"Avundsjuk" sambo

Har du frågat honom hur han skulle vilja ha det istället? Känner han sig älskad av dig? Älskar han dig? Han låter deprimerad och som han inte känner att han räknas å är älskad.

Han jobbar kvällar och helger för att "trivas" och du får dra det tyngsta lasset. Men du får inte ens dra iväg en stund med dottern.. Du har redan försökt prata men det går inte. Varför finner du dig i den här ojämlika situationen? Varför gör så många kvinnor det fortfarande 2016?! Inte undra på att du är trött och less..

Vi har haft så många samtal. Jag har bett honom om att vara tydlig och rak med hur han känner. Han tar aldrig initiativet till någon kommunikation. Frågar jag honom om det är något han är sur för så kan det komma fram och då lägger han ofta till "det är därför jag inte varit så intresserad av att hjälpa till här hemma de senaste dagarna"....

Jag vägrar lägga tid på att springa runt och gissa mig fram till hans känslor. Det tar så otroligt mycket energi...

Snälla. Varför slösar alla dessa kvinnor bort sina liv på meningslösa män? Var finns självaktningen och livsviljan?

På dig, ts, låter det ändå som om du har nån styrka bakom. Använd den innan du tappar orken är mitt råd.

Ni kanske skulle prova en tids parterapi innan ni bestämmer er? Det kan vara ett sätt att separera på ett vettigt vis också. (Att få hjälp i den processen alltså). Allt behöver inte handla om att hålla ihop förhållandet.

Bra ide. Det kan även vara vettigt för TS att gå iväg ensam och prata med nån och få hjälp att sortera tankarna.
För övrigt är det väl självklart att man sticker iväg och gör saker på tu man hand med sitt barn nån gång ibland och bara får vara två att rå om varann.

Du hade med all sannolikhet åkt ensam med henne även om syskonen varit helsyskon. Mina föräldrar har också tagit med sig de äldre iväg nån gång, vi var fyra syskon så de större fick inte samma tid och energi från våra föräldrar till vardags.

Tycker inte alls du har gjort något fel.

Det här var nåt av det bästa jag läst på länge TS:
"Jag är inte av den åsikt att rättvisa är att alla barn får samma, utan att alla barn får efter sina behov."
Så väldigt vettigt tycker jag!

Jag har läst dina andra inlägg och det känns som en bra lösning att separera. Du kommer mindre att göra och bli en gladare mamma. Varannan vecka kan du fullt fokusera på den krävande sonen, varannan vecka kan tonåringen som går igenom mycket i livet få prata till punkt med sin mamma. Hon behöver dig nu. Hon kommer även bli mindre bitter på sin bror om hon får andas lite. Tror jag.

Ber om ursäkt!
Har läst fler inlägg av dig nu och ser att jag hade fel när jag tolkade det som att sonen behandlades som mindre viktig.

Men det är däremot dags för din sambo att vakna upp ur sin drömtillvaro och börja ta sitt ansvar för hemmet och sonen, även om det innebär att han får byta till ett tråkigare jobb. Det är inte meningen att du ska ta allt det jobbiga och aldrig kunna göra något alls själv.
Han får börja söka nytt jobb på dagtid och sen får ni dela arbetet hemma, och dela upp så att ni båda får tid för en hobby. Om det finns möjlighet så hade det varit bra för er att göra något tillsammans bara du och sambon någon gång emellanåt.

TS jag läste inte allt, men jag har också en man som kan vara så där töntig.

I början tog jag åt mig och vände nästan ut och in på mig för att försöka vara alla till lags. Jag blev utbränd.

Det lärde mig att JAG först och främst måste må bra, sen kan jag hjälpa alla andra. MEN jag lärde mig också att makens känslor är HANS, de får han själv ta ansvar för.
För att ta ex med shoppingen. Han säger att det fick vara för ni var så upptagna med ert, då kan man replikera: Jaha, ja men valde du det kan du inte bli sur på oss för det. Säg det med neutral röst och ta absolut inte på dig ansvar för hans val.

Jag har två barn som bor på heltid, ja två ungdomar ska jag säga, och den ena har AST och tar alltså en del energi och har gjort under uppväxten. Nu när hon klarar sig själv så gör jag saker med den andra dottern själv. Jag märker att min man kan bli irriterad på det, men det skiter jag i. Vill han umgås med mig så får han prioritera. Han har nämligen en hobby som tar en del tid också.

Nu är han sällan sån förvisso, men när han är det så är jag tydlig med att hans val är hans, de tar jag inget ansvar för. Jag är tydlig med när jag ska iväg med något av mina barn själv och jag är aldrig missunnsam med att han ska kunna göra saker själv.
Jag kan lägga fram ett önskemål om att han ska begränsa sin hobby ibland, vissa perioder är det mycket med den, men om han säger nej, ja då blir jag inte så där barnsligt grinig och ska gå omkring och vara sur och sucka och ha mig. Då hittar jag på något eget skoj istället.