ADD/ADHD utredning som vuxen

Ja det är det. Väldigt skönt och samtidigt många tankar och känslor kring det. Jag känner mig rätt övertyga dom att det är något, kanske tom en blandning.

 

 

Sitter nu och väntar på adhd kliniken för mitt första besök...skriver gärna mer med er sen :)

Ja jag har jättesvårt att hjälpa med matteläxan. Jag blir irriterad och stressad och hela barndomen matematikläxor spelas upp för mig. Jag jobbar på en it-enhet och löser problem och felsöker på ett företag, men kan inte hjälpa min 10 åriga dotter med 4:ans matte.

Vad skönt att du startat. Känner samma sak.. om jag nu inte har någon diagnos..vad är det för fel på mig då? Är jag bara dum?

Vem var det som tyckte du skulle göra det?

 

Vad bra gjort

Vad glad jag blir att läsa det är fler som haft det som jag. Skönt att några av er tagit tag i det tidigare än jag gjort..jag är ju 43 år. Men samtidigt är det rätt tid nu, ingen har tidigare någonsin ens andats ev adhd/add. Jag har bara känt saker hela livet och när jag tex läst om någon som liksom erkänt sin adhd så har jag alltid känt viss samhörighet med vad de berättar.

Jag var ju som sagt på mitt första besök idag, bor i sthlm och blev så förvånad över hur snabbt jag fick komma. Från remiss var skickad till nu är det bara 3 v. Fick träffa trevlig sköterska och svara på frågor om hur mitt liv ser ut idag, jobb barn, familj etc och vad jag upplever inte funkar i min vardag och varför jag känner jag vill denna utredning. Är så rädd jag missar att berätta något om hur jag känner och tänker. Pratade hur mycket som helst, fast samtidigt känner jag att jag missade massor. Har ett till besök inbokat med henne och sen två med läkare inom 1-2 v. sen blir det tydligen psykolog och det är lite längre väntetid.

Fått massa formulär att fylla i om mig och uppväxt och jag är helt slut mentalt av att försöka minnas barndom. speciellt för 12 års ålder.

Hur var ni före 12 år? Jag var inget stökigt adhd barn som sprang hos rektor och störde hela tiden. Men jag börjar minnas mer och mer saker att jag ifrågasatte ofta det jag skulle göra för jag inte förstod eller såg någon mening med sättet att göra det på tex.Jag passade inte in i mallen för skolans inlärningssätt.

I morgon kommer mina barn och det är mysigt men samtidigt har jag alltid ångest inför barnveckor pga av allt stök och kraft det tar av mig.

 

 

 

 

Jag började med att gå till läkaren på vårdcentralen och sa jag behövde utredning, fick fylla i en skattningsformulär och prata med en psykolog och jag skrev också ned ett brev till läkaren om hur jag varit. Jag är bättre på att skriva än att prata.

Det är ju som att ni alla beskriver mig :) . Känns så befriande att höra era berättelser för det får min att minnas mer hur det var för mig. Utåt rätt blyg och tyst, men mådde inget bra förutom när jag fick leka och leka mycket. Jag rymde också ofta hemifrån, stack iväg, arg. Var hos skolsyster väldigt ofta då jag hade ont i magen och framkallade feber. Gick ut på toa osv. satt och småviskade med kompisen bredvid.

jag har haft ätstörningar och karvat mig i armar och skadat mig själv som yngre. Gått hos otaliga PBU samtal och under någr aår som 20 åring ett destruktivt förhållande med svartsjuk och elak kille som tryckte ned mig. sen träffade jag mina barns pappa som bara var lugn och trygg och där hamnade jag i 15 år. Men jag mådde aldrig bra och hade ett kaos inom mig och försökte under ngr år att leva radhuslyckan. Skilde mig med buller och bång som ett skenande tåg för två år sen.

Nu mår jag bättre att få leva själv, men det är fortfaramde kos i mitt inre och speciellt jobbigt att fixa barnveckor. jag misstänker också att min 10 åriga dotter lider av samma sak och det är svårt att se vi är så lika.

 

Ja jag har alltid fått de jobb jag sökt eller velat ha. Bytt jobb var tredje rå när rastlösheten sätter in eller jag känner mig som en bluff och vill bort. Men jag anses glad, driven, alltid fart på mig, humor, charm, lättsam, rolig. Men det är ju också sån jag är, delen som är när det är roligt, då är jag ju som en oljad blixt och knivskarp. Har också trasiga tonår och även upp i 20 års ålder som sen följt med till nu. Skar mig, svalt och hetsåt. det är så härligt att höra att det kanske faktiskt finns en väg ur ut detta.. att det faktiskt är så att jag har en diagnos och kan bli hjälpt

Hahaha...nu börjar min hjärna få spel och håller inte reda på vem som är vem och vem som skriver vad ????????...är nog inte helt ensam här med det problemet ????.

Men det gör nog inget ????. Vi skriver det vi vill och orkar och kör vårt eget race