Utredning på gång, stötta varandra?

Jag har ett litet problem som jag hoppas jag kan få råd i. Jag är väldigt van att vara bland gravida och småbarn, det stör mig inte då det oftast är min egen familj eller bekanta. Nu däremot väntar en av mina vänninor barn och hon vet om min egen resa, har försökt i över 1 år och utredning pågår. I början gick de fint, men efter ultraljudet så är det mesta som kommer ur hennes mun gravid relaterat..jag pallar det lixom inte. Jag spelar cool men ibland känner jag att det ploppar ut grodor ur min egen mun, konstiga kommentar osv. Jag vet inte hur jag ska bete mig! Den här känslan av att vara där som stöttande kompis och samtidigt hålla distansen av mina egna känslor och kämpande. Vi var på lunch i tisdags med andra gemensamma vänner och de frågade saker såklart och hon berättade glatt..jag ville lixom bara ignorera eller prata om något annat, typ, låstas inte höra. Och det tär på mig. Jag förstår inte heller att hon själv inte märker att det blir för mycket, speciellt för mig, självklart förstår jag att hon genomgår något fantastiskt och vill såklart dela detta men hon har tidigare sagt till mig att jag inte ska ta åt mig när andra gör det hon nu gör. De har däremot inte vetat om min resa, men det gör hon.

Nu blev hon gravid på första försöket och har ingen aning om hur det är att vara ofrivillig barnlös. Kanske är det därför som hon kör på utan att tänka att det kan vara jobbigt för mig, det sker inte bara muntligt utan även när vi pratar på sociala medier. Allt! Handlar om graviditeten/barnet.

Hur gick ert möte med ivf kliniken? :)

Jag har inte varit aktiv på ett tag då vi fick vänta till nästa mens med att påbörja sprutorna så tog en paus å tänkte inte alls på ivf eller nånting. Men nästa helg ska jag börja å nu börjar jag tänka å så! Spännande men samtidigt skrämmande.. vågar inte hoppas för mkt..

Idag gjorde jag spolning av äggledare. Var sjukt nervös och med all rätt. Fy fan vad ont det gjorde! Redan vid införandet av katetern via livmodertappen gjorde det ont. Jag tog alvedon innan som rekommenderat men det hjälpte inte :( läkaren sa att det var fri passage men kanske att nåt låg ivägen eftersom de gjorde ont. Jag blödde även efterråt vilket jag har förstått är vanligt?

Nu är det i alla fall över men min kropp är helt ur fas, spände mig nog väldigt mycket för nu gör det ont överallt.

Hur var det för er?

Jag blöder fortfarande lite grann vid toalett besök :/ antar att det är normalt.

Hur går man vidare efter spolning? Vi ska såklart försöka nudå i några månader men är det direkt till IVF kliniken annars? Eller kan man fortsätta hos sin ordinarie läkare och testa/undersöka mer? Min läkare nämnde enbart IVF inte något mer men som jag förstår det kan man kolla OM man verkligen ägglossar och få hjälp med regelbunden menscykel..men vart gör man det i såfall?

Hej! Har haft mitt första ul! Äggplock på tisdag! Här går det undan.. dock säger läkaren NU (?) att jag har lågt amh värde för

Min ålder.. 1,3 hade jag. Kan det va därför som det varit svårt då? Och därför jag aldrig får positivt utslag.. på testerna

Kontaktade vår läkare och sa att vi vill gå vidare i utredning, spolade äggledarna i måndags. Fick ett långt mail från läkaren som beskrev gången, först virusprover, sen använder vi oss patientlagen och vi går vis IVF i Falun (bor inte i närheten av en annan IVF klinik). Men mailet var rätt luddigt, till Falun ska betala patientavgift, i själva IVF behandlingen betalar vår kommun men det hela känns rörigt..fick priser på ultraljudsundersökning (vilket vi har gjort 2 ggr redan) samt medicin. Finns det någon kunning som vet vad för ultraljud och mediciner läkaren menar? För själva IVF betalar vi inte själva :/ kan de va ägglossningsstimulering han menar och ultraljud för att kolla äggblåsor? Jag har ingen aning :/

Fick ut 6 ägg idag på ägguttaget! Vilket är helt okej. Hoppas att de ska bli befruktade å delar sig bra :)

Jag måste nog ringa till läkaren och höra! ???? har faktiskt hört att läkaren är lite snurrig av andra. Man ska då hålla koll allt själv för att det ska bli bäst :/. Virusprover är HIV, röda hund, å en massa andra könsjukdomar..kommer inte på allehop ???? men röda hund tex, det har ju de flrsta vaccination mot så den förstår jag inte. Det är rätt tunga sjukdomar dom kollar och bara de är läskigt..skulle mäkta förvånad om jag har nån av dem men jag så generellt med sjukdomar.

Okej jag förstår! Läkaren sa nåt sånt också att det inte behöver betyda att jag ska ha svårt att bli gravid. Pga mitt amh värde..

ja nu har ju jag sen igår haft molvärk i magen å ner mot ljumskar så ser inte så ljust ut. Känns som mensen ska komma hela tiden. Går på toa ofta å kollar trosan :/ men inget än så länge. Imorgon är min testdag.. men som sagt har inte mycket hopp :(

Negativt test :( har varit rätt förstörd idag.. så himla deppig och allt känns hopplöst.. :( ingen mens än.

Tack så mycket <3 jobbigt när mensen aldrig kommer. Haft molande värk i tre dagar nu (vilket jag aldrig har annars innan mens) å såg nu att på gravtestet jag tog skulle man doppa Stickan i 15 sek men jag doppa bara i 3-4 sek.. men kontrollstrecket syns ju så det blev väl rätt ändå...

Hej alla, längesen man hörde något i tråden nu. Hur går det för er alla? Nu är julledigheten nästan över och klinikerna öppnar igen. Är det någon som kör igång med ivf-försök under januari?

Jag insåg inatt att om vi inte blir gravida innan mars så får vi inget barn under 2018 heller.... Men jag börjar vänja mig vid tanken på att inte få fler nu faktiskt. Vi har hållt på så länge att det nästan känns naturligt att det bara blev 1 barn. Han blir 7 om några månader, han skulle inte varit mer än 3 om vi fått behålla första missfallet så nu känns det lite som att tiden är förbi redan. Killen håller inte med alls, han är fast besluten att få ett som är hans biologiskt också. Men jag orkar inte sörja varje månad längre, jag vill börja leva ett normalt liv igen. Det låter som att jag inte bryr mig så mkt om vi får en liten eller inte. Men så är det absolut inte, jag längtar oändligt, har gråtit så många tårar och velat skrika högt när närstående bara råkat bli gravida fast dom egentligen inte ens var så sugna på bebis just nu.. Men med tiden har jag börjat acceptera situationen, och förstått att det helt enkelt inte kommer bli något. Insett att det börjar bli dags att släppa den drömmen så man kan gå vidare o sluta sörja hela tiden, sluta vara så bitter o känna sån ångest varje gång någon berättar att dom väntar smått. För min killes skull kommer vi fortsätta ett tag till, men i mitt sinne har jag redan gett upp..

Hoppas iaf 2018 blir ett bättre år för alla här inne, att det äntligen blir fina + för alla detta år!

Vad skönt att gå vidare till ett nytt steg, och inte bara traggla på med något man redan vet inte fungerar. Håller tummarna på många fina ägg när ni ska in för äggplock. Känns det ok att ta sprutorna själv för dig? Jag gillar inte sprutor så jag är lite tveksam på om jag skulle klara det ens :P

Misslyckades med mitt andra ivf försök :( har en i frysen som vi ska använda efter nästa mens.. känns oerhört tungt nu.

När man tagit först två sprutor om dagen å sen tre sprutor å så blir det inte så bra resultat ändå :(

Andra omgången med letrozol, gonal f och otrivelle. Andra gången vi får en fin äggblåsa och slemhinna. Men lik förbannat kom mensen igår :(

Den här gången känns så mycket jobbigare, troligtvis för att vi har tagit blodprov för att utesluta sjukdomar inför IVf och vi har inte fått svar på det än. Jag tänker inte som kanske många andra att det händer inte mig och tankarna försvinner jag är den som tänker att det kan hända mig och det är inte så bra, har vi mot förmodad någon sjukdom så är vi körd! Ingen IVF och ingenting alls. Det vore skräcken, känns som om att jag är i limbo och är skit nervös inför provresultatet och att inte veta vart den här resan slutar. Är livrädd att inte kunna bli förälder men framförallt att inte kunde ge min sambo ett biologiskt barn. När jag är riktigt nere så tänker jag att det kanske bäst att lämna min sambo så han får skaffa sig en annan som är bättre rustad att bära och föda barn. Samtidigt blir jag så jävla förbannad på alla som kläcker ut sig ungar en efter en.. jag ör helt ärlig men så känner jag. Jag har varit välodgt öppen med nära å kära att vi har det svårt, att det inte vill sig. Nu ångrar jag det för jag avskyr när jag får frågan ?hur går det? ja va tror dem egentligen?? Eller när dem vill tjittjatta om läkarbesök och mediciner osv.. varför sa jag nåt kan jag känna då. Jag och två tjejer till är rätt så nära och dem vet om hur vi har det, en av dem fick nyligen barn och den ena har sagt till den nyblivna mamman att hon å jag ska hälsa på om en vecka, utan att först säga det till mig. Aldrig, det kommer inte att hända. Jag är medveten om att vissa relationen inte komma kunna överleva min tid som barnlös. Så fort hon meddelande att ungen va ute så tänkte jag att den relationen va slut.

Fy fan för detta alltså. Ville bara skriva av mig lite.