade kvällsmat och duschade själv på BB samma kväll som jag snittats (båda gångerna). Åkte hem dagen efter. Åt endast Alvedon och Diklofenak i 5 dagar efter snittet eftersom jag ej tål morfin, sen var smärtan borta.

Läkte ihop helt på ca 3 veckor, och då menar jag alltså verkligen läkte så att ingen del av såret var öppet alls eller i behov av omplåstring. Känseln var lokalt borta i kanske 3 månader. Bar mitt äldre barn redan inom mån vecka kortare stunder och kände inte av snittet mer än när jag hostade. Kunde röra mig hyfsat obehindrat samma vecka och glömde ofta bort att jag skurits upp tills någon annan påpekade det.

Ska nu snart snittas för tredje gången och är minst orolig för smärtan (min syster som sprack vid vf hade tex mer ont under längre period än vad jag hade) men är mer orolig för oförutsedda biverkningar vid operationen i så fall, typ stroke (min kompis dog för ett par månader sedan vid ett snitt pga blodpropp).

Jag är planerat snittad med nummer 1 och kommer bli det nu vid förlossning 2 med.

Jag fick mina snitt beviljade utan bekymmer eller övertalan om att vaginal förlossning är bättre och bla bla bla...

Tack alla som delat med sig av sina och andras erfarenheter! Mycket intressant och nyttigt att läsa.

Jag tar till mig allt och kommer att fundera vidare. När det känns som om det är dags så ska jag försöka hitta en vettig barnmorska att prata med.

Dock är det fattigt med bra barnmorskor i våra stad känns det som.

Har ännu inte träffat någon som jag tycker är bra då jag varit dit för cellprov eller div preventivmedel.

Tusen tack alla iaf! :)

Jag bkev snittad med 1:an. Medicinska skäl. Väntar nu nummer 2 och har drabbats av en hel del komplikationer. Moderkakan växer igenom mitt gamla snitt. De kommer flrmodlingen ta bort min livmoder vid när de ska ta ut bebisen.

Även om komplikationer inte är så vanliga så händer det. Jag kommer inte kunna få fler barn efter min 2:a.

Jag hade gjort allt jag kunnat för att försöka komma över min rädsla innan jag gjort kejsarsnitt.

du undrar hur du får ett kejsarsnitt - om du har bestämt dig för att du absolut vill ha ett kejsarsnitt så kan du ju boka in ett samtal till läkare på spec-mvc och säga att du gått igenom nåt traumatiskt (hitta på nåt) och att du är bestämd på att du vill ha ks. då kommer det inte vara svårt för dig att få det beviljat.

ja, är man trång därnere kan det innebära större risk för att spricka stort, särskilt om huden är stram och oeftergivlig. det måste inte heller betyda att man kommer spricka mkt men det vet man aldrig förrän efteråt. det kan verka töjligt närhuvudet föds fram men så kan barnets axel orsaka en stor bristning, eller också inte. som sagt, det vet man aldrig förrän efteråt.

synd att folk kommenterat vid gyn-us hur trång du, det är typiskt att såna kommentarer som slängs ut i förbifarten fastnar på hjärnan och mal.