Bipolära och Borderline människor...

Det spelar egentligen ingen roll vilken kronisk sjukdom man har, fysisk eller psykisk, då finns det en viktig sak.. sjukdomsinsikt.

Men sjukdomsinsikt vet man hur man ska tackla sina brister (både för sig själv och i relationer) och på så sätt kunna leva ett så normalt liv som möjligt i relationer, yrkeslivet och eget vardagsliv.

Sjukdomsinsikt har också med att hitta och ta rätt medicin, verktyg mm för att kunna må bra man kan.

Själv är jag bipolär, jag känner verkligen inte igen beskrivningen du ger av bipolära. Folk skulle nog beskriva mig som lugn, familje-tjej som jobbar inom vården och är omtyckt av alla. Men jag har sjukdomsinsikt och jag har bra mediciner.

Mitt tips är att välja en stabil partner om man är lite känslig själv. Många förstår känsliga personer utan att vara känsliga själva.

Och jag som har haft diagnosen borderline (som inte är kronisk om man har sjukdomsinsikt och jobbar med sig själv) känner inte igen mig alls heller i Ts beskrivning.

Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig vara det, jag är extremt snäll och omtyckt mkt pga det, är känslig omhändertagande och sätter alltid andra före mig själv.

Tror Ts tjejer hade illa personligheter men det berodde inte på diagnoserna!

Det krävs en speciell typ av kille för att klara av en relation med en psykiskt sjuk tjej. Ofta dras vi ju till män med egna störningar och då går det åt helvete. Vad vi, eller åtminstone jag, behöver är en stabil kille. En väldigt snäll, försiktig, ansvarsfull och förlåtande kille. Någon som är direkt motsats till mig själv egentligen. Vi (åtminstone jag) är inte stabila nog att själva ta ansvar, och vi behöver någon som tar hand om oss.

Är du inte beredd att vara en sådan kille så kommer relationen bli knas. Om du är en sådan kille så kan relationen bli helt underbar.

 

Självklart som jag sa innan så är inte alla otrogna o jag va upprörd när jag skrev inlägget o jag förstår sjukdomen är från person till person. Kanske va de för dom jag varit med inte gått på medicin eller jobbat med sin själva..vad vet jag . Vet bara att googlar man på forum för bipolära / borderline o läser hur folk uppfattar dom i parrelationer så är de just mycket, lögner , dom är elaka o känslokalla (förmodligen då dom mår som värst) självupptagna kanske under de maniska perioderna . Men är de ofta såna problem o personen aldrig förändras så tycker jag de känns väldigt svårt leva i en sån relation. Ni kanske är underbara hela tiden , men jag har pratat med så många under dom här åren o många säger samma..

Det är mellan 1 och 3 procent av befolkningen som har bipolär sjukdom, det är alltså en hel del personer. Alla dessa personer har sina speciella "egenheter" under maniska perioder, jag studerar språk och tränar på ett extremt sätt, jag vet om en som blir tokig i tåg och köpte ett lok under en manisk period, jag vet om en som gjorde av med 700 000 kr på shopping under en helg, jag vet om en som köpte en lägenhet i Köpenhamn och raggade karlar i flera veckor under en mani. Det är en jävligt jobbig sjukdom, men med rätt medicin kan man få ett normalt liv och kunna ha normala relationer.

Jag har suttit med i många grupper med bipolära och de flesta har haft ordnade familjeliv, många har dock träffat sina partners efter de fått ordning på sin sjukdom.

Jag själv har haft min bipolär sjukdom i ca 15 år, var mellan 20 och 25 då jag insjuknade, började medicinera då jag var 32. Jag träffade min fd man då jag var 20 och vi skildes då jag var 34 (det var jag som valde att gå), Min nuvarande relation är 2,5 år och är hur bra som helst, typiskt Svenssonliv med villa, sommarställe och vi jobbar på tillökning.

Jag är aldrig arg och säger aldrig elaka saker, inte ens då jag själv blir illa behand, har alltid varit ytterst trogen och kärleksfull. Så har jag alltid varit, det är min personlighet. Min bipolärt är inte min personlighet.

Välj partner med omsorg och vad jag förstått behöver du en stabil partner. Då lovar jag dig att du också kommer att bli lyckligast i världen precis som jag.

Bipolär här.

Jag är en sådan som kan säga elaka saker när jag är arg. Jag tror att det dels handlar om att jag oftare blir arg än "normala" människor, men jag tror också att det handlar om att jag vet vilka tår som är ömma så att jag vet vad jag ska säga för att verkligen tränga igenom en annan människas "rustning".

Jag har aldrig tänkt på att det skulle ha med min bipolaritet att göra, men det kanske det har. Min pappa har liknande svårigheter och han vet också hur man sårar. I mina ögon har han dessutom framstått som känslokall och som en person som helt saknar ett samvete.

Med åldern har jag dock förstått att det inte alls stämmer att min pappa saknar samvete, och att det jag upplevde som humörsvängningar - alltså när han plötsligt blev glad och snäll - egentligen var hans försök att göra allt bättre igen. Jag har också förstått att han lidit av samvetskval och att det lidandet i sig gjort honom ännu mer ledsen och utmattad.

Jag känner själv igen mig i det. När jag är arg vill jag såra. Jag vill att fokus flyttas från mig och det jag har gjort till personen jag pratar med, så att denna får känna sig lika värdelös som jag känner mig. Det är förstås ett fruktansvärt beteende och ett som jag har en helt annan kontroll över nu (på ett bra sätt) än när jag var yngre. Men det smyger sig fram ibland, framförallt i min kontakt med gamla vänner och familj, där problem från mina yngre år fortfarande spökar.

Men att jag inte skulle få dåligt samvete, det stämmer inte. Sömnlösa nätter, hjärtklappning, känslan av att det är bättre för alla om jag inte finns... Allt det är standard. Med all rätt, kanske, men ändå.