ADD/ADHD utredning som vuxen

Hej!

Intressant tråd. Har iofs ingen diagnos och är osäker på om jag kommer att söka för det heller. Jag känner igen mig i mycket av det ni skriver, har ända sedan jag var mycket liten alltid stojat, pratat, grejat, satt igång lekar, projekt mm mm. Störde de andra klasskamraterna i och med att jag alltid haft svårt att sitta still. Jag har alltid haft lätt för att lära mig saker åtminstone det jag är intresserad av och jobbar sjukt fort och intensivt. Tröttnar dock fort. Har inga problem med att komma ihåg saker och strukturera upp min vardag men har alltid ett brus i huvudet. Ständigt måste jag vidare från det jag är i just nu- nytt jobb, nya utbildningar tex. Ältar saker och väger saker fram och tillbaka hela tiden. Älskar kickar, älskar att starta igång projekt och är helt outtröttlig i de faserna. Men sen platt fall. Orkar inget. Igångsättningssvårigheter så fort det är något jag inte har lust med. Kan alltid slå åt två håll- antingen röjer jag ut hela garderoben och typ maniskt rensar upp eller blir liggandes i soffan i timmar när jag eg måste städa. Har alltid haft mycket folk runt omkring mig genom åren då jag av många uppfattas som en karismatisk, energifylld och rolig person som också har lätt att bekräfta och lyssna på andra. Men ofta känner jag mig själv väldigt tom, utan riktning och rätt osäker på vem jag egentligen är. Har också barn och lever i en relation och det är verkligen inte alltid enkelt...

Jag tänker så här..känner man att man konstant funderar kring varför man är som man är och känner det begränsar en eller att man har svårigheter att få till sitt liv och vardag osv. Det måste inte handla om att inte klara av att gå upp och duscha eller att inte fixa att betala sin räkningar i tid.

Jag har en konstant rastlöshet i min kropp och själ och orkar inte gå runt och känna mig så fel och korkad hela tiden samtidigt som jag är som en oljad knivskap blixt när min hjärna vill. För mig har jag hela livet tänkt att jag måste ändra på mig, att mitt sätt är ett felaktigt sätt, känner mig så missförstådd och oförstådd ofta och gått i terapi och kvävt mig själv för att ändr apå mig. I aug tog det stopp när jag sa.."det kanske finns ett själv till att jag inte kan ändra på mig så lätt, det finns kanske ett skäl till att jag inte står ut att lyssna på mina kollegor eller familj som pratar..".

Jag tänker att det är ett funktionshinder om man själv känner att ens sätt och problem begränsar ens vardag och liv. Jag gör det främst för att försöka förstå mig själv och kanske efter 43 år acceptera mig själv.

men det du beskriver om dig...känner jag ju igen hos mig.

Jag ska oxå göra en utredning förhoppningsvis.

Är en 43 årig kille och jag känner igen mig i många av sakerna, eller det mesta faktiskt.

Jag har alltid vetat att nåt är fel men inte vad. Bara att jag är annorlunda och liksom inte klarar nåt.

Fick tex jättemycket skulder redan vid 18-19års ålder. Orkade inte öppna breven.

Osv, osv.. Det slutade med depression, panikångest och flera självmordsförsök för ca 15-17 år sedan.

Jag vart då ihop med en tjej som har styrt upp mitt liv sedan dess kan man säga.

Skulderna är avbetalda.

Nu ska vi separera och självmordstankarna är tillbaks. (var ganska nära igår senast)

Jag klarar inte så här stora och snabba förändringar.

Vad jag är lite arg och besviken på är att när jag mådde jättedåligt för många år sen så fick jag olika mediciner typ ssri mm men INGEN nämnde nåt om add eller nåt.

Jag tror att det är add som är grunden till hela mitt misserabla liv.

Första gången nån ens nämnde det var för en månad sen när jag sökte hjälp på vårdcentralen.

Jag gick hem och googlade och hittade trådar som den här och bitarna började falla på plats.

Nu är jag livrädd för att dom ska säga att jag inte har add, att det här liksom är jag.

Jag vet inte ens om det jag skrev passar in i tråden.

Förlåt för allt svamlande.

Hej. Jag är en tjej på 32 år. Jag tror också att jag har ADHD. Men det är lömskt, för jag är så lugn, plus att det har gått bra för mig i skolan, trots att jag aldrig kunde plugga så har jag på nått sätt lärt mig ändå. Samma sak när jag gick en yrkesutbildning på gymnasiet. Jag har aldrig hängt med på lektionerna, men har haft "fallenhet" för vissa saker, och klarat mig bra. Det som fått mig att vilja ta reda på om jag har ADHD är:
-Ständigt kaos i hjärnan, rastlös och koncentrationssvårigheter, kan inte sitta still och lyssna.
-Slarvig. Efter att jag lagat mat så är det KAOS och jag har spillt överallt och grejer ligger överallt. Är otroligt stökig (mot min vilja, men det är något jag verkligen inte kan styra över, tror kaoset i mina tankar avspeglar sig.
-Har ofta ångest och humörsvägningar. Nedstämd/upprymd.
-Självmordstankar.
-Beroendepersonlighet. Alkoholproblem. 

Idag handlade jag på Ikea.

När jag kom ut till bilen hittade jag inte mina bilnycklar!!

Letade överallt i väskan och i fickorna typ 10 gånger.

Tillsist hittade jag dom. Inne i bilen. I tändningslåset...

Suck. TUR att bilen inte låst sig.

Och tur att ingen snodde den!

Det har hänt att jag hoppat ur bilen när den ligger i drive... och då börjar den rulla.. inte kul.. rätt in i saker... haha!

Ja, vad ska man säga?

Gud  himmelens fucking jävla rike!

Här finns det medmänniskor hör jag!

Ansluter mig till skaran! Alla de beskrivningar jag läser här är JAG! Och  jag har en månads väntan kvar på att min utredning ska köras igång. Jag har medicinerats mot ångest o nedstämdhet i 20 år, är idag 36 år men dessa symtom är just symtom! På att jag inte fungerar som alla andra men förväntas göra det.
Min son som är 12 genomgår en utredning för sin del nu och när jag sitter på bup är det som om jag pratar om mig själv. 

Ikväll har jag ÄNTLIGEN blivit klar med min självbiografiska bok som ska tryckas inom kort. Och nu vill jag aldrig nånsin igen skriva en bok för att jag tröttnade för flera månader sedan. Men jag var tvungen. Tvungen att skriva av mig all gammal jävla goja som jag dragits med i hela livet. Det har varit en resa. Att skriva boken! Men jag gör det under pseudonym.

Psykologen som nu beviljat mig utredning frågade mig vad som var mitt problem. Ehhh, den frågan är så bred att jag funderar över kompetensen hos psykologen. Ska man fråga en person med misstänkt add så? Mitt svar skulle kunna spreta iväg åt tusen håll. Jag svarade; jag orkar inte leva.När han vill veta varför svarar jag ; för att det är för ansträngande.

Och det är det. Har man tusen myror i huvudet dygnet runt, retar sig på precis allt och är konstant överansträngd så är det så. Jag är aldrig nöjd. Försöker desperat fånga ögonblicken som jag trivs i men det blir aldrig bra. För efter en stund är det trist och uttråkande. Själsdödande. Jag kan inte arbeta. Inga jobb har funkat. Jag är knivskarp men klarar inte av längre stunders krav eller stress. Arbetet måste vara stimulerande men absolut inte oförutsägbart så att jag blir stressad. Förändringar som inte jag själv ligger bakom får mig att balla ur fullkomligt. Jag blir alltid omtyckt för min karisma och förmåga att underhålla. Men jag är clownen som gråter. 
Nu vill man ju knappt uttrycka det, men jag har alltid sett bra ut, och det har varit på väldigt gott o ont det! Jag skulle säga att det mest är av ondo för hade jag inte fått uppmärksamhet för den skull så hade jag besparat mig en massa elände o stress.

Matte. Det är ett jävla påfund! Jag fattar inte ett skit. Och totalt ointressant är det. Jag skrev egna idiotuppgifter till mina mattelärare i skolan. Så att de skulle få igen. Och kände alltid att jag presterade under förmåga. Hur ska man kunna prestera när man är hyperstressad av allt runtom och inte kan hålla fokus?!

Tack kära alla ni, här, . För att ni också finns.