Bipolära och Borderline människor...

Va fint du skrev! Jag förstår vad du menar.. Alla bipolära ter sig olika, men de vi ändå kan komma överens om , är att med medicin kan du ha mer kontroll över dina känslor o förmodligen bättre kontroll på vad du säger under ett gräl o kanske lite bättre konsekvenstänkande. Även hålla koll på sina impulser osv.

Jag kan inte tvinga min partner ta medicin när denna säger mår sämre av det, då man blir zombie o trött, man tappar dom här "topparna" då allt är bra o man är glad osv (manierna)

Blir glad du ändå säger du säger man visst kan ha långa relationer för antar då man jobbat så mycket på sig själv att man kanske kan klara bråk o tjafs som sker i en relation utan att vara enormt elak. Att man ändå kan tänka på att saker sårar o vad man ska säga o inte säga.

Jag kan inte hjälpa jag känner en dragning till personer med psykiska problem , de känns ibland som vanliga " friska"människor inte förstår min ångest o därför blir de väl man dras till såna som mår dåligt. Jag har ingen diagnos förutom (GAD - generell ångest o panikångest ) tack för ditt svar förresten!

Problemet till dig som är anhörig till en person med bipolär sjukdom eller borderline är att det inte finns något utrymme för dig i relationen. När den "sjuka" personen gjort något elakt mot dig så behöver du en ursäkt eller någon sorts erkännande av det som hänt för att du ska kunna går vidare. Det får du inte. Den "sjuka" personen känner så mycket skam över det som hänt att du inte på några villkor får nämna det som hänt, aldrig någonsin igen. Jag kallade det för "arkivet" i min förra relation. Källaren dit man stoppade allt man aldrig fått en ursäkt för. Det är där nere som alla vi "förlåtande" personer stoppar alla oförrätter.

Den "sjuka" personen kan lida så mycket av det hen gjort att det nästan blir som att *du* har varit elak i stället. Att få utskällning efter noter och bli sågad efter fotknölarna är jobbigt nog utan att behöva trösta den personen som du just blivit angripen av, men det är oftast så det blir. Och någon ursäkt får du inte. Det väcker för mycket skam. Istället får du "Jag är värdelös, jag vill inte leva!" och så ska du berömma och peppa personen som för några minuter sedan använde alla trix i boken för att få dig att må dåligt.

Jag har anlänt till psykakuten med mitt ex och dom frågade hur *jag* mådde. Det var någon sorts tankeställare. Jag mådde sämre för varje dag som gick, år ut och år in.

Nej, det ska inte vara en ursäkt. Personer med bipolär sjukdom eller borderline har en skyldighet att jobba med terapi och mediciner så att personer i omgivningen inte drabbas mer än nödvändigt.

Men de flesta som varit närstående till personer med de här diagnoserna vet att perioder med följsamhet, skötsamhet och lycka följs av perioder där personen förnekar sjukdomen, slutar medicinera och envist försöker skjuta så mycket skuld som möjligt på personer i sin omgivning.

. Men hur kommer de sig så många med dom här diagnoserna är så enormt elaka när ni väl blir upprörda/ arga?

Inte nog med den elaka sidan, ni kan va extremt känslokalla för att i nästa stund va helt underbart kärleksfulla. Ni skiftar så oerhört fort och ni sårar alla som står er nära och älskar er. Man hinner inte ens med i ers känslosvängar. Så många dagar man varit på glatt humör så har ni fått en må på botten för ni har lyckats trycka ner ert dåliga humör på oss.

Ni säger elaka saker, personangrepp som ni impulsivt kläcker ur er för att ångra er nästa stund. Ni ljuger ,för många av er saknar samvete. Spelar ingen roll om de är nödlögner, vita lögner som turkosa.. En lögn är en lögn! Ni får inte dåligt samvete på samma sätt som oss andra. Utan fortsätter sen efter era kärleksfulla förlåt ljuga igen..

Två av dom här jag varit med va otrogna mot mig. Jag fick inte ens ett förlåt tillbaka. Gick bakom ryggen totalt. Ni blir sexuellt impulsiva och vissa av er kan inte styra era impulser så ni löper större risk va otrogna än oss andra. Jag vet jag är elak nu och jag ber om ursäkt för de! Är bara så satans besviken när man ger sitt allt till såna här personer som trycker ner en totalt!

Ni är självupptagna och allt handlar bara om er! Ni kan sjävklart ha era fina stunder där ni bryr er om människor. Men när ni väl har den mörka sidan då allt i er värld är vitt eller svart så blir ni dryga, elaka och slänger ur er saker för att såra oss närstående.

Självklart som jag sa innan så är inte alla otrogna o jag va upprörd när jag skrev inlägget o jag förstår sjukdomen är från person till person. Kanske va de för dom jag varit med inte gått på medicin eller jobbat med sin själva..vad vet jag . Vet bara att googlar man på forum för bipolära / borderline o läser hur folk uppfattar dom i parrelationer så är de just mycket, lögner , dom är elaka o känslokalla (förmodligen då dom mår som värst) självupptagna kanske under de maniska perioderna . Men är de ofta såna problem o personen aldrig förändras så tycker jag de känns väldigt svårt leva i en sån relation. Ni kanske är underbara hela tiden , men jag har pratat med så många under dom här åren o många säger samma..

Klart att alla människor är olika, med olika personligheter, men de jag känner/har känt med borderline är förvånansvärt lika. 

Men detta. Ja. Känner igen alltihop. Extrema känslosvängningar, växlar från bästa vän till iskall främling på en sekund, elaka så in i bomben när de är arga - vet precis var de ska sätta kniven för att det ska göra så ont som möjligt. Hatar lögner, men ljuger själva. Hatar orättvisor och att känna sig orättvist behandlad, men kräver specialbehandling och specialhänsyn. Impulsiva till tusen. Kan aldrig be om ursäkt. Hotar med självmord. Hatar sig själva så mycket att det alltid slutar med att man måste trösta dem och peppa dem och allting, och aldrig har utrymme själv för att bli sårad av allt skit de häver ur sig. Kontrollerande och svartsjuka. Drar sig inte för att använda fysiskt våld (även om graden har varit väldigt varierande). Kräver extremt mycket bekräftelse, både privat och offentligt. Har periodvis lite sjukdomsinsikt och vill "ta tag i det" och gå i behandling, men när det kommer till kritan blir det inte av, för det är ju världen som är sjuk, inte de. Det är inte de som är jobbiga, det är läkare som är dåliga/hatar dem/inte tar dem på allvar.

Och då är det mina vänner. Jag skulle aldrig, aldrig någonsin inleda en kärleksrelation med en borderlinemänniska. 

Och jag som har haft diagnosen borderline (som inte är kronisk om man har sjukdomsinsikt och jobbar med sig själv) känner inte igen mig alls heller i Ts beskrivning.

Jag har aldrig varit otrogen och skulle aldrig vara det, jag är extremt snäll och omtyckt mkt pga det, är känslig omhändertagande och sätter alltid andra före mig själv.

Tror Ts tjejer hade illa personligheter men det berodde inte på diagnoserna!