Hjälp, hur få vuxen dotter med add att fungera?

Anonym(släpp): Det är ju just det vi vill, men hur gör man praktiskt? Ska jag bara säga att om x veckor så måste du flytta? Vilket jag inte tror att hon kommer att lyssna på idag, utan bara vänta ut. Vilket då alltså betyder att jag i stort sett måste packa hennes väska och ställa utanför dörren? Eller hur gör man? Ni som har "slängt ut" era barn? Hur gör man och hur blir relationen sedan.

Jag vet att vi måste prioritera de andra barnen och göra det bästa för både dem och vår dotter. Men i bland är det ändå svårt.

OK, det var ju ett betydligt längre tidsfönster än vad jag tänkte mig.

Hur ska man hantera tiden fram till dess? Som vi har det nu är ju ohållbart. 

Nej, jag tänkte väl kanske heller inte att det är rimligt att slänga ut henne på så kort varsel. Jag tänkte snarare på att hon på något sätt måste få någon form av egen ekonomi (jobb, bidrag...etc) så att hon kan bidra hemma, alternativt spara till eget.

Största problemet är att det blir tjafs. Syskonen är urless på att hon inte fixar efter sig, lämnar både kök och badrum i en enda röra, så där blir det mycket gräl mellan dem. Visst så har syskonen viss förståelse för att hon har en diagnos, men de tycker ju ändå inte att hon ska slippa sitt ansvar. På det så drar hon ofta iväg med kompisar på olika saker. Det är tex inte helt ovanligt att hon lagar frukost, sedan duschar och fixar sig i badrummet så att båda rummen, plus vardagsrummet (där hon ätit frukost) ser ut som en sopstation, och sedan drar för att vara borta hela dagen, eller flera dagar. Syskon som då är kvar hemma "måste" då städa upp efter henne ( i alla fall om de ska kunna ha kompisar hemma). Det är väl den vanligaste upptakten till ett gräl. 

Själv har jag ont i magen när jag kommer hem från jobbet, för antingen så är det fullt gräl hemma, alternativt så måste jag börja med att röja. Och det kanske inte låter som så mycket, men man blir förvånad över hur mycket ett vuxen människa kan stöka ner...

Jag har inte längre lust att varken försörja eller städa efter en vuxen människa, som dessutom inte är det minsta tacksam för att hon får bo hemma. Vid diskussioner med henne så är det ganska klart att hon tycker att det är hennes rättighet som vårt barn, att vi ska hjälpa henne. Och det är klart att vi ska, men på något sätt så måste vi få något tillbaka, om det så bara är ett tack. 

Tror du att det hjälper att hota med att slänga hennes saker (om de ligger överallt och inte i hennes rum), är det något som kommer att påverka henne? Det känns ändå som hon skulle behöva hjälp med den här biten på något sätt...

Nej, jag ger henne inte pengar alls, och jag anser inte att hon är skyldig mig hyra i och med att hon inte har någon inkomst. Däremot om hon skulle få en inkomst så anser jag att hon skulle betala hemma, men det gäller lika för alla barnen.

Tror du att det hjälper att hota med att slänga hennes saker (om de ligger överallt och inte i hennes rum), är det något som kommer att påverka henne? Det känns ändå som hon skulle behöva hjälp med den här biten på något sätt...

Nej, jag ger henne inte pengar alls, och jag anser inte att hon är skyldig mig hyra i och med att hon inte har någon inkomst. Däremot om hon skulle få en inkomst så anser jag att hon skulle betala hemma, men det gäller lika för alla barnen.

Det går att leva precis som vanligt med en funktionsnedsättning, ex adhd eller add. Dock krävs det stort engagemang från personen som har det för att få det till.

Jag har adhd och lever ett normalt liv. Är högutbildad, har familj, vänner etc.

Det går att leva precis som vanligt med en funktionsnedsättning, ex adhd eller add. Dock krävs det stort engagemang från personen som har det för att få det till.

Jag har adhd och lever ett normalt liv. Är högutbildad, har familj, vänner etc.

Och du förstod inte vad jag menade....

Det kräva mycket engagemang i början men när man väl lärt sig att hantera de olika sakerna/situationerna så kan man leva ett fullt normalt liv utan att man måste engagera sig onormalt mycket. Ingen av mina jobbarkompisar vet eller märker att jag har adhd. Så ja, det går alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt liv även med funktionsnedsättningar.

Och du förstod inte vad jag menade....

Det kräva mycket engagemang i början men när man väl lärt sig att hantera de olika sakerna/situationerna så kan man leva ett fullt normalt liv utan att man måste engagera sig onormalt mycket. Ingen av mina jobbarkompisar vet eller märker att jag har adhd. Så ja, det går alldeles utmärkt att leva ett fullt normalt liv även med funktionsnedsättningar.

Min adhd diagnos kommer jag alltid att ha, även om jag lärt mig att leva med det och hantera det.