Orolig mamma till 3 åring ( autismn? )

Hej.
Nu vet vi ju inte om detta kanske är en normal fas i just ditt barns utveckling. Inget behöver vara "fel".
Men jag tycker det är super att du tar dina upplevelser och din oro på allvar det är många som inte för det. Ditt första steg är här och det är grymt. Du gör ju detta för ditt barn.

Jag har själv en dotter som är stor nu, men har asperger, vilket är en neuropsykiatrisk sjukdom inom autismspektrat. Vi upptäckte det inte eller började utreda fören hon var 15 år. Hon hade behövt den hjälpen mycket tidigare kan jag säga. På den tiden när hon var liten var det inte lika vanligt med autism som det är idag så man tyckte mest att det va bråkiga och annorlunda barn. Idag vet man bättre.

Angående utredning:
Jag vet inte hur tidigt man kan börja utredning men kanske 4 år?
Om du har dessa tankar så tycker jag du ska boka en tid hos barnpsykiartiker / BUP så snart du kan och får. Dels för att lugna dig själv för om det är så att barnet har autism så är det mycket bättre i hjärtat och livet i vardagen att veta om det för att man då får stöd och hjälp av kommunen och förståelse av andra runtomkring.

Och det viktigaste av allt, är att ditt barn får hjälp med sina svårigheter i god tid. Det kan spara en hel del lidande för honom.
Försök att inte se det som ett misslyckande(för tro mig det är lätt att göra det), utan försök se det som

"att du ger ditt barn som ser suddigt och har dålig syn ett par glasögon"

som gör att ditt barn ser bättre och i sin tur gör att han klarar sig själv bättre och blir mer självständig i längden. För er som familj blir det också lättare i vardagen.

Glöm inte att ditt barn behöver din hand.. Men det är också helt normalt att få sörja och tycka att det är tungt bitvist.

Hoppas mina ord gav dig någon form av vägledning.
Önskar er all lycka till.