Tänder av (buprenorfin)

Tja, behöver skriva av mig lite. Förväntar mig inte en massa snack, men skriv om ni känner för det, sparka på mig om ni är sugna.

Genomgår för närvarande en avtändning på buprenorfin (Subutex/Suboxon). Har ej fått det utskrivet utan köpt det svart och tagit det i rekreationssyfte sedan ungefär ett halvår tillbaks (säkert längre, minns inte exakt). Har tidigare tagit det (och tänt av) för typ 18 månader sedan. Inte kört särskilt höga doser, har snortat en till tre linor (storlek: tändsticka) varje kväll.

Fattar inte varför jag började med det igen, det är väl för jävla skönt bara, har ingen annan förklaring. Hur som helst så var det en fruktansvärt dum idé då avtändningen tenderar att vara aningen lång och besvärlig, räknar med cirka två veckor. Jag befinner mig i skrivande stund på dag 6, det värsta ska alltså vara över och det börjar att vända mot det bättre. Är fortfarande ganska rastlös, studsar med benen när jag exempelvis sitter framför datorn. Fryser gör jag också, till och från, sitter på jobbet med en stor hoodie på mig mitt i sommaren - det är förvisso en skitsommar, men alla andra har ju tisha och shorts. Har dödat symptomen lite med Lyrica och Imodium men vill inte ta för mycket och riskera att fastna i någon annan skit, så jag har tvingat mig själv att ta väldigt lite - en karta Imodium och två 300mg Lyrica än så länge, fördelat på 6 dagar - åh, vad jag är duktig.

Det som är lite jobbigt är att man blir så fruktansvärt letargisk under avtändningen och jag är van vid att vara en ganska aktiv kille normalt sett, gymmar 6 dagar i veckan och försöker käka ordentligt. Detta blir ganska svårt att uppehålla, för att inte säga omöjligt, och jag har inte varit på gymmet sen i lördags, något som gnager mitt samvete rätt ordentligt - jag torskar ju alla mina feta gainz!

En annan grej är depressionen som bubblar upp till ytan. Jag har väl aldrig egentligen sett mig själv som en person som lider av depression, och jag vill inte påskina att jag gör det egentligen då jag vet att folk som lider av det på riktigt mår långt mycket sämre än mig. Ändå mår jag som jag mår. Depression kanske är att ta i, men det känns som att jag bär på en jävla sorg och det käkar upp mig så fort jag reflekterar över det (herregud, jag får fan tårar i ögonen när jag skriver detta, dra åt helvete vad synd det är om mig alltså).

En av anledningarna till att jag skriver här är att allt detta sker inom mig, i hemlighet. Ingen vet om vad som pågår egentligen, mitt missbruk har varit dolt för dom allra flesta och det är väl så det måste förbli - skam hindrar mig från att erkänna och dessutom vill jag ju inte bli av med jobbet.

Att inte ha någon att prata med bidrar ganska mycket till att jag känner mig så ledsen. Har väl alltid varit en ganska ensam snubbe, har ett fåtal vänner som jag inte umgåtts med så mycket på senaste tiden, dom vet inte vad som pågår och jag vägrar berätta det för dom. Tänker nu att jag helst av allt aldrig mer skulle vilja röra droger - när jag och mina vänner drar på krogen brukar det bli dansknark, till exempel - samtidigt så är man ju singel och måste ge sig ut i svängen för att träffa folk och hur ska man då kunna undvika skiten? Sitter fast.

Så. Nu får det fan räcka.

Ha det!

All cred till dig som försöker vli av med subberoendet, den substansen knullar folks huvuden så om du måste bli beroende av ngt annat för att sluta med subben så kör på det för på subb blir man inte långlivad. Har vänner som en gång börjat och slutar x antal gånger. Det där giftet etsar sig fast så håll ut! Håller tummarna för dig stt du fixar att inte falla tillbaka :)

Hej!
Jag hoppas att din kamp mot drogerna går bra, det verkar ändå som du har lyckats behålla ditt jobb och rutiner trots ditt missbruk och det är positivt. Det brukar tendera att öka förutsättningarna för att lyckas, det blir svårare ju längre man går ned sig i sitt missbruk och tillslut kan man varken hantera familj, vänner, skola, jobb eller vardagliga ting.

Det är klart att du känner dig deprimerad när din hjärnas lyckodeponier är tuktade av drogerna, saker och ting kommer att bubbla upp till ytan och du får inte vara rädd att brottas med vem du är utan drogerna. Det finns psykologstöd att få, missbruksproblem är idag väldigt vanligt och du har rätt till hjälp. Att tända av själv kan vara farligt och skall helst göras under sjukvårds uppsyn men det beror ju också på hur graden av ditt missbruk varit. Det bästa man kan göra för en depression är att ta en lång promenad i skogen, kanske fiska om eller något annat harmoniskt?

Är själv nära anhörig till en drogmissbrukare (släkting) och det gör ont i mig varje gång denne får återfall, jag hoppas främst för din men även din omgivnings skull att du tar dig ur det här. Min släkting lyckades hålla sina missbruksproblem i många år från oss innan det tillsluts eskalerade såpass att den fasad denne byggt upp krackelerade.

Att träffa folk på krogen är inte prioriterat för dig just nu, du måste hitta dig själv igen utan drogerna. Ingen annan än dig kan skapa din egna lycka. Var inte rädd för att prata med dina vänner, folk är mer förstående än vad du tror. En god vän ger inte upp en vän för att denne har det svårt.

Undvik frestelser, människor, händelser och platser som triggar suget och framför allt håll dig sysselsatt. Önskar dig all lycka och hoppas att du blir kvitt de äckliga drogerna som bara förstör för allt och alla.

Öhh det finns visst folk som snortar sub, man knosar tabletten till pulver så innan du säger att något är idiotiskt så tänk dig för nästa gång.

Instämmer dock i att ggat borde söka vård, om än svensk missbruksvård är ett skämt när man väl är riktigt nere i skiten men ggat tar sig till jobbet och lär då får riktig hjälp eftersom denne "bidrar till samhället" enligt alla dessa hybris-läkare.

Tack för stödet, det uppskattas :)

Ska göra betydligt mycket mer för att inte falla tillbaks denna gången, har ju ändå ett liv som jag gillar hyfsat mycket ändå.Jo, det känns väl som att det går hyfsat ändå. Depressions-symptomen blir förhoppningsvis kortlivade, jag var inte deprimerad innan jag började med drogen, så jag borde inte fortsätta vara det efter att avtändningen gått sin väg. Å andra sidan vet man ju aldrig, undermedvetet hade jag kanske skit som jag inte tagit itu med och ville ha en enkel väg ut. Inget jag har någon lust att tänka på mer just nu, det får man ta en annan dag.

Jag kanske har rätt till hjälp, men jag kommer nog inte uppsöka vård. Är rädd att jag hamnar i något register eller blir av med körkortet (har inte bil så har inte kört påverkad, tack och lov), eller att vården får för sig att min arbetsgivare eller - ännu värre - polisen, bara måste få veta vad jag hållit på med. Det kanske inte funkar så, men just nu är jag ganska paranoid och orolig för att detta ska komma ut och drabba mig negativt i det sociala eller yrkesmässiga livet.

Du kan vara lugn gällande krogen, det är inget jag känner det minsta för just nu. Vad jag menade var bara i framtiden, om några månader eller så, om man nu vill träffa folk så är det ju dit man får söka sig oftast. Nåja, en dag i taget.

Hur som helst, tack för visat stöd :)