Älskar man första barnet mest?

Känner igen mig i det du säger. Lillasyster är i mitt fall 25 år och helt inkompentent i hushållet, så om hon råkar koka tortellini är alla helt till sig medan mina långkok går helt omärkta förbi... särskilt mamma älskar nog lillasyster mer och ser henne inte som en vuxen.

Så har det varit här med, lillasyster har aldrig behövt göra nånting och kunde inte ens koka ett ägg när hon flyttade hemifrån. Mamma köpte en lägenhet åt henne och hennes loser till pojkvän, de går båda på soc då det är tråkigt att jobba och mamma hjälper såklart till med pengar och allt som kan behövas. Jag har fått spara ihop allt jag äger och har bott i andrahand och studentbostad eftersom jag både pluggar och jobbar. har aldrig fått nån hjälp trots att jag tycker jag borde vara den som förtjänat det. När jag råkade illa ut i ett tidigare förhållande med misshandel osv så blev det istället så synd om min lillasyster som tog så illa vid sig av att jag mådde dåligt. Jag fick klara mig själv.

Nej jag kan inte rangordna att jag älskar något barn mer. Men de är väldigt olika och jag tycker om olika saker hos dem. När jag fick tvåan hade jag lättare att börja älska honom direkt. Med ettan var jag först tvungen att landa i mammarollen innan jag riktigt kunde ta honom till mig.

Älskar barnen lika, skulle jag säga. Men får ändå säga att första barnet hamnar på en speciell plats när det gäller engagemang. Det är det första som föds, med allt vad det innebär av att gå helt upp i bebisen och det omvälvande i att få barn. Först att börja förskola, inskolning, allt som det innebär att börja lämna över sitt barn till någon annan. Först att börja skolan, osv. De övriga barnen "hänger med", man går inte upp i förändringarna på samma sätt.

Min mamma säger samma sak - första barnet är alltid första barnet. Inte att man älskar det mest, eller ens gillar det mest, men det får lite mer av ens tankar liksom. Man har störst ambitioner. Det är viktigare vid vilken ålder det börjar gå, skriva, får sitt första jobb... Man är mer engagerad i skolgången. Har större krav.

Högre krav ja, men där har ni som föräldrar inget att yvas över. Vi som är storasyskon har alltid fått känna av dessa krav. Man gör tusen saker rätt och en sak fel, ändå är det bara det som blir fel man får höra om...

Lika mycket på olika sätt. Dock har jag och den yngsta mer liknande intressen och världsbilder. Mannen har det så med den äldre. Kan älska den yngre för att jag får dela så mycket med hen och jag älskar den äldre för att hen visar mig sidor jag inte själv känner.

Känner inte igen mig alls.

Jag tror att det är mer vanligt att man älskar det ena barnet mer pga könet. Ingen jag känner älskar sin dotter mer än sin son. Men många jag känner älskar sonen mer än dottern.

Vad har det med frågeställningen att göra? Gör sminket/kläderna att du älskar din dotter mer än dina söner? Eller mindre?

Så himla märkligt svar...

Det beror nog mer på i vilka kretsar du umgås än på att det skulle vara någon allmän sanning som gäller alla. Här på Familjeliv verkar ju 95% av alla trådstarter gällande kön på foster/bebisar/planerade barn gälla oönskade pojkar eller önskemål om flickor, så någon generell sanning om att pojkar skulle vara mer älskade bland föräldrar verkar åtminstone inte ha nått ut till kvinnorna som startar dessa trådar.

Jag har bara ett barn än så länge, en son. Än så länge är han självklart den som är mest älskad av oss, vi får se när/om han får några syskon om vi älskar dem lika mycket men det är jag ganska övertygad om. Jag har ju t.o.m svårt att välja ut en favorit bland våra katter, hur skulle jag kunna göra det bland mina egna barn?